Vardagslivet

Att fostra en rebell

Att döma av diskussionerna på de forum för genusmedvetna föräldrar där jag är med är det många som har stora problem med hur barnen bemöts i dagvården. Jag brukar inte ge mig in i de diskussionerna för jag tycker att de är så extremt svåra. Hur ska man på ett fint sätt säga till folk som har hand om ens barn att man tycker att de gör fel? Personligen tror jag inte att man kan det. Jag tror inte att det finns en enda yrkesmänniska – oavsett yrke – som uppskattar att bli ifrågasatt i sin yrkesutövning av random folk. Och nej, en förälder är förstås inte random folk i förhållande till sitt barn men de flesta är det i förhållande till yrket dagvårdspersonal.

Därför blir jag lite illa till mods när jag läser om föräldrar som trycker på vikten av genusaspekt, via brev till personalen och extrainsatta möten och så vidare. Det är inte den enda viktiga aspekten, och – skjut mig nu – jag tror inte ens att den alltid är den viktigaste heller. Det finns många bra sätt att bemöta barn och att få dem att känna sig trygga – att få barn att växa upp till bra vuxna – och genus är viktigt men överskuggar inte andra delar av likabehandling.

Så tog den vanliga dagvården slut för Tilda och hon började på sommardagis på samma plats och med i stort sett samma personal. Däremot var det ett stort bortfall bland barnen. Så stort att det bara blev en flicka kvar förutom Tilda. Det här var något som personalen fann sig nödgad att påpeka med lite uppgiven röst. ”Ja, det finns ju bara en flicka till tyvärr”. Grejen var bara att det också fanns inte mindre än nio pojkar. Vad är det att vara ledsen för, och prata om ”tyvärr” och om hur man hoppas att det inte blir ensamt och whatnot? De är ju tio kids på dagis ju!

Och så var det jag som satt där och inte riktigt visste hur jag skulle tala med personalen om att jag tycker att det är onödigt av dem att påpeka barnens kön.

Jag ville verkligen inte ta den diskussionen med dem. Jag tycker inte att det är upp till mig – ens som förälder – att detaljstyra deras arbete. Jag tror att det är bra för barn att lära sig att vuxna är olika, tänker olika och gör olika och att det finns många sätt att bemöta. Lösningen var därför att jag talade med Tilda för att utrusta henne med verktyg att bemöta personalen.

Jag talade med henne om hur det finns många som tycker att det är rätt stor skillnad på pojkar och flickor och om hur jag inte tycker att det är det. Det är skillnad på barn och barn, men inte för att det är pojkar eller flickor. En del är kul att leka med och andra inte, men det vet man inte förrän man har provat att leka med dem. Man ska inte låta bli att leka med någon bara för att den inte är samma som en själv liksom, och det var hon helt med på. Och så berättade jag rakt ut för Tilda att jag tyckte att det var lite konstigt när personalen på dagis verkade ledsna över att där inte fanns fler flickor för henne att leka med, när det ju egentligen fanns massor av kul kompisar på plats.

Och jag sa till henne att hon aldrig någonsin ska låta någon bestämma att hon inte får eller kan göra något bara för att hon är flicka. Att hon får leka med vem hon vill och att hon ska säga ifrån om någon försöker få henne att tro annorlunda.

”Mamma, om de säger i morgon att oj nej, här finns inga fler flickor, då säger jag bara än sen då och så klättrar jag i träden med pojkarna.”

Och det gjorde hon. Till personalens stora förtjusning.

Vardagslivet

Saker mitt älskade barn säger som om de vore helt självklara för att de faktiskt är helt självklara

I går hade jag och barnen myskväll och låg i mitt sovrum och diskuterade livet. Tilda berättade att hon hade sett en film där de slogs med varandra. Det var en opera (jo, mitt barn tittar på opera på film). Så berättade hon att de hade slagits för att det var två pojkar som ville ha samma flicka. Jag frågade henne om det verkligen var någonting att slåss över. I mitt stilla sinne dömde jag alla som gör liknande storylines åt helvete. Det är inte romantiskt att två män slåss som samma kvinna. Det är förnedrande, som att hon är ett pris och att den hon ska vara med ska avgöras genom att aspiranterna mäter sina krafter mot varandra snarare än att fråga henne. Samtycke och allt det där, ni vet. Men jag behövde inte föreläsa, för Tilda förstod alldeles själv att det var dumt att slåss istället för att fråga flickan vem hon ville ha.

Tilda: Jättedumt att slåss ju.
Jag: Jo, för kanske  hon inte vill ha någon av de pojkarna. Kanske hon hellre vill vara själv.
Tilda: Tjaa… *rycker på axlarna* Eller kanske hon hellre vill ha en flicka.

Vardagslivet

Hemlösa katter, vänskap och sånt.

