Ok. Jag ska börja med att erkänna två saker. Det första är att jag helt håller med om att det händer att media startar drev som är minst sagt olyckliga och som drabbar människor som inte förtjänar det och det har skrivits mycket om Egor Putilov (dessa iakttagelser är i sig inte relaterade). Det andra är att Sverigedemokraternas pressmeddelande om hans uppsägning gör mig fullkomligt jävla feministrabiatsarg.
Så här skriver de (enligt Putilovs egna ord):
”Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa. Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte. Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig. De frågor som partiet driver är avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför. Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär. Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”
Jag tänkte ta mig friheten att kommentera några småsaker som jag hakade upp mig på.
”Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa.”
Egor Putilov har med hjälp av falska identiteter medvetet spridit falsk information och nästlat sig in i media under flera års tid. Flera ledande forskare anser honom vara en stor säkerhetsrisk mot Sverige. Att han avslöjas i media är inte direkt detsamma som en hatkampanj, även om det skrivs spaltmeter i fallet. Och ironin i att en Sverigedemokrat sitter och beklagar sig över att bli dömd utifrån sitt ursprung är så stor att I don’t even med det.
”Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte.”
Förutom då att han faktiskt intervjuades inför den första artikeln där Aftonbladet röjde honom. Även när Aftonbladet avslöjar att han lurat polisen för att få åka med på patrull och sedan med hjälp av ett alias försökt sälja in en artikel om patrulleringen till Aftonbladet är tidningen i kontakt med honom och publicerar hans kommentarer om händelserna. Dessutom driver han en egen mycket välbesökt och spridd blogg som jag inte tänker länka till. En så pass stor blogg är definitivt också ett forum att få svara på anklagelser i – helt fritt dessutom.
Sveriges medieklimat har, precis som sig bör, gett honom utrymme att kommentera anklagelserna. Att påstå annat är att fara med osanning.
”Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig.”
Eller så skulle man kunna tänka sig att syftet är att granska makten. Han är anställd av ett riksdagsparti och har en uppsjö alternativa identiteter vilka han använder för att sprida falsk information. Sveriges journalister hade inte gjort sitt jobb om de inte grävde fram det i ljuset.
”Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför.”
Säga vad man vill om Putilov, men han har ju både balls och humor när han han talar om ”politiskt motiverade medier” med tanke på att han som ANSTÄLLD AV ETT POLITISKT PARTI har låtsas vara någon annan för att få sprida falskheter i samma media. Alltså jisses.
”Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär.”
Jag hade nog också varit beredd att ge upp min karriär som desinformatör om jag gjort miljonaffärer med ryska maffian. De pengarna kan han ju leva på en stund. Stackars krake.
”Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”
Låt inte dörren slå dig på väg ut.
Och så en sista, sanslöst viktigt sak: Sverigedemokraterna publicerar nu hans kommentarer till uppsägningen trots att de innehåller rena faktafel (typ att han inte har fått försvara sig). När Putilov således vill ge en döendes sista spark mot svensk media gör han det med stöd av Sverigedemokraterna eftersom de helt utan kommentarer publicerar hans ord. De ställer sig bakom att avslöjandena är ”mediaetablissemangets” ”hatkampanj” mot en stackars oskyldig, ohörd enskild person. Det här är så farligt i längden. Så farligt. Vad Sverigedemokraterna BORDE göra är förstås att vara jävligt tacksamma över att en stor säkerhetsrisk med tajta kopplingar till den ryska undre världen har avslöjats så att det kan göra sig av med honom.
Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.
Förstår ni allvaret i det här?
Jag kan knappt ens ta in det.
Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.
För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.
Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.
Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.
Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.
Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.
Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.
Varför gjorde ingen något?
För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.
I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?
Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.
För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.
Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.
L kommer inte att samarbeta med varken SD eller V. Deras rötter är oacceptabla. Båda partierna är dock invalda och bör behandlas korrekt.
Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.
Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.
De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.
När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.
Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.
Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?
Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.
”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.
För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:
”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”
Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.
Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!
I dagens HBL finns en artikel om bildningsföraktet i dagens Finland. Den är i sin helhet mycket läsvärd, men jag måste erkänna att jag tvärfastnade i det här:
”Två av tre finländare vill att beslut som rör deras vardag ska utgå från oberoende utredningar och bygga på fakta.”
HÄRRIMINGUD VAD VILL DEN SISTA TREDJEDELEN ATT BESLUT SKA FATTAS PÅ FÖR BASIS DÅ!?!
