Vardagslivet

Den naturliga smärtan

I Finland talas det nu om att trots att det finns en boom beträffande allt ekologiskt så törs de flesta kvinnor ändå inte föda barn naturligt, utan vill ha epidural och andra sorters smärtstillande. Jag har fött två barn och jag vill inte låta vulgär och nedvärderande mot andras åsikter och så men de som talar om att föda utan smärtlindring som det naturliga alternativet kan hålla käft och sit the fuck down. Inte för att man kan sitta ner efter att man har fött barn, men å andra sidan är de som talar om natuuuurliga födslar ofta sådana som inte faktiskt klämt fram en 4 kilos klump ur vaginan. För ska vi tala om vad som är naturligt så är det naturligt att undvika smärta om det går.

Ännu viktigare är dock att tala om hur förlossningen hela tiden framställs som Den Stora Höjdpunkten av graviditeten, som Det Vackraste, Det Viktigaste och som Upplevelsen framför alla andra och hur den kvinna som inte förstår och tar till sig vikten av att få en perfekt och naturlig förlossning där man andas rätt tillsammans med sin älskade man, samtidigt som man lyssnar på valsång och målar akvarell inte är en riktig kvinna. En kvinna som inte klarar av att göra vad kvinnor i årtusenden gjort före henne. Vi kan till och med bortse från mortalitetsstatistiken för barnafödande kvinnor för de där årtusendena. Vi kan bortse från alla de kvinnor som satt livet till med en baby i magen, med störtblödningar, med trasiga underliv, med infektioner och allt annat som hör till naturliga födslar.

För HÅLL KÄFT MED PRESS PÅ KVINNOR att föda på ett visst sätt! Förlossningen är bara ett sätt att få ut babyn. Den Stora Höjdpunkten är att få sitt barn, Det Vackraste och Det Viktigaste är det nya livet och Upplevelsen framför andra börjar först efteråt. Är det något som jag önskar att någon berättat för mig innan jag födde mitt första barn var det att sluta fokusera på förlossningen och bara fokusera på barnet. Det, och att det är helt naturligt att vaginan påminner om ett paket köttfärs efteråt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kattliv

Jag gillar katter. Det har nog ingen missat. Genom en ödets nyck har vi tre stycken. Samtidigt vet jag att det är många katter som far väldigt illa, som inte har ett hem och ingen famn att krypa upp i och eftersom vi nu flyttat till ett stort härligt hus på landet så skulle vi ha både utrymme och tid (eftersom jag jobbar hemifrån) att ta hand om ytterligare någon katt. Därför googlade jag vilka katthem som kan tänkas finnas i närheten, dels för att se om de skulle behöva hjälp på plats, dels för att se om de behövde någon extra kattskötarfamilj. Men så stötte jag på en historia skriven av ett ungt par som kommit till katthemmet för att erbjuda en hemlös katt ett hem. De hade det ungefär som oss. Tre katter sedan tidigare, plats för fler samt vilja och tid att hjälpa. De hade möts av en kvinna som gav dem en ordentlig utskällning för att de lät sina katter gå ut och meddelade att de minsann inte skulle få någon katt från katthemmet, sådana dåliga människor som de är. Det kan tyckas vara en enskild horrorstory, men för mig drog det upp en hel del minnen.

För tre år sedan letade jag nämligen efter kattungar och ringde på en annons som lät väldigt trevlig. Det var två kattungar som skulle säljas tillsammans för 150 euro per katt – ett pris jag gärna betalar för katter som är avmaskade, vaccinerade och väl omskötta. Telefonsamtalet utvecklades snabbt till en utfrågning och ett ifrågasättande av min kompetens som kattägare. Vilka sorts fönster hade vi? Hur skulle vi garantera att kattungarna (dom är faktiskt jättesnabba!) inte skulle rymma? Jasså, hade jag lämnat en katt hos vänner när jag flyttade från Sverige? Skulle jag lika lättvindigt lämna bort mina egna barn kanske? Jag försökte säga att vi kanske var lite för olika och att det nog inte var en bra idé att jag köpte katt från henne. Hon skrek att hon hoppas att ingen någonsin skulle sälja någon katt till en sådan som mig innan hon slängde på luren.

