Etikettarkiv | Saker som stör mig

Det är lätt att tala kompetens när man inte behöver bevisa sin egen

Jag antar att alla vid det här laget har läst vad Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup kläckt ur sig i Ekots lördagsintervju. Ni vet, om hur han inte är feminist, hur kvinnor inte når toppositioner för att de inte är lika kompetenta som män och det där.

Jag tycker bara att det är synd att det är den första delen som får mest uppmärksamhet. Vad han sagt kallas ”feministuttalande” av DN och i sociala medier är det rätt stort fokus på att han inte vill kalla sig feminist. I ärlighetens namn tycker jag att just det där feministuttalandet var det enda som kändes liksom ens lite ok. Han gillar inte ismer och vill helt enkelt inte kalla sig feminist. Det måste ju vara hans fria val. Man kan ju arbeta för jämställdhet och ha förståelse för feminismens frågeställningar utan att vilja kalla sig det ena eller andra. Inte heller måste man ju hålla med om att kvotering är svaret på alla frågeställningarna. Jag vill inte heller ha kvotering.

Nej, problemet är att han verkar vara fullkomligt omedveten om att begreppet ”kompetens” redan är könskodat som en manlig egenskap och att de kompetenser man söker till företagens styrelser i allmänhet är just sådana som män anses födda med. Framåtanda. Ledarskapsämne. Beslutsfasthet. Det är väl ganska självklart att man får fram fler män som uppfyller kompetenskraven om kompetenskraven redan från början är könskodade. Att kvinnor har de kompetenserna är fullkomligt självklart så länge man ser till vad de innebär snarare än själva ordet. Så länge män inte ses som självklara ledare. Ja, och dessutom är platserna ofta sådana som tillsätts internt. Man känner varandra, hör till samma seglingsklubb, samma frimurarloge, lika barn leka bäst. Man arbetar sig uppåt på rekommendation från andra. Hade Spendrups bara haft ens en grundläggande förstående för problematiken så hade han vetat att det finns massor med forskning som påvisar att kvinnor med likvärdiga eller högre meriter som män ändå klassas som mindre kompetenta och att bristen på kvinnor i toppen som kan vara mentorer och förebilder för kvinnor på väg upp påverkar kvinnors vilja att ens försöka. Dessutom hade han vetat att fler kvinnor i bolagsstyrelser inte bara är kul för kvinnor utan faktiskt har visat sig ha positiv effekt på företagens lönsamhet.

Sedan är man ju mer än lovligt borttappad om man tror att bristen på företagarkvinnor under tidigare århundraden skulle ha någonting som helst med kompetens att göra. Den kvinna som i 30 år arbetat vid sin makes sida hade inte rätt att fortsätta driva hans företag efter hans död. Ogifta kvinnor fick först år 1864 samma rättigheter som män inom det privata näringslivet, och sedan behöver man ju inte vara geni för att luska ut om det därefter automagiskt var lika lätt för kvinnor och män. Gifta kvinnor fick en allmän myndighetsålder först år 1921.

Och på tal om den globala ekonomin som Spendrup framhåller som någonting nytt och flashigt; Arabiska mynt från 800-talet har hittats på Gotland. Såatteh.

Och när jag ändå håller på: Spendrup menar att alla som bor i en demokrati ska följa lagar och regler. Till motsats från att man inte följer lagar och regler i en diktatur då eller? För det kan ju inte vara så att han pratar i floskler från en privilegierad position eller så. Att han sitter som chef för Svenskt Näringsliv är säkert helt beroende på hans otroliga kompetens, inte på att han föddes in i ett lyckat familjeföretag och därmed kvoterades in på grund av sitt namn. Bra det.

Barnprogramsrant

En kort lista över saker jag tycker vansinnigt illa om med dagens barnprogram. Utan inbördes skitordning.

* Allting går så snabbt att ingen hinner andas eller tänka eller förstå.

* Det finns inga kvinnliga ondingar (utom sådana som har manliga hejdukar som gör grovjobbet).

* De utspelas på köpcentrum. PÅ KÖPCENTRUM!?!

* Våld är kul. Särskilt om en kvinnlig karaktär slår en manlig karaktär (för de manliga karaktärerna är ju ändå onda).

* Papporna är disträa och arbetar mycket.

* Mammorna bestämmer och får klaga på papporna och papporna får godmodigt borsta av sig mammornas kritik och göra kul saker med ungarna medan mammorna städar.

* Mammorna tröstar när det behövs och ingen unge med skrapat knä ropar på pappa.

Phew. Behövde få ur mig det där. Det finns mycket bra också, men det drunknar liksom ibland i bruset från allt massproducerat, stereotypt poop.

Ett inlägg om forskning och genus och sådant jag verkligen inte förstår mig på.

