Etikett: Nyhetskommentarer

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om starka kvinnor

Charlotte2 kommentarer

Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.

Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.

För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?

För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.

Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.

När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Genusvetenskap ingen vetenskap?

Charlotte1 kommentar

För ett par dagar sedan skrev Johan Ingerö i SvDs ledare om att Norge drar ned på stöden till genusvetenskapen eftersom den inte håller tillräckligt hög vetenskaplig standard. Han refererar också till svenska undersökningar om ”partisympatier inom olika akademiska discipliner” och kommenterar att hela 33,3 % av genusvetarna bekänner sig till Feministiskt parti (som i hela landet har ungefär 0,68 % av rösterna). Eftersom jag ser mig själv som genusvetare blir jag både provocerad och konfunderad över vad det är i genusvetenskapen som gör att det inte är vetenskap.

Roland Poirer Martinsson hävdar i Sveriges Radio P1 å det bestämdaste att genusvetenskap inte är en vetenskap utan raljerar och kallar det en ”kulturpolitisk trend”. Kanske Poirer Martinsson skulle kunna berätta vilken vetenskap som inte är en kulturpolitisk trend? Om en disciplin inte ligger i vår kultur, passar in i politiken och åtminstone i sin ungdom upplevde någon sorts trend kommer det garanterat inte att finnas några forskningsanslag och ingen vetenskap. Det klaraste exemplet är nog rasbiologin som florerade vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och då betecknades som en synnerligen betydelsefull vetenskap. Sök forskningsanslag för att jämföra ansiktsformen på svenskar och japaner för att kartlägga intelligens i dagens Sverige och se vad forskningsråden anser om rasbiologins vetenskapliga värde i dag. Alkemism har varit vetenskap i tiden, liksom astrologi. Ingen av dessa har klarat sig, men se på biologin och Darwin eller varför inte 1700-talets forskning om ekonomi.

Poirer Martinsson liknar genusvetenskap vid marxistisk ”vetenskap”, en sorts trend som blåses upp och ges en pseudovetenskaplig dimension, och det är klart att ytterligheter som marxism inte hör hemma i vetenskaplig forskning. Däremot förbises helt att hade det inte varit för marxismen som en kulturpolitisk trend och senare forskningsdisciplin hade vi knappast haft de metodologiska verktyg för att undersöka klassamhället som vi har idag. Det är först när klasskillnader börjar uppmärksammas som vi får exempelvis historievetenskaplig forskning om allmogen. Och nu när könsskillnader uppmärksammas får vi vetenskaplig forskning om kvinnor.

Men vi har fortfarande lång väg kvar. I Norge sändes programmet Hjernevask, som tar upp genusvetenskapen i Norge och konfronterar norska forskares resultat med de från amerikanska och brittiska forskare. De förstnämnda hävdar att skillnader mellan pojkar och flickor endast kommer av hur barn socialiseras in i samhället och förkastade att det skulle finnas några medfödda skillnader, vilket de sistnämnda dementerade. Harald Eia, som gjorde Hjernevask, menar att det som förmodligen skapade det största motståndet hos folk i allmänhet var arrogansen bland norska genusforskare gentemot andras vetenskapliga resultat. En genusvetare kommenterade att det helt enkelt inte fanns plats för biologi för henne. Så får det inte gå till. Den dagen vi förkastar andras resultat baserat enbart på att de inte överensstämmer med våra har vi lämnat den vetenskapliga grunden forskningen måste vila på. I dagens genusvetenskap finns ett stort motstånd mot biologiska faktorer som inte kommer att gynna någon. Jag har själv vid en konferens presenterat ett paper där jag försökte lyfta fram problemet med att avgöra vad under medeltiden som var genusstruktur och vad som var biologiska nödvändigheter. Fränare och mer otrevligt motstånd har jag aldrig stött på. Jag fick bryskt veta att det faktum att kvinnor var gravida och ammade inte på något vis kan ha varit en delförklaring till varför de inte kunde bli landsförvisade enligt svensk medeltida rätt. Ingen plats för biologi alls.