IMG_6985Gammelkatten bah shut up bitch.

För två år sedan hade jag nästa lyckats smälta chocken och ringde på nytt på en trevlig annons, men inte från samma människa. Den här gången var jag förberedd och kunde svara både på hur fönstren fungerade och vad för mat jag tänkte ge kattungarna. Efter 25 minuters förhör lovade hon höra av sig. Dagen efter meddelade hon att hon inte ville sälja sina kattungar (för 150 euro styck) till oss eftersom vi har barn. Barn och djur hör nämligen inte ihop. Barnen kan göra illa kattungarna.

Och jag förstår att man vill vara mån om att ens kattungar kommer till bra hem. Jag blir bara så helvetes förbannad när andra inte tycker att vårt hem är bra nog. För att vi har barn. För att katterna får gå ut när de vill. Två faktorer som enligt många gör oss till olämpliga kattägare.

Så låt oss tala lite om barn, katter och livet. För mig hör barn och djur nämligen ihop. Barn som växer upp tillsammans med djur förstår djur, så länge det finns ansvarsfulla vuxna som hjälper till. Barn som växer upp tillsammans med djur kommer inte att bli sådana som sedan överger kattungar i en säck vid vägkanten. Barn som växer upp tillsammans med djur lär sig respekt för andra levande. Mina barn är lysande exempel. Den där tanten för två år sedan som inte ville sälja kattungar till en barnfamilj skulle se de två kattungar vi sedan fick (gratis, från en bondgård), kattungar som barnen till sin obeskrivliga lycka själva fick välja. Visst, de katterna har konkats runt på och emellanåt kanske lite väl mycket, men både katter och barn har lärt sig. Katterna hänger tålmodigt med i bärandet och kryper sedan upp och sover i barnens sängar när lugnet lagt sig. Barnen har lärt sig att förstå när katterna inte vill vara med längre och att katterna då måste få vara ifred. Det är ett ömsesidigt lärande.

Tildas kalas 2013 076Barnet på bilden har inget med berättelsen att göra. Egentligen. Förutom att illustrera att djur och barn är rätt lika.

112Den här lille pojken var det som gjorde att vi inte fick köpa kattungar. Ser det ut som att han håller katten fel? Kanske. Men de här två typerna är bästa vänner och förstår varandra långt bortom korrekta sätt att hålla en katt.

043

En av anledningarna till varför vi flyttade hit ut på landet var för att katterna skulle vara trygga, långt ifrån bilar och andra farligheter. Ändå finns det förstås mycket farligt som kan hända små katter när de går på upptäcktsfärd och det är detta som många tycker gör att det är oansvarigt att alls låta katterna gå ut. Vår Poppy har gjort det mesta. Hon har ätit lilja, blivit förgiftad och vårdats i fyra dagar på intensiven. Hon har fått sin långa fluffiga päls så tilltrasslad att det enda alternativet var att köra henne till veterinären och raka bort. Och så vidare.

IMG_7597Punk-Poppy ute i ett förhatligt koppel första gången på Pellas

Och ja. Det här är saker vi hade kunnat undvika genom att hålla henne inne. Men när man ser henne i skymningen komma farande i full kareta över gården, svansen stor och burrig rakt upp, långa njutningsfulla steg, då är jag helt övertygad om att de där gångerna vi har fått köra henne till veterinären för att hon lever uteliv är värt besväret. Livskvalité går aldrig mäta i levda dagar utan handlar om vad man gör med de dagar man har. Kanske lever utekatter kortare än innekatter, jag vet inte, men det liv katter som våra lever är lyckliga kattliv.