Jag har på förekommen anledning inte riktigt hunnit rapportera om de senaste nyheterna i vår familj. Genom föreningen Kulkurit har vi blivit fosterfamilj åt två små hemlösa kattungar från Tallinn, som bor hos oss i väntan på ett eget, kärleksfullt hem. För att det är varmare hos oss än på Tallinns gator så här i december, och rätt mycket gemytligare än en liten bur på ett katthem. Den mindre av ungarna, Cissy, åker imorgon till sitt nya hem. Den andre, som vi har valt att kalla Rasputin (oerhört många pluspoäng till den som är nörd nog att se varför), har med besked flyttat in hos oss, och det är väldigt oklart om han kommer att flytta ut igen. Han har blivit Noppas allra bästa vän, och visar med all önskvärd tydlighet att hittekatter kan bli de bästa av familjekatter. Ja. När de väl börjat förstå att all mat som finns i huset inte nödvändigtvis är deras och måste glufsas omedelbart. Första gången vi dukade fram vår kvällsmat med dessa två små katter i huset blev det väldigt tydligt att de inte varit med i en familj förut, om vi säger så. De kom skjutande som projektiler när de kände lukten av mat, klättrade längs bordsduk och människoben för att komma upp på bordet, slet med sig vad de hann innan vi fick tag i dem och lyfte ned dem och sedan började de om från början igen. Nu börjar de så sakteliga lära sig att människorna först måste lämna köket innan det är fritt fram…

Att lösa ut en katt från Kulkurit kostar 125 euro, vilket så där nästan täcker kostnaderna för alla vaccinationer katterna fått, veterinärkostnader, microchip, EU-pass och biljett från Tallinn hit. Det kan låta mycket men är egentligen en helt rimlig summa, och dessutom en otroligt god gärning för en katt som annars hade gått en förmodligen mycket kall och ensam död till mötes. Från Kulkurit kan man också adoptera en hemlös hund, vilket jag absolut tycker är ett alternativ som man ska överväga om man går i hundköpartankar.

När vi hade Stora Bakardagen här hemma, och huset svämmade över av barn, lade sig Rasputin mitt på köksmattan för att sova, så att han inte skulle missa något. Sedan kröp han mellan ivriga barnfamnar, njöt av värmen, slumrade, förtrollade. Hans syster Cissy spenderade större delen av tiden på en liten filt uppe på elementet i vårt sovrum, där det var lugnt och skönt.IMG_8287 IMG_8293

Det tog inte många dagar innan Noppa och Rasputin insåg att de var samma sorts överaktiva stollar båda två, och började söka sig till varann för vilda rallylekar, alltmedan Cissy var nöjd med att titta på från sin plats på elementet.IMG_8313 IMG_8316 IMG_8317

Och efter att de har lekt går de och vilar. Noppa sköter om Rasputin, som är någon vecka yngre och ännu inte lika stark och snabb. Och han spinner så högt att jag gick till fönstret för att se om det var en lastbil på väg in på gården.IMG_8346 IMG_8355 IMG_8358 IMG_8362

Och Rasputin älskar att pussas! Han älskar det så mycket att han inte längre är välkommen in i vårt sovrum om nätterna, för att man vaknar kallsvettig med drömmar om att man håller på att drunkna eller kvävas för att det ligger en katt på ansiktet. Ja, och så pussas han så mycket att han ibland behöver sätta tänderna i ens näsa lite kärleksfullt. Bara så att man ska sluta vrida på huvudet. Det är inte heller alldeles kompatibelt med nattsömn.IMG_8329 Så nu försöker vi sälja av så mycket begagnade barnkläder och saker som möjligt, för att tjäna ihop den där slanten det kostar att lösa ut Rasputin. Vi samlar pengarna i en plåtburk i köket. Barnen kom andäktigt med sina besparingar. ”Här mamma, ta de här pengarna också. Vi ska nog klara det!” Ibland älskar jag mina barn lite extra.

PS: Jag önskar mig en kattunge i julklapp.

Vardagslivet

Liten har blivit stor

I går var det exakt fem år sedan lilla Tilda kom till världen. Två veckor över tiden hade det gått, och vi hade fått en tid för igångsättning den 21 april – en tid jag kunde ringa och avboka med ett ”nämen vi åker väl direkt till förlossningen istället”. Barnens älskade morfar var här (för att titta på babyn. Som inte kommit) och skulle åka hem samma dag. Efter att ha gått runt och pysslat i trädgården och andats fokuserat i några timmar åkte vi in till förlossningen, jag, morfar och maken. Och tiden gick. Jag andades lustgas – något som gick betydligt bättre sedan de hade tryckt på maskinen (”vafan gashelvetet hjälper inte jag andas nog fel”), morfar diskuterade med sköterskorna om hur allt skulle vara och maken försökte stävja paniken. Men så skulle morfars flygplan snart avgå och efter att ha konsulterat barnmorskan som menade att det säkert var en god stund kvar innan det skulle komma någon baby tog han farväl och åkte mot flygplatsen. I efterhand har vi räknat ut att han inte kan ha hunnit längre än till sjukhusets parkeringsplats innan Tilda kom. Så fort gick det på slutet.

