När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.
Etikett: Om mina handledare läser det här vill jag bara säga att jag skrivit mycket effektivt
Ytterligare en stor upptäckt (om avhandlingsskrivande)
Ja, och så insåg jag till min egen stora förtjusning att Coldplays The Scientist egentligen handlar om en avhandling.
Come up to meet you, tell you I’m sorry
You don’t know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apartTell me your secrets and ask me your questions
Oh, let’s go back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a science apartNobody said it was easy
It’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the startI was just guessing at numbers and figures
I was pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heartAnd tell me you love me, come back and haunt me
Oh when I rush to the start
Running in circles, chasing tails
Coming back as we areNobody said it was easy
Oh, it’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I’m going back to the start
Bilderna på det nya köket
Så, här kommer äntligen de utlovade bilderna. Det vi har gjort är att vi tagit ner de gamla tapeterna (tre olika lager sådana), grundmålat de spånskivor som ligger på stockväggarna, tapetserat med en utjämningstapet och därefter med den riktiga tapeten. De grova bräder som varit golv (och som vi hittade under en linoleummatta och spånskivor) har vi bänt bort. Under fanns torrt, stort spån som vi har lämnat kvar, och istället för bräderna har vi lagt in ett nytt spontat, obehandlat trägolv. Golvet har sedan målats.
Det här är tvivelsutan den mest vågade tapeten jag och maken någonsin valt, men jag är övertygad om att med en neutral tapet kan man bara bli väldigt nöjd – med en mönstrad tapet kan man bli helt förälskad. Och det är jag. Det blir till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Ännu är det dock mycket kvar. Lister och sådant ska förstås sättas på plats, men eftersom vårt kök är så stort gör vi det i etapper. Andra sidan av köket är därför samma bajsgula gamla sörja som det var när vi började. Det fina nya köket går alltså bara typ en tredjedel in i köket, därefter tar oförblommerat kaos vid. Nu ska vi sätta igång med den mittersta tredjedelen. Fortsättning lär följa…
Stress
Kapitel 2 av avhandlingen är sådär i princip färdigskrivet, men nu ska det petas i noter och referenser i några dagar. Det är det svåraste med att skriva akademisk text, inte bara för att allt man skriver måste beläggas utan för att man när man fixar sina noter ofrånkomligen trillar in på andra superintressanta spår och drunknar i det hopplösa hinner-inte-läsa-allt-spännande-men-endast-löst-relaterat-träsket. I övrigt är allt stress nu. Så mycket att jag bara äter sådant som jag kan äta med en hand framför datorn. Soppa ur temugg tillexempel. Dessutom; att sätta hela pepparkorn i soppan kändes jävligt rustikt och chict när jag ploppade i dem, men inte alls lika härligt när de nu fastnar i tänderna.
De bästa avhandlingsskrivartipsen när man är i skrivsvackan
Jag och några kvinnliga doktorandkollegor hade det stora nöjet att få spendera ett par värdefulla dagar på Villa Salin för att diskutera vår forskning. Vi talade rätt mycket om motivation och hur man kan göra för att hålla den uppe, men också om vad som händer när man inte lyckas. För även om det känns som om man vore den enda som går ner i svackor och tittar på gulliga kattvideor istället för medeltida urkunder så är vi alla på botten ibland. Det blir, åtminstone för mig, ganska snabbt en ond cirkel. Jag jobbar inte tillräckligt mycket så jag får dåligt samvete så jag äter så jag får dåligt samvete så jag inte orkar jobba tillräckligt mycket och så vidare. Efter ett par veckor är jag inte bara några kilo tyngre utan också så mycket efter i arbetet att jag inte längre kommer ihåg var jag ska börja.
Så talade vi om hur man ska kunna bryta den onda cirkeln och arbeta snabbt och effektivt utan att för den skull arbeta ihjäl sig. Julia tipsade om James Haytons föreläsning om hur man skulle kunna skriva sin avhandling på tre månader (utan att bli galen, tjohopp) och den tittade vi andäktigt på. Nu har väl ingen som arbetar inom humanistiska ämnen pretentionen att skriva sin avhandling på tre månader. Det förutsätter liksom att man har ett labb och en viss mängd kontrollerbar data som resultat och som kan vara färdigfixat den dagen man sätter sig ner och skriver. Inom humaniora får man ju kontinuerligt gå tillbaka till sina källor, diskutera, kontrollera och läsa på nytt.
