Historikerns historier · Nyhetsplock

Girlfriend mode på universitetet

Igår talade vi så där i förbigående om huruvida att spela straight, vit man i The Real World kan jämställas med ett girlfriend mode. För er som mot all förmodan inte är supernördar är girlfriend mode en term som myntades (rätt ofrivilligt) när ett dataspel släpptes med en co-op (där två spelare samarbetar) och den ena spelaren är klart sämre men inställningarna i spelet kompenserar för detta. Som exempelvis när herr Nörd vill introducera fröken Flickvän till dataspelandets fantastiska värld utan att hon, som inte spenderat de senaste tre åren på en soffa drickandes Red Bull, blir slaktat vid den första encountern. Vi ska inte gå in på det möjligen en smula sexistiska i detta, utan raskt gå vidare med att konstatera att girlfriend mode tycks förekomma även inom universitetsvärlden.

I USA växer trenden med att anställa par (dual hiring) som båda är akademiker, vid universiteten. Den största orsaken till det är att man genom att erbjuda även partnern anställning kan garantera att få just de akademiker man söker – personer är förstås mera villiga att flytta till ett visst universitet om även partnern kan få anställning. Det som skulle kunna vara en riktigt bra idé för att hålla ihop familjer och ge två akademiker karriärmöjligheter blir dock ett system som gynnar män. En rapport från 2008 angående universitet som anställer par visar nämligen att männen värderar sin egen karriär högre än kvinnans i 59 % av fallen. Det kanske inte är så konstigt om man samtidigt betänker att män i 58 % av fallen är den som varit det huvudsakliga målet för anställningen och att män inom akademien tjänar mer. Men 54 % av kvinnorna var ovilliga att ta en anställning där deras partner inte kunde få en tillräckligt bra position, den tveklöst största anledningen till varför kvinnor tackade nej till erbjudanden. Kvinnorna är alltså inte beredda att bygga sin karriär på bekostnad av sitt förhållande. Männen ser sin egen karriär som det viktigaste.

Att erbjuda akademiker som lever i parförhållanden anställning vid samma universitet är en lysande idé! Man bidrar till mångfalden och ger människor möjligheter att bidra till forskningen där de behövs som bäst. Använt på rätt sätt kan dual hiring också minska genusskillnaderna inom akademien.

Men som det ser ut nu (åtminstone i USA) är dual hiring närmast en form av girlfriend mode. Kvinnornas karriär värderas lägre av männen (oavsett vem av dem som tjänar mest) och om 53 % av de kvinnliga professorerna tar med sig manliga professorer är motsvarande siffra för manliga professorer endast 19 %. Visst skulle man kunna argumentera att männen därför har helt rätt i att deras karriär är viktigare, men med tanke på hur många av de högt utbildade kvinnor som tackar nej till en anställning för att mannen inte kan erbjudas jobb är det snarare något som ligger i kulturen – inte i ekonomiska realiteter. Mannen värderar sin karriär högre, prioriterar den oftare och kvinnan som åsidosatt sin karriär för hans skull fortsätter att spela i girlfriend mode. Jag vet att det finns många där ute som tycker att kvinnor helt och hållet får skylla sig själv. Det är väl bara att ta det där jobbet och bygga sin karriär. Med tanke på hur få av de högt uppsatta kvinnorna som har en partner kan dessa kvinnor då också förbereda sig på ett liv i ensamhet. Mannen som lämnar kvinnan för sin karriär kommer däremot, statistiskt sett, att gifta sig. Kanske rent av flera gånger.

Visst är det till viss del upp till kvinnorna att säga nej till girlfriend mode och se till att spela fullt ut. Men då måste också männen börja värdera kvinnors karriärer om inte högre så åtminstone likvärdigt med sina egna.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Vardagslivet

Saker jag önskar mig

Snart är det min födelsedag. Jag gillar födelsedagar. Många andra tycker att det är ett tecken på att man är vuxen att man inte blir alltför exalterad inför sin födelsedag och att man på riktigt kan säga att man inte behöver ha några presenter och mena det.

Jag är avgjort inte vuxen.

