Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.
Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver
”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?
Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.”
Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.
Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:
”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”
Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.
Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?
Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?
Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?
Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.
Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.
Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.
Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.
Hit och dit och tillbaka igen 