Etikett: Saker jag predikar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Istället för näthat

Charlotte12 kommentarer

I min Facebook-feed (sa jag att jag älskar den eller?!) dök följande bild upp:

(från Jesper Eriksson, som jag inte känner, via andra)

Så nu har jag mejlat min favoritjournalist. Det tog ungefär 4 minuter att leta fram Anna-Lena Lauréns e-post och slänga ihop några rader om initiativet till nätkärlek och varför jag tycker att hon är så bra. 4 minuter. Det är säkert mindre än vad många av dem som skickar hotfulla och föraktfulla mejl lägger ner, och ändå 4 viktiga minuter. 4 minuter, som tillsammans med 4 minuter av er tid, kan bli början på något väldigt stort och viktigt. Gör det bara. Visa att vi är fler. Visa att vi är starkare.

Vardagslivet

En hyllning till min Facebook-feed

CharlotteLämna en kommentar

Man hör så många beklaga sig över vilket pack som finns i deras Facebook-feed. Jag brukar le milt och försöka låta bli att säga ”jasså du menar de där som du har lagt till som vänner?”, för det blir så dålig stämning av sånt. Men verkligen, det ger mig lite samma krypande känsla av skyll-dig-själv som när folk beklagar sig över någon bloggare som de tycker skriver dåligt om tråkiga saker, och att det inte blir bättre fast att de läser bloggen varje dag. Så läs inte då. Internet är inte som TV för 50 år sedan då det fanns en kanal och eftersom alla ville titta på TV så sket man i om det var något man egentligen ville se för det var viktigare att titta på TV än att gilla vad man såg, och det finns ingen anledning att använda Internet enligt samma princip.

Och jag kan ärligt säga att folket i min Facebook-feed (som är hårt sorterad redan i stadiet när någon skickar en Friend-request) är helt sjukt bra typer. Varje dag fascineras jag över vilken blandning av människor där finns, hur smarta de är och hur mycket de kan som jag skulle vilja lära mig. Det är nästan dagligen referenser till Becket eller något annat medeltida kontroversiellt helgon, underbara citat ur klassiska böcker jag borde läsa minst en gång till eller långa diskussioner om inhemska språk på universitetet, hur man bäst översätter vissa medellågtyska termer eller problemen med att skämta i Sverige. Sedan är det förstås massor med babysar, katter, matkreationer och sånt, så där som det brukar vara. Men jag gillar det. Det betyder att mina vänner är stolta över sina barn, nöjda med vad de åstadkommit och att de uppskattar sina husdjur. Det ser jag inte som ett tecken på mentalt förfall utan som en hälsosam grund att bygga en bättre framtid på.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med att vara kvinna och få välja

Charlotte3 kommentarer

Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.

Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemen med invandringen

Charlotte3 kommentarer

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.

Kulturkrockar

Alla vackra kvinnor

Charlotte13 kommentarer

I går ramlade jag på den här:

Och så sitter kvinnor och suckar lyckligt och ba’ ”men just så där är det ju tjejer! Vi är alla jättevackra, det bara krävs rätt man för att se det” och jag dunkar förtvivlat huvudet i tangentbordet.

ggytitpyiytfruifrofrdplsdolfrfdrvglopöåolådlöflokf,ö,oklöfpöäbgöftloköbgfpdlfsö
Jag tror på att det bor något vackert i alla, det gör jag, på ungefär samma sätt som jag tror på fred på jorden. Men alla de kvinnor som blir hänförda och inspirerade av det där citatet har ett långt och svårt liv framför sig, för även om de en dag hittar den där mannen som tycker att de är vackra kan de bara bli besvikna. Kvinnor måste sluta sätta värde på att män tycker att de är vackra! Jag menar inte att man inte ska få njuta av uppskattning, ta det om det erbjuds liksom. Men ingen uppskattning kommer att vara nog om man inte förstår att gilla sig själv. Det ska inte krävas en man för att bekräfta skönheten. Skönheten – oavsett hur den ser ut – måste vara grundad i en inre styrka och genuin tro på att man är värd respekt, uppmuntran och uppskattning och att man själv är villig att ge sig detta – och kräva det från andra.