Och så tänker jag på alla de katter som inte har något hem och ingen som kör dem till veterinären när det behövs, på hur många som far illa och på hur gärna jag skulle vilja hjälpa men att jag inte är beredd att ta mer skit. Och så tänker jag på de katter som sitter i små burar på ett katthem och vaktas av en tant som tycker att det är ett bättre liv för en katt att sitta i en liten bur än att bo hemma hos någon som mig. På hur kontraproduktivt djurskyddet blir när man tror att alla katter och alla familjer alltid mår bäst av det arrangemang som innebär minst potentiell risk för flest levda kattdagar istället för rätt sorts katt hos rätt sorts familj.IMG_7782Percival, en av de kattungar som vi fick gratis sedan vi förvägrades att köpa kattungar för dyra pengar, har somnat i min säng efter att ha jagat möss hela natten. Rätt sorts katt, hos rätt sorts familj.

Vardagslivet

Snart, snart…

Det händer helt sjukt massa saker här nu. Först och främst fick vi veta att barn får flyga utan sina föräldrar när de fyllt fem. Så barnen åker till Sverige i morgon. Sedan på måndag är vi officiellt ägare till det nya huset och kan på riktigt börja flytta in.

Och så har vi köpt ett akvarium, så här lagom tills några dagar innan vi ska flytta (vansinnigt bra deal på ett begagnat akvarium med 4 malar och tjosans massa prima prylar, nuff said). Vi satte således upp akvariet här på gamla stället eftersom att fiskarna inte gärna kunde vänta i en hink. På botten fanns det bara lite, lite grus, men vi tänkte att det skulle funka eftersom det bara skulle vara typ 5 dagar. Men det tog bara ett par dagar innan den malen som döptes till Det Finns Visst Gula Malar började ligga på botten och flämta. Så jag tänkte att det kunde vara för mycket nitrit i vattnet och bytte delar av det. Det funkade utmärkt i en dag. Därefter började Det Finns Visst Gula Malar simma upp till ytan för att hämta extra syre (malar kan göra det om det behövs). Eftersom jag inte direkt ville byta mer vatten tänkte jag att den smartaste lösningen skulle vara att fylla på med mer grus, för att liksom starta kretsloppet. Allt för att fiskarna skulle kunna må bra. Så vi köpte en enorm påse grus och eftersom det här är långt ifrån första gången som jag haft akvarium visste jag förstås att man inte bara kan hälla i gruset. Så jag läste noga på påsen. Där stod det ”Ready to use” och sedan ett tips om att man kan lägga ett annat sorts grus under. Om man vill. Men det ville vi ju inte så jag hällde i gruset (här sitter alla akvariemänniskor med handen för munnen och skakar på huvudet i misstro över hur någon kunde vara så korkad). Vattnet blev inte bara grumligt. Vattnet fylldes med någon sorts grusdamm som vid ytan bildade ett klibbigt skum och som efter 4 timmar fortfarande inte sjunkit. Alls.

Så jag bytte mer vatten. Städade filter. Skummade av det helvetes akvariet. Och därinne ligger nu fyra flämtande malar och tänker att det är så här malarnas Guantanamo Bay måste vara. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Inte röra mer tills måndag när vi kan flytta akvariet till den slutliga platsen? Byta mer vatten? Ge upp och ge mig själv djurförbud? Trösta mig med att katterna är nöjda (med fiskarna)?

Well… Först kidsen till Sverige och sen resten av allting!

 

 

Vardagslivet

Körsbär

Man hade kanske trott att jag skulle ha lärt mig mer självbehärskning av den traumatiserande Körsbärsincidenten anno 1998, då jag, min mage och ett halvt kilo körsbär (införskaffade en sensommarkväll på Marken) hade delade meningar om hastigheten med vilken sagda halvkilo körsbär borde inmundigas. Vi kan väl säga som så, att min mage hade de mest övertygande argumenten.

I dag köpte vi körsbär. Och såhär ett halvt kilo senare kan jag konstatera att självbehärskning fortfarande inte är min grej.