Så ni som nu sitter i panik och undrar vad jag önskar mig får här min önskelista, praktiskt serverad utan inbördes ordning:

* ett slott (med torn, tinnar och en svan i vallgraven)
* suparpaste tryckform fjäril
* en sån där form att göra macrons i
* en till form att göra macrons i
* Codex Juris sueo-gothorum del 1-13
* i princip vad som helst från Stop Staring
* presentkort på Pepperberry
* kul nagellack
* ett rosaktigt riktigt hållbart läppstift
* kul hårgrejer (alltså inte saker gjorda av hår utan att sätta i håret)
* en bumber till iPhonen (gärna den med texten Keep Calm and Have a Cupcake)
* vackra halsband och armband
* 250 kvadrameter till huset
* ovanliga klematis
* vanliga klematis
* andra sorters klematis
* en resa till solen i februari
* vackra kökshanddukar
* ett romantiskt sängöverkast (av den typen som min make skulle avsky) till dubbelsäng
* fluffiga kuddar av modell större (60×80) till de örngott jag köpte på rean i tron att 60×80 var normalstorlek
* stora, mjuka badlakan i matchande set
* hårpins
* en ungsform för minimuffinsar
* värmespolar
* en ny tandborste
* ögonskuggor i olika färger
* en ställning för cupcakes

(listan kan komma att kompletteras)

Dessutom är jag en sån där person till vilken man kan ge blommor som en riktig present, inte bara en sista-minuten-shit-vi-har-inget-att-ge-bort-present. Blommor av alla slag!

Och just det. Man behöver ju inte ge någon present alls förstås.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Var finns de snygga männen?

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nöjda kvinnor

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.

Historikerns historier

Rädslan över spridning

Vi har varit och tittat på Durham University Museum och Durham Castle. Jag hade gärna bjudit er på bilder, men man får inte fotografera någonting här utan ett särskilt tillstånd.

För de ömtåliga artefakterna kan skadas när alla går runt och knäpper bilder med blixt.

Visst. När det är så mycket folk som kommer måste förstås artefakterna skyddas även mot vad som kan tyckas småsaker. Grejer som har hållit i många hundra år och ska hålla i många hundra år till tål inte ens småsaker, och ljus är i bevarandet av känsligt material inte en småsak.

Men varför får man inte fotografera utan blixt då…?

Nej, fotoförbudet handlar inte om att skydda materialet från förstöring utan från spridning. Det finns olyckligtvis en ganska utbredd idé om att museum kommer att dö ut så fort människor får tillgång till bilder av samlingarna.

Som om någon någonsin struntat att gå på ett museum för att man redan sett grejerna på bild. Hela vitsen med museum är ju att det inte bara är bilder – kopior – utan äkta grejer, stora grejer, yttepyttesmå grejer och grejer vars färger och sammansättning ingen bild i världen kan ge rättvisa till. Därför är jag övertygad om att bilder på objekt inspirerar till besök och bilder tagna av besökare som sedan delar med sig på bloggar och Facebook inte komprometterar samlingar och gör museum onödiga utan är gratis reklam och har en viktig funktion som informationsspridare och intresseväckare.

Museum borde uppmuntra folk att fotografera istället.

Historikerns historier

Mäns tid, kvinnors tid och egentid

I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.

Vardagslivet

Ett nytt försök

Jag var ju egentligen redo redan för en vecka sedan. Men eftersom det anses opassande att dyka upp på festligheter en vecka för tidigt gör jag väl ett nytt försök idag.

Rätt datum och tid? Check!
Cupcakes bakade? Check!
Fortfarande förvirrat? Check! Check!

Kulturkrockar

Genusspecifika problem och rätten att diskutera dem

Jag är en av de många som är övertygade om att genus har en stor betydelse. Jag tycker att det är ett problem att män som rör sig ute på stan om kvällarna löper en högre risk att misshandlas bara för att det är män. Jag tycker också att det är ett problem att så många kvinnor våldtas och görs till sexuella objekt bara för att de är kvinnor. Dessutom tycker jag att det är ett jätteproblem att pappor ofta behandlas som andra klassens föräldrar och att karriärkvinnor inte får uppmuntrande klappar på axeln utan på rumpan.

Det betyder inte att hustrumisshandel inte är ett gissel, att män inte kan våldtas, att somliga mammor inte tillåts sköta sina barn eller att män inte får utstå sexuella trakasserier. Men problematiken och framförallt mönstren är genusspecifika och det måste vara tillåtet att diskutera dem i en genusspecifik kontext.

Jag uppskattar jämförelser och nya perspektiv. Det gör jag. Dagar när jag känner att jag sett någonting jag inte sett förut är lyckade dagar. Men det är så in i helvete tröttsamt att konstruktivt diskutera exempelvis sexualiseringen av kvinnokroppen när det alltid finns sånna som av någon sorts tvångstankar och för mycket fritid måste häva ur sig att män minsann också råkar ut för sexualisering och jag dunkar huvudet i tangentbordet och upprepar för hundrade gången att det inte är samma sak!

För det är inte samma sak. Lika allvarligt? Ja. Samma sak? Nej. Så ifall jämförelser mellan män och kvinnor i genusspecifika problem inte medför något konstruktivt utan bara är ett uttryck för en inbillad förfördelning och ett nutidens ”men tänk på alla de svältande barnen i Afrika” så är det bättre att hålla käft. Ett litet tips i all vänlighet bara.