Problemet med genusvetenskap är inte forskningsobjektet – socialiserade skillnader mellan män och kvinnor – utan metoden och teoretiseringen. Genusvetenskap måste hållas tvärvetenskapligt och får inte stänga dörrarna till andra discipliner, en sanning som förvisso gäller de flesta vetenskaplig grenar. En fysikers forskning om rymden blir bättre av att förstå kemi, en historikers forskning om förfluten tid blir bättre av att förstå antropologi och en genusvetares forskning om skillnader mellan män och kvinnor blir bättre av att förstå biologi. Det vore mycket olyckligt om genusvetarna sköt sig själva i foten genom att inte upprätthålla en vetenskaplig standard, för genusvetenskapen behövs!  Att nonchalera att flickor ofta uppmuntras till tystnad och lydnad medan pojkar är högljudda och fartfyllda gör att vi cementerar synen på hur vi ska vara baserat på biologiskt kön. Å andra sidan är det att lägga hela förklaringen till hur pojkar blir pojkar och flickor blir flickor i uppfostran och samhälleliga krav och således helt utesluta biologiska faktorer ett hån mot dem som känner sig födda med fel kön.

En ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och att våra försök att tolka den måste få diskuteras och ifrågasättas borde utgöra fundamentet i all vetenskap.

Och dessutom: Jag känner många norska genushistoriker som håller utmärkt vetenskaplig standard.

Länkar till alla Hjernevask finns här!

Läs också gärna ett humanistiskt upprop till reformer inom forskningen här!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Olyckliga mammor

CharlotteLämna en kommentar

Nu i dagarna kommer en rapport om depression efter förlossningen, något som drabbar var åttonde mamma. Samtidigt talas det mycket om så kallade mammabloggar, i alla fall här i Finland. Bloggar skrivna av mammor om livet hemma med små barn är oerhört populära, med flera tusen läsare varje dag. Igår vann en av dessa, Kakkakaffe, Bloggpriset. Forskarna söker medicinska orsaker till varför så många mammor blir deprimerade, och det kan man väl förstå, men månne det inte finns ett samband mellan mammors välbefinnande och det stora behovet av mammabloggar.

För jag tror att vi talar om ensamhet.

Finns det någon som har undersökt de historiska beläggen för baby blues? Har man jämfört med till exempel kvinnor i små byar i Afrika? På många vis är deras liv säkert hårdare än de relativt lyxiga liv vi lever här och nu, men många mammor här går igenom mammaskapet helt själva, utan det nätverk av folk i samma situation runt sig. Visst finns det en pappa, men av naturliga skäl avbryts inte pappans liv på samma sätt som mammans även om han deltar aktivt i barnaskötandet (vilket förvånansvärt många pappor inte gör). Allt det man tänkt sig skulle vara på ett visst sätt blir något helt annat. Och man är ensam med sina tankar, ensam med sin baby. De stora sakerna kan man diskutera med pappan (vad ska ungen heta, var ska sängen stå, vilken vagn ska vi ha?), men de tusentals små beslut som måste tas varje dag tar man själv och håller sig själv ansvarig för (räcker det med 100 ml mjölk, får babyn ont i magen om jag ger 110, ska jag amma före eller efter jag ger ersättning?).

De allra flesta mammor hamnar förr eller senare i en inre destruktiv monolog där man anklagar sig själv för att små saker som man inbillar sig att alla andra klarar inte fungerar som de ska. Babyn kanske inte sover så länge och ofta som den ska? Babyn kanske inte äter så mycket och ofta som den ska? Babyn gråter, och det är säkert mitt fel. Alla andra klarar det, utom jag.

Jag är helt övertygad om att det största hotet mot mammors psykiska välmående inte finns i underliggande psykiska sjukdomar man tidigare inte upptäckt, utan i den oerhört djupa ensamhet många mammor lever. Mammabloggarna är en kanal till omvärlden, ett sätt att se att vi alla kämpar med samma saker och att barn växer upp och blir bra människor oavsett detaljerna i deras mat-och sovvanor.

