Spirar

Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.

Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.

För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.

Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s