Det är lätt att vifta bort det som att folk är rätt knäppa, men jag är helt seriös här nu alltså: om politiska beslut som rör vår vardag inte baseras på oberoende utredningar och bygger på fakta – vad ska de då grundas i?
Bibeln?
Kalle Anka?
Någons magkänsla?
Stjärnornas placering i förhållande till månen?
För nu är det ju bara så att det öppna demokratiska samhället kräver att beslutsfattarna fattar beslut som har föregåtts av oberoende utredningar och det skulle underlätta helt vansinnigt mycket om de också i lite större utsträckning av vad som hittills varit brukligt dessutom skulle bygga på fakta. Det finns inga alternativ till detta, som inte sakta men säkert underminerar demokratin.
Jag skulle vilja skriva om två saker som kanske verkar helt oberoende av varandra men som, har det i dagarna visat sig, väldigt mycket hör ihop. Det blir säkert ganska långt, men det är viktiga saker och viktiga saker ska man som bekant undvika att förkorta alltför mycket.
1
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen skrev, som ni alla vet, ett mycket hätskt Facebookinlägg där han manar sina bröder till kamp mot den stora fienden mångkultur. Det är i sig väldigt, väldigt illa, men vad som följde i dess kölvatten från Sannfinländarnas sida är betydligt värre. För det första tog det många dagar innan partiledaren och det här landets utrikesminister Timo Soini kom sig för att kommentera. Eller. Egentligen var det väl mer av en kvasikommentar i vilken han sa ungefär ingenting om sakfrågan. ”Jag kommenterar när det finns anledning att kommentera.” Han tog alltså inte avstånd från Immonens inlägg. Andra betydande personer inom Sannfinländarna, som till exempel ungdomsförbundets ledare, har dessutom uttryckt sitt tydliga stöd för Immonen. Att vara emot mångkultur är en bärande tanke inom partiet, säger de.
En av de sakerna som i det skedet störde mig (och många andra) var att ”mångkultur” inte är definierat. ”Mångkultur” har blivit en term som rasister använder när de inte vill erkänna vad de är. Man får säga att man är emot mångkultur, men rasist vill ingen vara.
Men så kom Jussi Halla-aho och definierade termen, i en intervju med YLE. Han säger så här, på frågan vilken sorts mångkultur han motsätter sig:
”Det är en bra fråga, eftersom man lätt blandar ihop begreppen helt medvetet i den här diskussionen. Med multikultur avser jag ett samhälle där många kulturer, språk och etniska grupper lever sida vid sida. Så har det ju varit i Finland genom tiderna. Den mångkultur som nu är på tapeten under de senaste 20 åren handlar om tiden då inflyttning varit aktuell i Finland. Då handlar det mera om ett ideologiskt sätt att närma sig inflyttning. Den mer exotiska inflyttningen från tredje världen anses i sig vara värdefull och eftersträvansvärd, eftersom den ökar samhällets mångkultur […].”
Vad Halla-aho säger är alltså att han egentligen inte är emot olika kulturers blandning. Han vet att det är så det har sett ut i Finland så lång tid tillbaka vi kan säga något om kulturen (läs: kulturerna) här. Vad han är emot är alltså ”exotiskt inflyttning” från tredje världen. Enligt Wikipedia är det här gröna tredje världen:
Ungefär Afrika, Asien samt Central- och Sydamerika.
Européer är ok. USA också. Till och med Australien som ligger på andra sidan jorden är ok. Halla-Aho, Immonen, Soini och de andra typerna i regeringspartiet Sannfinländarna är alltså i praktiken emot inflyttning av personer med annan hudfärg. Det här är inte motstånd mot mångkultur, utan rasism och vi måste kalla det för vad det är. Rasism. Det här gör Sannfinländarna till ett rasistiskt parti. Det betyder inte att alla som röstar på dem är rasister. Många röstade säkert som en protest mot etablerade system eller för att de, innan Sannfinländarna satte sig i en högerregering och började skära ner på skola, vård och låginkomsttagares möjligheter, trodde att de stödde ”den lilla människan”. Men bara för att alla partimedlemmar eller alla som röstar på dem inte är rasister betyder det inte att det inte är ett rasistiskt parti.
När Finlands utrikesminister och Sannfinländarnas partiledare visar sitt indirekta stöd för Immonens, Halla-ahos och liknandes kamp mot mångkultur stöder han rasismen i partiet. Tillsammans institutionaliserar de rasismen. Och vi ska inte inbilla oss att det här är lösa ord från någon ensam juntti (även om många envisas med att tycka att det är förmildrande omständigheter att Immonens inlägg skrevs en sen fredagskväll) utan från en medlem i regeringen. En av beslutsfattarna i landet. Understött av utrikesministern och andra beslutsfattare.