Vardagslivet

På listan över saker man inte ska göra när man är hungrig

Baka piroger. Hungern trumfar nämligen synnerligen effektivt all sorts verklighetsförankring i beräkningarna av hur mycket köttfärs och mozzarella det kan tänkas rymmas i en pirog.

20130409-183152.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?

För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.

För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?

Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.

Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.

Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.

Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.

Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.

Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.

Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.

Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.

Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.

Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.

Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.

Vardagslivet

Bloggen bjuder på spel!

För ett par dagar sedan meddelade WordPress att jag nu bloggat på den här plattformen i ett år. Jag tänkte fira det med bjuda på ett spel. Bloggen presenterar….

Debattbingo Genusversionen!

Nästa gång ni ger er in i en konstruktiv och varierande debatt kan ni enkelt kontrollera att ni avhandlat alla de viktigaste momenten. Full bricka gäller!

Genusbingo

Historikerns historier

Om stipendium och om att få vad man förtjänar

De första resultaten från stipendieansökningarna har kommit och hittills är jag utan. Det är inte så lite nedslående, om vi säger så, och arbetsmoralen just i dag är kanske inte riktigt på topp. Men min fina vän, Ensamstående Mamman, fick ett riktigt saftigt stipendium som dessutom har goda chanser till förlängning och det känns riktigt bra!

För i ärlighetens namn förtjänar hon stipendiet mer än vad jag gör. Jag har finansiering till slutet av mars nästa år. Hennes tog slut i november. Jag är i pisset, men hon var djupare. Så att säga.

Och det här är mitt stora problem med det nuvarande systemet med stipendier. Som stipendiat hänger man alltid på en skör tråd, det finns ingen framförhållning och inget planerande för framtiden.Vilken annan yrkesgrupp tvingas sitta på samarbetsförhandlingar minst två gånger om året? Ensamstående Mamman är förstås ensam med sitt barn och har inte ens en andra inkomst att falla tillbaka på om det skulle skita sig, men vi klarar inte heller av att ha kvar exempelvis huset om inte jag också har en inkomst. Jag vågar gissa på att jag inte fick några pengar nu delvis för att jag redan har finansiering. Så har diskussionen nämligen gått ganska många gånger när jag ansökt om något. Som när jag sökte plats på en doktorandskola för tre år men redan hade ett års finansiering. Det är klart att det är fint att det finns någon sorts rättvisa i systemet, att den som behöver pengarna mest just då ska få dem, men varför måste man låta det gå så långt? Hur kan det vara ett argument att man redan har finansiering för några månader till när hela projektet kommer att pågå i ytterligare två år? Varför måste man vänta tills allt hopp är ute, tills man fått ta sin magisterexamen och sina år som doktorand och knata till arbetsförmedlingen innan man kan få mera pengar?

För i dagens ekonomiska klimat är det verkligen ingen lätt sak att få ett jobb, oavsett om man har en bra examen eller inte. Har man ett försörjningsansvar, kanske barn och hus, har man inte råd att vänta tills pengarna är slut med att hitta en ny lösning. De sista månaderna med stipendium måste gå till att söka jobb, att hitta en plan B. Det måste finnas framförhållning och planering, inte bara för stipendiatens mentala hälsas skull utan också för den bistra ekonomiska verkligheten, för att räkningar inte betalar sig själva, för att barn inte ska leva på nudlar.

Jag är så innerligt glad för Ensamstående Mammans skull. Hon har jobbat så hårt, varit så stark och förtjänar det här så mycket. Vad hon inte hade förtjänat var december utan pengar och utanför systemet. En månad utan. Så ska det inte behöva vara.

Kuriosa: Jag har en plan B redan.

Vardagslivet

Kaffetipset och intelligenstestet

Här kommer i all vänlighet två prima tips på hur man kan göra gott kaffe.

Tips 1: Tillsätt en nypa kanel tillsammans med kaffepulvret rakt ner i filtret i bryggaren. Det ger kaffet en härlig doft av jul.

Tips 2: Ta inte muskotnöt istället för kanel.