Och just som jag sitter här och njuter av belysandet av kvinnors insatser och ifrågasättandet av dogmer kommer en artikel om grottmålningar upp i min FB-feed. Nu har man visat att kvinnor var med och målade i grottorna för 12.000-40.000 år sedan. Typ 75% av händerna som klottrade forntidskonst var kvinnohänder. Och det är det här jag menar; man förutsätter att det är män som gjort saker för att män gör saker och för att kvinnor liksom inte gör det. Förutsätter att utveckling, konst, kreativitet, världsalltet drivs och upprätthålls av män nu och för alltid amen. I det här fallet är det, som i så många andra fall, våra nutida föreställningar om vem som gör vad som fått stå i vägen för möjligheten att kvinnor målade jaktscener. Att somliga vill hålla fast vid stereotyperna visas med all önskvärd tydlighet av evolutionsbiologen Dale Guthrie, som menar att det är unga pojkar som målat eftersom vuxna säkert inte skulle vilja gå in i grottorna för det kan vara farligt, men att unga killar skulle ha gillat det. ”They drew what was on their mind, which is mainly two things: naked women and large, frightening mammals.” Nej. De var kvinnor. Varför de målade? Ingen aning. Kanske forntidskvinnor tänkte på nakna kvinnor och stora, farliga djur.
Etikett: Och Superjägaren Berit bah nänujävlar
Det där om kvinnors sexuella makt
Jag har lovat att jag skulle ta upp kvinnors sexuella makt igen, för det är en hel del saker som bör ifrågasättas och sättas i perspektiv.
För det första: själva premissen för hur sexuell makt som begrepp används av somliga i dag. Grundtesen är nämligen att män vill ha mer sex än kvinnor och att kvinnor därför genom att kontrollera männens tillgång till sex i förlängningen kan kontrollera mannen. Det här förutsätter att män vill ha mer sex än vad kvinnor vill, vilket är långt ifrån bevisat (vi ska återkomma till detta strax). Det förutsätter också att en man är trogen en viss kvinna och att just hon är den enda vägen till sex för honom. I ärlighetens namn är det en premiss som inte kan uppfyllas i särdeles många fall och som dessutom inte ens kan ha varit en faktor förrän de senaste decennierna. Den tvåsamhet som hyllas i dag är nämligen ett helt nytt kulturspecifikt fenomen. Tidigare ansågs det ganska naturligt att mannen roade sig med pigan eller någon lössläppt kvinna i de mer skumma kvarteren. Ville han istället ha sin fru var det bara för henne att ställa upp. Han hade laglig rätt till hennes kropp. Lägg sedan till det stigma ”flickor som ställer upp” beläggs med ännu i dagens relativt fria samhälle. Går vi dessutom utanför den snäva västerländska kulturkretsen har vi ett otal kulturer som har polygami – där mannen har fler än en fru och kulturer där bandet mellan den gifta mannen och kvinnan endast är till för att producera lagliga arvingar. Bra sex får båda utanför äktenskapet. Det var standard också för rikare män i Romarriket samt i antika Kina och Grekland (men INTE för kvinnor). Sexuell makt, så som begreppet används av en del i dag, går inte att föra i bevis som en universell biologiskt betingad maktfaktor tillgänglig endast för kvinnor, utan bara som en del av ett specifikt förhållande.
Det är så som begreppet använts inom den genushistoriska forskningen de senaste 30 åren. I sin Women and Gender in Early Modern Europe skriver Merry Wiesner-Hanks om hur hovdamer (även om de uppmuntrades till kyskhet) snabbt lärde sig att sexuella tjänster var ett viktigt maktmedel. Historien är också fylld av kungliga älskarinnor som arbetat sig uppåt den vägen. Det har alltid funnits kvinnor som kunnat arbeta sig upp genom att spela på sin sexualitet, och det finns det förstås än i dag, men deras makt är och förblir situationell. Det vill säga: den dagen mannen säger nej är makten inte värd något längre. Den kvinnliga sexuella makten är beroende av männens godkännande och kan inte användas av alla kvinnor alltid och mot alla män.
Ibland talas det om hur kvinnor lockar till sig pengar från hårt arbetande män med sin sexuella makt. För det första står kvinnan även då i ett beroendeförhållande till mannen. Dessutom förutsätter det en viss sorts kvinna. 60-åriga Gunhilds sexuella makt torde vara tämligen begränsad.
För det andra: tesen om kvinnors sexuella makt är grundad på idén att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta finns det inga bevis för. Frågar man runt är det mycket möjligt att man får resultatet att män vill ha mer, men vad man måste ta i beaktande är att ett sådant resultat inte säkrar för att många kvinnor blivit uppfostrade att inte vilja ha sex. Många kvinnor, även i dagens fria samhällen, växer upp med en syn på sex som något som ger horstämpel om hon skulle visa att hon gillar det. Det mesta i vår populärkultur säger oss att kvinnor inte ska gilla sex för sexets eget skull och att sex är något som män ska kämpa för. Man kan alltså inte avgöra om män eller kvinnor vill mer genom att fråga folk eftersom vi blir socialiserade in i en viss syn på sexualitet. Det Baumeister, Catanese och Vohs har visat i sin Is There a Gender Difference in Strength of Sex Drive? (att män kategoriskt vill ha mer sex än kvinnor) är baserat på just sådana undersökningar som inte säkrar för socialisering. Baumeisters fynd från 2001 – att kvinnor visar större variation gällande sexuellt beteende än män och att män går mer på biologiska drifter – skulle lika gärna kunna sägas ha grund i att kvinnors sexualitet alltid kontrolleras medan män har varit betydligt friare att leva ut sin sexualitet. Det är socialt accepterat för män att följa sina drifter. Att flera av de studier som gjorts på skillnaderna mellan män och kvinnor och som visar på mäns större drifter dessutom gjorts på college students (ex. Lippa 2006, Ostavich och Sabini 2004) är kanske inte alldeles lyckat då det är en ålder då män är på sin sexuella topp. Det är väl belagt att sexlusten varierar över livscykeln.