Nyhetsplock

Det bästa eller det värsta?

CharlotteLämna en kommentar

Jag tänker inte skriva ut några namn, för vissa förtjänar helt enkelt inte att deras namn upprepas, men skulle likväl vilja kommentera effekten av den psykologiska rapporten om en viss känd massmördare. Jag måste erkänna att jag när en djup tro på förlåtelse och alla människors rätt till en andra chans, men också att vissa brott helt enkelt sätter sådana idéer i gungning. Vad gäller en viss herr Namnlös är den första reaktionen att man borde låsa in och kasta bort nycklarna. När nyheten om att han inte var tillräknelig och därmed kanske inte kan dömas till fängelse kom växte frustrationen över ett rättssystem som bjuder på utbildning och kanelbulle för folk som lekt gud.

Men kanske det ändå är det bästa? Om man bortser från morbida skämt om kvalitén på fängelsernas service kontra mentalsjukvårdens dito är det det skandinaviska ”mjuka” sättet att låsa in folk för livet att sända dem till mentalvården i ett system som inte har livstids fängelsestraff. När någon med storhetsvansinne lever ut sina vanföreställningar med hjälp av vapen riktade mot barn är det rätt att aldrig bekräfta denne genom att säga att han visste vad han gjorde. Inte i någon värld kan det klassas som friskt. Kanske han inte hör hemma i ett fängelse där hans tro på ett krig mot systemet får växa när han blivit fängslad av detsamma, utan på en stängd avdelning för allvarligt störda människor utan auktoritet – en galning som ingen vill lyssna på?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Radiopratare och ansvar

Charlotte4 kommentarer

Idag vid klockan 16 fördes i Radio X3M (en ungdomskanal på svenska här i Finland) en diskussion om att vara full. Eller, egentligen kanske diskussion är fel ord, för det var snarast ett återgivande av små anekdoter från helgens lillajulsfester (då många svenskar bakar pepparkakor och lussekatter drar många finnar årets hårdaste fylla vid första advent). En av radiopratarna konstaterade att hon hade varit nykter, och således bara orkat med de alltmer berusade kamraterna ett kort tag innan hon gick hem. Det gick ungefär så här:

Kompisarna (återberättat av radioprataren): ”Fan, går du hem för att vi är fulla eller?”

Radioprataren (återberättat av densamma): ”Nä, jag går hem för att jag INTE är full.” Asså, man bli nog tråkig när man är nykter.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilket sorts ansvar man har när man har privilegiet att folk lyssnar på en. Man kan förstås inte alltid vara jätterolig eller ha något revolutionerande intelligent att säga, men det finns gånger då man hellre borde sätta på en låt än fortsätta prata. I ett samhälle där alltfler dricker alltför mycket och där barn som knappt ens kommit in i tonåren super sig redlöst berusade är det värt att tänka på vad ens egen status som kulturskapare och opinionsbildare på radio faktiskt innebär. Att lättvindigt konstatera att den som är nykter är tråkig är ett hån mot alla oss som valt bort alkohol, och fult mot alla dem som dagligen kämpar för att hålla sig nyktra.

Radiopratarna fortsatte återgivningen av helgens festligheter med att berätta hur folk liksom varit så fulla att de slocknat. En hade slocknat på gatan, en annan blev buren hem av sina kompisar. Istället för att, som radiopratarna gjorde, fråga sig var den bra baren låg kunde man fråga sig om den som vaknade frusen utomhus i novembernatten eller de som fick avbryta sin kväll för att konka hem sin packade kompis håller med om att nyktert är tråkigt.