Ibland låter det nästan som om genusvetenskap är den enda tvivelaktiga vetenskapen. På Genusdebatten uppmuntras jag att ”ta debatten” om nu genusvetare på riktigt är intresserade av att diskutera sin vetenskap, som om en genuskritisk blogg är det rätta forumet för vetenskaplig debatt och vi som sysslar med genus har någon sorts skyldighet att bemöta all sorts kritik oavsett förpackning. Och ni vet att jag tycker att det är jätteviktigt att popularisera vetenskap, att forskningsresultat inte ska stanna inom universitetet utan tillhör folket. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att presentera sina fynd i populärvetenskapligt format och att behöva stå till svars för allt vad någon random feminist vid något tillfälle sagt med en hänvisning till någonting som kunde ha varit forskning. Ingen forskare har några som helst skyldigheter bortom det första.

Och genusvetenskap är också den vetenskap som anklagas för att baseras på felaktiga premisser, som att det skulle finnas en socialiserad skillnad mellan män och kvinnor. Men visste ni att man i flera stora grundläggande teorier inom ekonomi inte tar med bankerna som en faktor i det ekonomiska systemet för att bankerna liksom inte skulle påverka det ekonomiska kretsloppet? Varför blir folk så heligt förbannade över att lärare uppmuntras att uppmärksamma sättet de bemöter pojkar och flickor på för att det på något vis skulle grundas på felaktig forskning, men inte över att bankerna faller (pun intended) utanför ekonomiska teorier?

Ja, och sedan är genusvetenskap den vetenskap som gång på gång får ta emot kritik för att syssla med värdelösa saker som ingen borde lägga skattepengar på. Har ni hört om forskarna som nu har kommit fram till att om man bakar med bävrars analsekret så smakar det vanilj? Really? Var är alla antibävermänniskor? Var är protesterna mot värdelös kunskap? Eller hade det bara varit kontroversiellt om de sagt att det var en tjejbäver och att killbävrarnas analsekret inte smakar vanilj utan mer liksom bajs?

Nä. Ibland förstår jag mig inte på folk.

Om att relatera sig själv

Det finns så många män som säger att om kvinnor inte vill ha uppmärksamhet för sitt utseende så ska de sluta klä sig utmanande. Om en kvinna har en djupt urringad tröja får hon helt enkelt skylla sig själv om männen dreglar över hennes boobs istället för att lyssna på vad hon säger. Är det inte dregeleffekten hon vill ha så får hon skyla sig.

Och det finns en enorm massa saker som är fel med det här tänkandet, med start i uppfattningen att män inte skulle kunna kontrollera sig själva: om det finns hud så måste män dregla över den. Men det som gör mig mest förbannad är alla dessa män som säger till kvinnor att kvinnorna liksom tigger om uppmärksamheten. Och de är många, de där männen. Jag har själv fått höra det hur många gånger som helst i stilen ”det är väl inte konstigt att han hängde över dig när du har den där tröjan på dig” och ”ha inte sånna kläder om du inte vill ha uppmärksamhet då”. Som att männens åsikter och känslor är viktigare än mina och att det är jag som ska anpassa mig. Som om vad jag ska tänka när jag klär på mig är ”vad kommer männen tycka om det här?”.  Som om min hela existens går ut på att relatera mig själv till männen i min omgivning, min existens mäts i männens ögon.

Här har vi ytterligare ett exempel på den där manliga normen, förväntningen att kvinnan ska anpassa sig, och inte minst det superheteronormativa (poäng för långt ord här!) tänket att en kvinna alltid ska relateras till en man – en kvinna är sexig för männen, inte för sig själv eller för andra kvinnor. Så nej. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för hur män uppför sig. Och nej. Jag tänker inte skyla mig för att få män att respektera mig. Och jag tänker inte relatera mig själv till män som inte kan kontrollera sin salivavsöndring.

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.

Kvinnor i bolagsstyrelser

Det finns inte lika många kvinnor som män på styrelseposter. Det kanske vi kan vara överens om. Ibland diskuterar vi hur det kan komma sig. Det tycker jag är väldigt intressant, och jag betvivlar starkt att det skulle gå att hitta en enda avgörande faktor till hur det kommer sig. Många olika faktorer, exempelvis bristen på kvinnliga förebilder, fördomar om andra och sig själv och starka normer påverkar det statistiska utslaget. Det är inte männens fel, och det är inte kvinnornas fel, utan en synnerligen komplex väv av samspel, normer och jämkningar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen inför förslag och idéer och att jag åtminstone brukar försöka att på allvar beakta faktorer som jag kanske inte såg som självklara.