Den sortens våldsbejakande retorik som Immonen använde är dessutom rakt ut fascistisk. ”Fascist” är ett sånt där ord som man ska vara försiktig med för alltför ofta används det bara för att skälla på dominanta typer man inte riktigt gillar. Fascismen är dock ett politisk-ideologiskt system, som kanske främst kopplas till Mussolinis Italien, med auktoritärt styre och tydlig våldsbenägenhet. Inom fascismen vurmar man för nationen, och särskilt en nationell revolution, och godkänner inte demokrati. Samtidigt finns det ett förakt och en misstro mot medierna och allting som har med kommunism (eller misstänkt kommunism) att göra.
Från YLE:s intervju:
”Det gäller att förstå att medierna inte är våra vänner, summerar Halla-aho.”
Jag säger inte att man ska tro på allt man läser. Tvärtom. Men den här genomgående misstron mot journalisters nyhetsrapportering som kännetecknar Sannfinländarna (och Sverigedemokraterna) den är sanslöst farlig. Den leder rakt in på den fascistiska, diktatoriska vägen där en ledare bestämmer vad som är sant eller falskt och där man skapar sig sina egna kanaler med godkänd ”fakta”. Immonen är förresten dessutom medlem av YLE:s ledningsråd men tycker att man inte ska tillåta ny finsk film, utan bara skildringar av krig. Allt detta sker, som vi fått se, med partiledarens stöd. Sannfinländarna är alltså inte bara rasistiskt utan också ett parti med klara fascistiska tendenser.
2
I allmänhet drar jag alltid öronen åt mig lite när folk vill göra upp med till exempel Sveriges koloniala förflutna. Sverige var förstås delaktig i kolonialismen. Absolut. Sverige handlade också med slavar. Jodå. Men det är ändå inte riktigt så enkelt, och Sveriges koloniala förflutna kan inte jämföras med dito i t.ex. USA eller Storbritannien. Det koloniala förflutna som begrepp handlar inte bara om vad man sysslande med under kolonialtiden utan minst lika mycket om vad som hände efteråt och vilket sorts folkligt medvetande som finns. Till exempel hade det Osmanska riket en synnerligen välutvecklad slavmarknad och koloniserade sina grannar, men det är likväl problematiskt att tala om dagens Turkiet som en kolonialmakt.
Men.
Den tredje världen har skapats genom kolonialism. När begreppet ”tredje världen” myntades på 1950-talet så var det för att beteckna den delen av världen som hamnat efter väst (första världen) och östblocket (andra världen). Anledningen till att de har ”hamnat efter” är att västvärlden under århundraden har sugit ut deras rikedomar, tömt länderna på naturresurser och från t.ex. Afrika fört bort närmare 12 miljoner människor som slavar. Många av länderna har fortfarande gränser som är dragna med linjal av män med bättre vapen och har inte fått chans att utveckla starka interna politiska system. Många av länderna fick sin självständighet på 1900-talet. Indien blev självständigt från Storbritannien 1947, Algeriet från Frankrike 1962 och Somalia var på 1940-talet ockuperat av Italien, innan det hamnade under Storbritannien för att sedan delas i två delar vilka igen slogs samman på 1960-talet för att senare falla i bitar.
Vi, här uppe i Norden, har tjänat på och tjänar fortfarande på kolonialismen. Vi tjänar på att leva i den första världen som hämtade rikedomar och arbetskraft från den tredje världen, inte bara för vi hade turen att födas i fred och demokrati utan för att våra länders ekonomi fick fart av kolonialismen. Även om Sverige (och Finland, som ju vara samma land när det började) inte var insyltat på samma sätt som andra ställen så har Sverige och Finland precis som många andra länder i första världen byggt sin makt och rikedom på andras bekostnad.
Så.