Men poängen är egentligen den att man måste ta kontroll över sitt eget arbete och att den enda som kan göra det är man själv. Man måste återkomma till den där kärleken för sitt ämne som gjorde att man från början ansökte om att få spendera fyra år bara med det ämnet utan att det garanterar varken jobb, pengar eller sexliv ens när man är färdig. Och så ska man bryta den onda cirkeln. Här är mina bästa tips, som jag från och med i morgon (famous last words) ska implementera:
* Tryck inte på datorn förrän du vet exakt vad du ska ha den till. Jag brukar trycka på den på vägen in till köket för att göra frukost. Inte för att den kan koka te, utan för att det är en vana. Det som jag borde göra nu är dessutom läsa färdigt en bok som jag ska recensera, så datorn skulle inte behövas alls (ta det lugnt, andas i påse, kan leva utan internet).
* Kontrollera email först sedan du arbetat två timmar. Den som har något väldigt brådskande kan ringa. Jag kollar min email i genomsnitt kanske 70 gånger per dag. Men det måste man ju inte (andas i påse, klarar mig utan email ett par timmar).
* Sätt överkomliga mål för varje arbetsdag och ta ledigt resten av dagen när du är färdig med målet. Effektiv arbetstid när jag är i en sån där svacka, och nu är jag obehagligt ärlig, är kanske 1 timme per dag. Resten av tiden slösurfar jag, städar ur det där skåpet som faktiskt är jättestökigt, sorterar pennorna, kollar min jävla email, läser vad andra skriver på Facebook och Twitter och bloggar och resten av Internet. Om jag istället skulle arbeta effektivt två timmar för att få tillgång till min email har jag redan innan jag faller ner i prokrastinationsmönstret faktiskt arbetat dubbelt så länge som jag annars skulle gjort.
* Dagsmålen bör så ofta som möjligt vara att skriva ett visst antal ord. Om man skriver 300 ord avhandling per dag (vilket är ganska lite, 500 är inga större problem) har man fyllt sin ordkvot på 300 dagar (för ca 250 sidor avhandling – noter är inte inräknade i de 300 orden). Det går att göra.
* Var inte rädd för svackorna! Det händer saker som man inte kan rå på och som man måste ta sig igenom, till exempel sådant som att ens katt dör och man går sönder, men genom att ta kontroll över sitt eget arbete kan man undvika den onda cirkeln, starkare och effektivare och med en kattunge på andra sidan.
* Kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam. Har du inte bra kollegor har du alltid den här bloggen. Och den älskar dig, just som du är.
Fyll gärna på med egna tips här under!
Kvotering, meritokrati och värden
Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.
För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.
Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.
Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.
En hypotetisk fråga
Ponera rent hypotetiskt att ni har en blogg. Ponera också, lika hypotetiskt, att ni skriver en avhandling. Som inte direkt är i bloggformat. Ponera sedan att ni just fått reda på att er handledare, den där som ni regelbundet ska försvara er tidsanvändning inför, hypotetiskt läser er hypotetiska blogg. Skulle ni då
a) satsa på att handledaren ser bloggens texter som tecken på en otrolig talang och avundsvärd produktivitet.
b) förbereda ett försvarstal som möjligen involverar förklaringsmodeller som ni kopierat från konversationer med era barn.
c) nästa gång ni träffar handledaren börja med att fråga om hen har haft några byråkratiska problem med att er identitet blivit kapad och någon skapat en massa internetprofiler och typ bloggar och sånt i er namn. Och med er bild. Och med kort på något som är förvillande lika era barn och katter.
Morgnar
Många av mina vänner tycker om morgnar. Man ska gå upp i ottan, sitta i zen och dricka örtte, ta ett dopp (i en vak om det så krävs), hinna läsa tidningen, pyssla frukost och vårda sig själv lite innan barnen vaknar.
Fuck that.
Jag vill sova.
I morse tvingades jag gå upp halv sju. I förberedelse inför detta gick jag och lade mig innan klockan elva i går kväll. För att hinna vara utvilad, trevlig, zen och sånt där på morgonen. Men det går inte. Om jag måste gå upp så tidigt (och jo, håna mig bara, jag vet nog hur tidigt somliga går upp även om jag aldrig sett det med egna ögon) kommer jag aldrig i kapp med dagen. Jag tjänar inte flera timmars effektiv tid. Jag förlorar en hel dag då huvudet surrar och jag surar. Då allt jag kan tänka på är att världen är obehaglig och att jag inte är välkommen i den innan klockan 8. Det är inte saker som jag hittar på, det är empiriskt bevisade fakta.
Bloggen på Twitter
Bloggen ger sig nu också ut på Twitter. För bara en blogg är inte nog distraherande när man skriver avhandling.
Följ mig där (också) på @FruCharlotte!
När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande
När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.
Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.
Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.
Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.
Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?
Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.
Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.
Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!