Men att det skulle finnas biologiska faktorer bakom snedfördelningen faller inom kategorin Mycket-ska-man-höra-innan-öronen-faller-av och är väldigt långt ifrån de där sakerna som faktiskt påverkar. Varför? Jo, till exempel därför att…

… kvinnor i de flesta av världens länder öppet diskrimineras när det gäller tillsättandet av toppositioner.

… det fortfarande i ett land som är så jämställt som Finland finns nätverkande elitklubbar dit kvinnor inte är tillåtna.

… kvinnor bara de senaste hundra åren har haft förvaltningsrätt till sin egendom, rättighet att ha ett eget bankkonto och tillgång till högre utbildning.

… pappor fortfarande bara tar ut 25% av föräldraledigheten (år 2011 var det totalt 2443 pappor i hela Finland som tog ut delar av föräldraledigheten) vilket betydligt försämrar kvinnors karriärmöjligheter – både för att de halkar efter och för att de är presumtiva risker.

… dagvård för barnen och därmed frigörelse av tid för de kvinnor som förväntas sköta barn är ett nytt påfund, och bristen på dagvård globalt fortfarande binder miljontals kvinnor till hemmet.

… det finns yrken där kvinnor inte tillåts, eller där de officiellt tillåts men där kollegorna tar avstånd.

… de flesta bolag finns inom sektorer som är traditionellt manligt kodade och där även kvinnor förväntas klä sig och bete sig som män för att passa in – inte för att det ger biologiska fördelar utan för att det är norm.

… män ses som teknikgenier och kvinnor som för ologiska för att förstå sig på komplicerat tänkande, inte för att det är biologiska sanningar utan för att det är en del av vårt kulturella arv.

… kvinnor inte har varit myndiga, och därmed inte ens har tillåtits sköta sina egna privata affärer, innan början av 1900-talet.

Så alltså, jag kan se frestelsen i att säga att eftersom män biologiskt sett tar för sig mer och tar fler risker är det också män som sitter på toppositioner, det gör jag. Men eftersom män och kvinnor genom århundraden av samhällelig utveckling inte har haft ens i närheten av samma möjligheter finns det helt enkelt inte fog för att påstå att det är biologi i grunden. Den (för en historiker) snabba utvecklingen av affärslivets jämställdhet sedan dörrarna öppnades för kvinnor talar också sitt tydliga språk, liksom en lång, lång historia av stolpskott satta på betydelsefulla positioner. Det finns inte ens nödvändigtvis en korrelation mellan topposition och lämplighet för positionen trots att det är en man. Till detta bör också läggas den fullkomliga bristen på respekt för sysslor som kvinnor alltid utfört och som kräver enorma mängder viljestyrka (potträna treåring), organisationsförmåga (laga inspirerad och varierad vardagsmat 14 gånger i veckan), uppfinningsförmåga (bästa leksaken gick sönder), riskkalkylering (fyra barn har spysjuka samtidigt) och dessutom tålamod (babyn upptäcker vad som händer när hen kastar en leksak i golvet) och envishet (barnen har gått och lagt sig men ska bara upp och kissa/snyta sig/fråga en sak/äta/gråta över random oförrätt). Till listan kan också fogas expertis i ledarskapsförmåga och resultatinriktad verksamhet.

Så nej. Någon biologiskt betingad snedfördelning finns inte, men synen på kvinnor som sämre än män verkar leva och frodas.

IT-ingenjör?

even a woman can open it ad

Entreprenör?

Gott om tid att satsa på karriären?

Att diskutera feminism men inte män

En av de där sakerna som tenderar till att dyka upp när man diskuterar jämställdhet, och då kanske främst med någon sorts exempel från en feminist, är skillnaden mellan att kritisera en persons åsikter och att kritisera en grupp för biologiska faktorer de inte själva kan påverka. Något förenklat rör det att man får kritisera feminister men man får inte kritisera män. Feminist är ett ideologisk val. Man är en biologisk konsekvens. Man får alltså säga feministhora men inte gubbslem.

Och på ett sätt så ser jag en logik i det där, det gör jag. Tyvärr blir vad som skulle kunna vara logik någonstans transformerat till nåt helt annat. För eftersom man inte får kritisera män får man inte tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det anses nämligen vara att misstänkliggöra alla män och att bidra till ett kollektivt skuldbeläggande.

Och här slits jag åt två olika håll. För det första är det ett enormt problem att 40% av Finlands kvinnor har varit utsatta för våld eller hot från en man i en nära relation. 40 %. Det står bortom alla tvivel att det finns en problembild där män tror att de får göra kvinnor illa. Inte alla män, men tillräckligt många för att berättiga att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse med särskilda mönster. Att säga vissa mäns våld mot vissa kvinnor räcker inte. Män i allmänhet har förvisso ingen del i någon sorts kollektiv skuld för alla dessa män som våldför sig på kvinnor som litar på dem, kvinnor som står dem nära, men alla män har banne mig ett kollektivt ansvar för att bryta det här mönstret. Om inte männen själva tar det ansvaret kan man ju bara sätta sig ner och börja räkna. Av de små flickorna i Tildas dagisgrupp kommer enligt statistiken fem små flickor sedan de blivit kvinnor att utsättas för våld från en man de har en nära relation till. Vem ska ta ansvaret för att det inte händer, om inte männen i deras närhet?