När dagens rasism, maskerad som antimångkultur, vill stänga dörrarna för tredje världen gör man det från en maktposition baserad på kolonialism. Visste ni till exempel att den biljett många av flyktingarna från t.ex. Syrien köper kostar många gånger mer än vad det hade kostat att köpa en flygbiljett och sitta på ett flyg och käka nötter ur en liten plastpåse istället för att guppa runt i en gummibåt på Medelhavet? De hade kanske haft pengar till att packa med sig kläder och annat och sedan komma hit, lite mindre trasiga i själen. Visst ni att det finns regler på EU-nivå som säger att dessa flyktingar inte har rätt att köpa en flygbiljett och komma till våra länder för att söka skydd från krig? Det gör det. Vi låter dem hellre drunkna i Medelhavet än ger dem en trygg hamn. Så att säga. Dessutom är det en bisarr myt att de miljoner flyktingar från Syrien som har tvingats fly inbördeskriget skulle ha orsakat massflykt till Europa.
Det hade inte funnits någon ”tredje värld” att jämföra vårt välstånd med om inte vi hade skapat den världen. Vi har skapat den tredje världen – inte dom. Men faktum är att tredje världen inte alls ligger så mycket efter som vi tror numera. Utvecklingen i de länderna är enorm och våra fördomar betydligt svårare att förändra än situationen i tredje världen.
Visst finns det kulturella skillnader, och visst är kan det vara problematiskt när kulturer möts (se bara på alla norrlänningar som traumatiserats av vistelser i Stockholm) men Immonens utspel och Sannfinländarnas politik handlar inte om kultur. Halla-Aho säger det själv. Det handlar om ”ras” och om tanken på att vit är bättre än icke-vit och att det vita måste hållas rent från icke-vita inslag. Det handlar om vit makt, rasism och gryende fascism.
Nästa steg är förstås att fundera över varför det är dåligt att bygga en regering baserad på vit makt, rasism och gryende fascism. Jag har skrivit om det förr, så det enda jag skulle vilja tillägga här är att ett sådant samhälle aldrig är demokratiskt. Det finns ingen folkvilja – bara en av en stark ledare tolkad folksjäl som alla har att anpassa sig till. Som Nordkorea. Det är inte ett fritt land ens för den med rätt hudfärg. Inte ens finländare skulle vara fria i den sortens samhälle Immonen och hans gelikar drömmer om.
Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.
Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.
Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.
Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.
Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.
Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.
Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.
Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.
Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.
Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.
Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15823 euro per år medan män får 20473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.
I mitt Facebookflöde dyker det upp en länk till en riksdagsmotion. Det är Sverigedemokraternas förslag till ändringar i läroplanen för förskolan. Först orkar jag inte ta i det, men jag tänker ändå att det är värt att uppmärksamma de reella förändringar som Sverigedemokraterna vill införa i bemötandet av barn under skolåldern. Till exempel står det i läroplanen att
”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i förskolan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”
Sverigedemokraterna vill hellre att det ska stå
”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”
Det kanske låter bra först. Jag håller till exempel helt med om att det är jätteviktigt att barnen får lära sig om våra traditioner, om midsommar, om jul, om kransar i håret och pepperkaksbak. Den lilla, men ack så viktiga, haken i Sverigedemokraternas förändrade stycke är dock ”våra barn”. ”Våra barn” inkluderar nämligen inte barn från några andra kulturer. Den trygga identiteten som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för sina medmänniskor ska inte erbjudas andra än pursvenska ungar.
Lite längre ner i läroplanen står det nämligen så här angående förskolans uppdrag
”Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”
Sverigedemokraterna vill istället att det ska stå
”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”
Medvetenheten om och förståelse för det egna kulturarvet gäller det svenska kulturarvet. Stycket utgår ifrån att det i förskolan bara finns en viss sorts barn, ”våra barn” som ska lära sig om sitt eget kulturarv. De barn som tillhör de nationella minoriteterna kan (men måste inte, det kan alltså helt slopas) få stöd i båda sina kulturer. Sverigedemokraternas förskola är till för en viss sorts barn. Det barn som faller utanför ska rättas in i ledet. I läroplanen står det angående förskolans mål
”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.”
Sverigedemokraterna vill ändra det till
”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”
I Sverigedemokraternas förskola finns det inte plats för olika barn. Alla de aspekter angående kulturell tillhörighet och betydelsen av språk för utvecklingen av trygga barn och i förlängningen trygga, välfungerande vuxna som Sverigedemokraterna hävdar behovet av ska begränsas till ”våra barn”. ”Deras barn” är inte välkomna.
