Nu slits jag mellan hopp och förtvivlan. För det är ett alldeles underbart gammalt, nerslitet ruckel som med kärlek och sisådär 100.000 euro i renoveringskostnader skulle kunna bli alldeles ljuvligt. Det är stort, det har högt till tak, det har en enorm trädgård och… eh… ja. Det är stort. Det är väl egentligen den enda fördelen. De fyra ytterväggarna är långt ifrån varandra. På nästan alla ställen sitter de ihop. Men jag är nog lite kär ändå. Det är jag. Så där så att det bubblar och så att om huset hade en telefon hade jag ringt till huset och lagt på när det svarade betydligt fler gånger än vad som vore socialt accepterat.

Men så grips jag av panik. Inte kan vi köpa ett gammalt ruckel! Vi som är värdelösa på att renovera, vi som i princip förlitar oss helt på makens inkomst, vi som just fått det här huset som vi bor i att bli perfekt. För vårt hus är underbart. Det har perfekt läge, nära tåget, blåbärsskogen, simplatsen, skridskobanan. Trädgården är den största i grannskapet (och ungefär 1/100 alldeles på riktigt av det gamla rucklets trädgård) och jag har i fem års tid älskat den och skött den. Det mesta som lever här har jag skapat. Till och med ungarna. Jag vet bara inte om jag är redo att släppa vad vi har för vad som potentiellt är en dröm som går i uppfyllelse men som lika gärna skulle kunna vara att kasta all trygghet överbord för en pengaätande hägring.

Ångesten nu. Nästan som när man måste åka in till stan och möta någon en viss tid. Storångest. Det-vore-kul-att-åka-men-tänk-om-jag-inte-klarar-det-ångest. Fast med lite större insats än en enda förstörd dag då.