För det andra har jag aldrig hört någon tala om att alla män är våldsverkare. Tvärtom tycker jag att det finns en bra och levande diskussion om att kopplingen mellan mansrollen och våldet måste omvandlas. Inte heller brukar det vara samma personer som skriker sig blåa över att man inte får säga saker som ”mäns våld mot kvinnor” som sedan står på barrikaderna när våldtäktsoffer misstänkliggörs för att ha varit för utmanande klädda eller onyktra, trots att det senare i allra högsta grad framställer män som fullkomligt opålitliga, för då mumlas det något om biologi och hur svårt det är när kvinnor är så himla sexuellt frigjorda och sedan tror att de ska kunna säga nej. Så, nej. Av dem som talar om mäns våld mot kvinnor finns varken oberättigat ordval eller brist på förståelse för att alla män inte är våldsverkare.

Jag säger inte att man ska kunna kritisera män helt urskillningslöst, förstås, men nog ska man kunna tala om män och framföra kritik i samma mening. Och nej. Det är inte samma sak att säga ”invandrare” som att säga ”män” när man framför sin kritik. Invandrare är per definition en minoritetsgrupp med enorm diversitet och som dessutom ofta är utsatt. Män, även om det finns många olika sorters män, är inte en utsatt samhällsgrupp. (Kvinnor är förresten inte heller en utsatt samhällsgrupp i dagens nordiska samhällen.) Det är en himmelsvid skillnad på att kritisera utsatta minoritetsgrupper och på att kritisera andra.

Sedan har vi det här med att kritisera feminister, vilket man enligt filosofin om att det är fritt fram att kritisera ideologiska tillhörigheter kan göra precis hur mycket man vill eftersom att alla feminister själva valt att vara feminister och kan sluta att vara det när de kommit till sans. Och återigen kan jag på ett sätt hålla med. Klart att man ska få kritisera feminismen helt fritt, så länge man skiljer på feminism och feminister – på åsikter och människor. Men allra viktigast här är egentligen vem som klassas som feminist. Som ni vet betraktar jag inte mig själv som feminist. Har aldrig gjort det egentligen. Men sedan jag startade den här bloggen har jag insett att jag inte själv anses kapabel att välja om jag är feminist eller inte. Jag är kvinna och jag är intresserad av genus och jämställdhetsfrågor, jag använder ordet patriarkat och begrepp som ”mäns våld mot kvinnor”. Alltså måste jag vara feminist. Ibland har jag försökt säga att jag inte vill tryckas in i någon mall men vid flera tillfällen har jag fått till svar att jag eftersom jag uppfyller alla kriterier för att vara feminist är en feminist.

Och då kommer vi in på vad och vem man får kritisera. För genom att jag är kvinna och diskuterar jämställdhet hamnar jag i det där feministfacket där det är fritt fram för kritik på basis av en ideologi som jag själv inte tycker mig tillhöra. Nu ska jag försöka att inte tala för andra, men det samma gäller exempelvis Sveland som nu anklagas för att ha sagt gubbslem och skrivit en bok om hur man inte får hata feminister. Men det var inte Sveland som sa gubbslem och jag misstänker att en väldigt begränsad del av dem som nu uttalar sig om hennes bok de facto har läst den. Man har väl läst om den. Man vet vad feminister står för. Vet hur Maria Sveland brukar vara. Och henne får man kritisera för hon är feminist och det har hon valt själv. Men diskussionerna och den häftiga kritiken visar att ”feminist” bara är ett ideologisk val för somliga av dem som omfattas av kritiken och att det alltför lätt fastnar i föreställningar om vad en feminist är och vem som är feminist istället för diskussioner om vad som händer i samhället och hur vi kan påverka det.

Därför blir det väldigt snett när man menar att man inte får kritisera män för att det är medfött men man får kritisera feminister för det är ett val. Så länge feminism fritt får användas som paraplybegrepp för att kritisera vilken kvinna som helst utan att lyssna på vad hon faktiskt säger kan man inte stå och sprätta med tummarna i hängslena och skrocka att man visst får kritisera feminister för att det är ett fritt val. Jag får garanterat stå till svars för vad feminister säger och tycker betydligt oftare än vad herr Vemsomhelst Svensson får stå till svars för att grannen hotade att klå upp sin fru. Hur fritt är det valet liksom?