Och snabb är hon fortfarande när hon väl vill. Klättrar i träd som en första klassens cirkusapa, cyklar på sin nya cykel så fartvinden sliter i håret, skrattar så det bubblar i mitt hjärta över allt fantastiskt i världen. En helt egen värld har hon också, en värld dit ingen annan kan komma, och där allt är musik och dans och glittrigt. Där kan hon vara i timmar och prata med varelser vi andra inte kan se. Ibland verkar det som om hon inte kan gå som vanligt folk. Tilda dansar från ställe till ställe, sjunger egna sånger om allt hon kan och allt hon vill och virvlar vidare.

Min stora lilla flicka.

Härrejissus vad tiden går fort.

Jag gjorde i ordningen en liten trädgård av blommor inne på barnens rum. Där lade jag presenterna för lite extra effekt när de vaknade på morgonen (vilket förstås sket sig av att båda sov i mitt rum ändå). Tilda var så lycklig över alla presenterna och blommorna och över att ääääntligen ha fyllt ”hela handen”.

Tildas födelsedag 037
Tildas födelsedag 032

Tildas födelsedag 019

Tildas födelsedag 025

Tildas födelsedag 042

Efter att ha löst en gåta fick hon gå till badrummet där ännu en present väntade. Tildas födelsedag 045

Tildas födelsedag 048

En ny cykel!

Tildas födelsedag 050

Jag hade bakat en tårta som utseendemässigt inte direkt var något mästerverk, men som fylld med färska jordgubbar och hemlagad vaniljkräm var något av det godaste någonsin. Tilda fick hjälpa till att sätta i ljusen.

Tildas födelsedag 056

Tildas födelsedag 061Tildas födelsedag 065  Tildas födelsedag 072

På eftermiddagen hade vi picknick ute i solskenet, med pizza, påskmust och jordgubbar.

Tildas födelsedag 077Tildas födelsedag 097Flickan som kunde dansa med katter.      Tildas födelsedag 109

Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

Vardagslivet

Avståndsberäkning

Vilho var på träning och kom hem, nöjd och glad med att ha fått ordentligt med motion.

Vilho: Mamma vet du vad?! Jag sprang typ… typ två meter!
Jag: Eh. Två meter är ungefär härifrån till dörren där.
Vilho: Ok. Alltså jag sprang typ 20 kilometer.
Jag: Det är ungefär som härifrån in till stan. 1 kilometer är tusen meter. Kilo betyder tusen.
Vilho: Åh. Jag sprang kanske… ja… typ… 20 meter. Eller kanske 30. Eller 40. Eller 50. Eller 60. Eller 70. Eller kanske två hundra. Och så tillbaka igen.
Jag: Wow. Det låter tungt.
Vilho: Jovars.

Vardagslivet

Tildas logik del 9

#1: Jag plockar ner julstjärnan i köksfönstret.

Tilda (som om historiens mest uppmärksammade avrättning var mitt fel): Hej då, Jesus.

#2: Jag sorterar en kasse med begagnade kläder som Tilda har fått.

Tilda (dansar en virvlande dans): Mamma, vet du vem jag ska gifta mig med?
Jag (uppriktigt nyfiken): Nej. Med vem då?
Tilda (snurrar lyckligt): Med de här byxorna!

Vardagslivet

Min lille baby fyller sju år!

I går för exakt sju år sedan var jag det tröttaste jag någonsin har varit. Efter en oerhört lång, tung, och stundvis mördande tråkig, förlossning där alla utom jag pratade finska kom Vilho till världen. Liten, skrynklig och med de mörkaste av ögon låg han i min famn och välkomnade världen. Sju år sedan. Sju år. Ett helt liv, på mer än det metaforiska hur-i-hela-friden-är-det-redan-år-2013-sättet. Fine, underbare Vilho, som fortfarande gärna tar ett steg tillbaka och betraktar världen med de där mörka, allseende ögonen och som minns allt han ser. Vilho, som lärde sig klockan alldeles själv medan de andra barnen sov på dagis och han låg vaken men som kan vara så disträ att han tar på sig udda skor när han går ut. Vilho, som har ett rättspatos som kan få honom själv att avstå från något när det inte räcker till andra men som fortfarande ett halvår efter en oförrätt kan fråga mig och jag inte kommer ihåg den där gången när han fick två men Tilda fick tre. Vilho, som älskar att simma, klättra, springa och bygga men som kan sitta i timmar och spela spel eller bara fundera på världen. Vilho, som kommer till mig och smälter mitt hjärta när han förväntansfullt sätter sig riktigt nära och ber mig berätta om universum – med full tilltro till att det är uppgift jag klarar.

Älskade ungen min. 7 år gammal.

Vi förberedde hans rum med paket under julgranen (på egen begäran), och så bakade jag just en sådan tårta som han hade ritat.
En fluffig gubbe skulle det vara, med maräng, pepparkaka, jordgubbar, bananer och absolut noll sockermassa. Den åt vi redan innan kvällsmaten, vilken förövrigt bestod av nachos, hamburgare och pizza.

005 010 016 035 037 038 044 047 052 048