Och sedan är det som vanligt det sjuka i att kvinnor ska värderas utifrån sitt utseende. Det är väl skit samma om det kommer en man som tycker att man är vackrast i världen om han sedan talar till en som om man vore en förståndshandikappad kattunge. Sånt kan man liksom inte bygga hållbara relationer på. Det måste finnas mer. Det måste få vara djupare och viktigare. Bekräftelsen från en partner kan inte i längden vara begränsad till ”oh vad du är vacker” utan frodas och växer i ömsesidigt utbyte av erfarenheter, tankar, känslor och världar. Istället för att fokusera på utseendet borde kvinnor själva lära sig att lägga värde i att de har en röst, att de har något att säga, något att tillföra.

Jovisst. Kanske alla kvinnor är vackra men det ska fan inte vara upp till någon man att avgöra det. Och det ska inte vara kvinnans enda värde.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hej Mattel!

Charlotte4 kommentarer

Jag antar att ni redan har fått en hel del brev med kommentarer kring den kroppsbild de trådsmala Monster High-dockorna presenterar. Jag vet att ni har ett ansvar att producera leksaker som barn vill leka med, kravet på att gå med vinst kan man väl knappast komma ifrån, men jag tänker mig ändå att de barn som vill ha Monster High snarare vill ha dem för de vackra färgerna, de tuffa frisyrerna och coola kläderna än kroppsformen och att det därför inte skulle påverka försäljningen negativt om dockorna inte såg ut att ha nått den dödliga fasen av många års kamp mot ätstörningar. Däremot råder det inom forskningen inga tveksamheter kring att leksaker, som exempelvis Monster High, kan påverka självbilden hos de barn som leker med dem, vilket man kanske hade hoppats kunde ha fått er att tänka till ett steg extra innan ni valde att göra dockan efter Barbie ännu smalare. Men kanske är det en marknadsföringstaktik från er sida, det där med smalheten? Är det egentligen en kommersiell flört med Monster Highs tema – döden? För ni kan väl inte ha missat hur många unga flickor i dag som tror att de är för tjocka för att duga, som blir allvarligt sjuka, som svälter sig själva i tron om att deras smalare jag ska vara bra nog för att accepteras och att dessa unga flickor har ungefär samma kroppsform som era Monster High just innan deras kroppar ger upp och kampen är över?

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om för allt det där vet ni säkert redan! Nej, jag tänkte faktiskt inte alls skriva till er om sjuka kroppsideal för jag bestämde mig för att dockor som har blå hud, gälar, vampyrtänder, vargöron och whatnots ändå har så långt kvar till verkligheten att ni inte behöver ännu ett brev om kroppsideal. Och ska jag vara ärlig; min dotter älskar Monster High! Särskilt älskar hon den dockan hon fick i present av sin Mummi: Lagoona Blue. Så jag gissar att er tanke knappast var att göra en docka som genusmedvetna föräldrar ska ondgöra sig över, utan att göra en leksak. En docka med vackra färger, tuff frisyr, coola kläder och i ärlighetens namn väldigt underfundigt namn. Helt enkelt en kul docka att leka monsterlekar med. Därför är det förstås ett ganska stort problem att dockan är så in i helvetes smal att min fyraåring i en helt vanlig lek lyckas knäcka av dockans arm.

Just nu är den ljuva Lagoona Blue förvisad till en hylla där hon får sitta och fundera på hur det går när man inte äter upp sin gröt. Men min dotter är ganska ledsen. Hon gillade faktiskt den där dockan på riktigt. Om ni vill frånsäga er ansvaret för unga flickors självbild genom att göra sjukt smala dockor, och istället bara tänka på att göra populära leksaker får det förstås vara upp till er, men se då vänligen till att dockorna håller att lekas med. Kanske fick vi bara ett måndagsexemplar och kanske Lagoona Blues armar inte egentligen har gjorts så smala att de knäcks? Säkert skickar ni då en ny, hållbarare Lagoona Blue till min ledsna dotter, eller hur?

Tack på förhand!

Charlotte, mamma till Tilda

20121023-113248.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Charlotte14 kommentarer

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.