Det är så lätt att hålla med, så lätt att skriva under på behovet av trygga barn och kultur och så lätt att bekymras över förskolans utveckling. Men Sverigedemokraternas lösning är segregering redan för små barn och basen för det är enbart ideologisk utan någon som helst grund i forskningsresultat. Det finns inte ens någon som vet vad som är svensk kultur, ingen handbok i svenskhet, inget regelverk (ännu…) för kulturell utövning. Svensk kultur beror på var i Sverige man befinner sig. Norrlänningar äter inte gåsamiddag, skåningarna sällan renskav. Man behöver inte flytta särskilt långt från sin hembygd inom Sveriges gränser för att se kulturella skillnader. Min första kulturchock kom när jag flyttade från Östergötland till Gävletrakten. Det var såväl språklig skillnad som skillnad i hur man uppförde sig. Den som flyttar från Piteå till finländska Vasa känner kanske igen sig mer än om flytten skulle gå till Lund. Kultur har aldrig följt nationsgränser utan lever i kontakten mellan människor. Kultur är inte vad Sverigedemokraterna framställer det som.
På samma sorts bräckliga vetenskapliga grund vilar Sverigedemokraternas förändringsförslag angående hur flickor och pojkar ska bemötas. I läroplanen står det
”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”
Sverigedemokraterna vill ändra stycket till
”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”
Motiveringen till ändringen är
”Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.”
Återigen låter det helt rimligt först. Man vill ju inte att det där med genus ska liksom gå för långt eller så. Men Sverigedemokraternas ändring betyder i praktiken ingenting. Resultatet av formuleringen är helt detsamma: pojkar och flickor ska behandlas lika. Problemet kommer först när man närmare betänker vad som lämnas bort. Bort faller nämligen hela den vetenskapliga grunden till varför det är viktigt att tänka på hur man behandlar pojkar och flickor; nämligen att stereotypa könsroller påverkar hur vi bemöter barn och att forskning gång på gång visar att det är något som vi aktivt måste motarbeta om resultatet ska bli att pojkar och flickor behandlas lika. Om vi inte motverkar traditionella könsmönster kommer de inte att förändras och då kommer inte flickor och pojkar ha samma rättigheter och möjligheter.
Sverigedemokraternas ändringsförslag är inte fascistiska eller ens rasistiska. Däremot är de fundamental nationalistiska och strider mot vad många år av forskning visar är viktigt för små barn. Ändringarna är små men konkreta steg mot att försöka göra det nuvarande Sverige till en kulturell enhet det aldrig varit. Det är ändringar baserade på ideologi, inte fakta – nationalism, inte forskning.
Tillräckligt många analyser av gårdagens politiska kollaps har gjorts för att det ska vara överflödigt att jag gör en till. Därför vill jag bara kort säga att jag har så otroligt svårt för den här polariseringen och fullkomliga oförmågan att se andra perspektiv än det egna som för tillfället präglar svensk politik. De allra flesta vill prioritera skolan, vården, tillväxten och jobben (utom SD som lever i villfarelsen att de sakerna automagiskt kommer att lösa sig om Sverige bara hivar ut alla invandrarna). Det som skiljer sig är vägen dit. Och sanningen är den här: det finns inte ett idiotsäkert rätt sätt att garantera tillväxt. Ekonomi är inte en exakt vetenskap. I teorin kan det tyckas vara enkelt men i verkligheten är det oförutsägbart och synnerligen komplicerat. I budgeten ska siffrorna stämma men i princip allt annat är en fråga om åsikter och prioriteringar – inte fakta.
Man skulle kunna jämföra det med att gå ner i vikt. I teorin handlar det bara att göra av med fler kalorier än vad man får i sig. I praktiken är det sällan så enkelt.
Säga vad man vill om budgeten, men problemet man nu måste ta sig an är den parlamentariska situationen som uppstod när Sveriges tredje största parti – ett parti som som hela tiden vill bli taget på allvar – hivade all kutym åt helvete och lade fram en budget de själva inte vilja stöda för att sedan rösta på en annan budget som de heller inte ville stödja bara för att fälla regeringen. Det är ett problem som överskuggar åsikter om den bästa vägen till tillväxt, jobb, bra vård och skola.
Därför vore det nu lämpligt att liberaler slutar hånflina åt ”den rödgröna röran” eftersom de själva har stått med storsleven och rört om i den och hade inte SD bestämt sig för att upprätthållandet av svenska traditioner inte gäller det politiska systemet så hade budgeten gått igenom. Minst lika lämpligt är det att regeringen och vänsterfolk slutar skylla allt på liberalers bottenlösa ondska och funderar över vilka punkter i den sortens politik man faktiskt på allvar skulle kunna tänka sig att plocka upp för att skapa ett funktionsdugligt samarbete.
Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.
Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.
Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.
För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.
Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.
Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?
Hit och dit och tillbaka igen 