Rent historiskt sett blir det ännu mer fascinerande för vi lever alltså nu i den första tidseran som betraktar den kvinnliga sexlusten som mindre än den manliga. Genom århundradena har kvinnor framställts som så översexuella och drivna av sina omättliga begär att de måste tryckas ner och kontrolleras. Tidig medicinsk forskning satte det i samband med kvinnors livmoder och menade (på fullaste allvar) att om kvinnan använde sin hjärna för mycket riskerade hon att svimma eller så kunde livmodern skrumpna då den inte fick tillräckligt med blod. För att kvinnan tänkte istället för att, ni vet, vårda sin livmoder. Ordet nymfoman, som är en person som inte kan få nog av sex, är ägnat för kvinnor – inte för män. Sirener, nymfer, älvor och häxor är sexuella kvinnofigurer som driver män i fördärvet. Gudomar för fertilitet och sexuell lust är nästan uteslutande kvinnliga. Och den kvinnliga lusten är så stark att den måste kuvas om den inte ska förstöra hela världen, vilket den var jävligt nära att göra när Eva först upptäckte sexualiteten. Hela det tusenåriga maskineriet för att kontrollera kvinnors sexualitet är baserat på tanken om att kvinnor är så sexuella och så svaga att de inte själva kan kontrollera sig. Jämför också med den logiska mannen versus den sinnliga kvinnan som sågs som den naturliga ordningen på 1800-talet. Ännu i vår tid (så sent som i går faktiskt) får kvinnor höra att de inte tänker tillräckligt logiskt utan att de är så känslomässiga. Det här var exakt de tankarna som för ett par hundra år sedan låg till grund för synen på kvinnan som översexuell, samtidigt som den ideala kvinnan inte visade intresse för sex alls (och riktigt ideala kvinnor födde barn fast de var oskulder).
Synen på kvinnors sexualitet har medfört minst två saker: 1) det går inte att avgöra vad i det sexuella beteendet som är socialiserat och vad som är biologiskt och 2) många kvinnor vet inte själva hur deras kroppar fungerar och att dra biologiska slutsatser från deras utsagor är minst sagt vanskligt. Ja, och det där med sexuell makt är inte något universellt och ska heller inte användas på det viset. Dels för att det inte går att bevisa och dels för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.
Mannen som jägaren
De flesta av er vet säkert att de första människorna levde som jägare och samlare, eller hur? Under de senaste årtiondena har det, genom bland annat tandanalyser och undersökningar av fossilerad avföring, blivit klart att det i själva verket var ganska lite jakt och väldigt mycket samlande. Människorna levde huvudsakligen av nötter, bär, rötter och liknande, och kompletterade födan med kött bara ibland. Det är bland jägarna och samlarna man ibland tänker sig att de första genusspecifika uppdelningarna kom. Mannen jagade. Kvinnan samlade. Mannen var större och starkare och häftigare eftersom han kunde erbjuda något som var ovanligt, lite lyxigt, och något som kvinnorna inte kunde skaffa själva.
Den här bilden är dock helt baserad på våra sentida föreställningar och vem som ska göra vad och det finns inga bevis för att det var den rådande uppdelningen i jägar-och samlarsamhällen. Ett väldigt välkänt exempel på hur våra nutida genusidéer står i vägen för återgivningar av tidigare samhälle är Bäckaskogskvinnan, som levde i södra Sverige för 9000 år sedan. Genom att tolka fynden i graven kom arkeologerna fram till att det var en man. Hon hade nämligen fått med sig redskap för både jakt och fiske. Men efter närmare undersökningar visade det sig att skelettet tillhörde en kvinna – en kvinna som av allt att döma jagade under sin levnad. Den tanken var så svår att smälta att många i början sökte rätt vidlyftiga förklaringar till hur det kom sig att Bäckaskogskvinnan varit jägare. Som att hon var transsexuell. Eller hermafrodit. Eller på något sätt i alla fall avvikande för man kan verkligen inte ha en kvinna som sysslar med jakt. Men hon var långt ifrån den enda kvinnan som jagade, vilket visas av fler gravfynd liknande detta. Jämförelser med folk som fortsatt att leva som jägare och samlare visar dessutom att det fanns ganska gott om stammar där kvinnorna var de som jagade, medan männen var ansvariga för samlandet. Barnen sköttes gemensamt av exempelvis släktingar medan kvinnorna var på jakt.
Så mannen som den store mäktige jägaren som genom sin styrka och manlighet lade grunden för genusuppdelade sysslor är en myt. Det är faktiskt inte ens säkert att jagandet var det som hade högst status. Det måste ha stått klart även för stenåldersmänniskan att det var genom samlandet som man upprätthöll en god vardaglig standard, och att det var samlandet som gjorde att stenåldersmänniskan i princip aldrig hade brist på mat. Det finns alltså inga belägg för att männen skulle ha bidragit med något som värderades högre än det som kvinnorna bidrog med, eller att man under stenåldern tyckte att det var så viktigt att göra skillnad på män och kvinnor att man var villig att riskera tillgången på föda genom att säga till Superjägaren Berit att hon inte fick vara med.
Hit och dit och tillbaka igen 