Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.

Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.

Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.

När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?

Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.

Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.

Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.

Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.