Jag dricker inte alkohol men det har aldrig påverkat mina utekvällar, på annat sätt än att de blir billigare. Jag hoppas att jag inte behöver alkohol för att vara rolig och trevlig, och jag vet att jag inte behöver det för att vara den som dansar på borden eller stannar uppe längst. Väldigt sällan upplever jag det som ett problem att vara nykter när mina vänner dricker, för bra sällskap är bra oavsett om det finns alkohol med i bilden. Om jag mot all förmodan är på en fest där folk spyr eller slocknar på obehagliga ställen är jag glad att jag är nykter nog att enkelt kunna välja bort den festen och gå hem, och har inte en enda gång tänkt att det vore härligt om jag också var packad för att det på något sätt skulle göra det mindre vidrigt. Säkert upplever jag en del människor som mer störande för att de är fulla och jag inte är det, men som nykter har jag en bättre chans att med äran i behålla komma ur sådana situationer.

Jag vill absolut inte mästra och säga vad man får säga eller inte i radio, men jag skulle gärna se lite mer eftertanke kring vilka värden man ger till dem som kan tänkas lyssna på en kanal som radio X3M en måndag klockan 16. En kvalificerad gissning är att de flesta hör till en åldersgrupp och en kultur som inte behöver uppmuntras till att dricka mer alkohol.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Avslöjade hemligheter

CharlotteLämna en kommentar

Få saker är väl lika spännande som avslöjade hemligheter, särskilt när de är 250 år gamla och skrivna med en kod som ingen på århundraden kunnat dechiffrera. Det är så coolt. Det är så coolt att… Att inte ens ordbajsgeneratorn kommer på något fiffigt att säga.

Språkteknologerna Beáta Megyesi och Christiane Schaefer, tillsammans med Kevin Knight, har dechiffrerat ett manuskript, Copiale cipher, som tillkommit under andra hälften av 1700-talet i Tyskland. Manuskriptet är skrivet av och för en av den tidens många hemliga sällskap, kallat okulisterna. Manuskriptet har text skrivet i kod blandat med romerska bokstäver. Först tänkte man sig att de romerska bokstäverna var huvudtexten, innan man insåg att de egentligen bara representerade mellanslag och att all information låg i påhittade tecken. Hela manuskriptet har ännu inte analyserats och översatts, trots att koden nu knäckts, men det är av allt att döma skrivet i olika lager där medlemmar initierade i okulisterna fick tillgång till olika lager beroende av status i gruppen.

Okulisterna var bara ett av en uppsjö liknande sällskap som i länder där en absolut kungamakt regerade skapade interna debattforum. Det är säkert för mycket att säga att de skulle ha utgjort en motvikt till kungamakten, men intresset för dem var stort både bland vanlig befolkning och bland de styrande. Från Frankrike, där många svenskar (även från östra rikshalvan) huserade under 1700-talet, finns dokument bevarat från polisen där man följt inflytelserika människor för att se vilka som umgicks med vilka, när och var. En föreläsare som undersökt just dessa dokument för att se på den tidens nätverk, Charlotta Wulff, berättade att hon bland alla spännande saker hittat en låda med dokument på svenska som polisen med största sannolikhet beslagtagit efter ett tillslag hos en av de högre herrarna från Sverige på besök i Frankrike. De svenska dokumenten var mer eller mindre betydelselösa, särskilt från polisen synvinkel, men eftersom ingen visste vad det stod har de blivit kvar.

För den som är intresserad av hur dechiffreringen gick till kan läsa rapporten här!

För den som är intresserad av värdelös kunskap kan jag berätta att jag varit på besök hos Frimurarna!

För den som är intresserad av koder och har några år till övers kan jag rekommendera Voynich-manuskriptet från slutet av 1400-talet som inte ännu är dechiffrerat.

Nyhetsplock

Mäns våld mot kvinnor

Charlotte3 kommentarer

Ny forskning visar att män som får ta en omvårdande roll och sköta om sina barn är mindre våldsbenägna. Forskning visar också att män som är pappor har en betydligt lägre testosteronnivå än män som inte är pappor. Egentligen borde det vid det här laget inte behövas fler forskningsargument för varför pappor ska ta hand om sina barn, och varför man inte ska slå kvinnor. Istället är det hög tid att reflektera över effekterna av dessa självklarheter.

Så länge män i allmänhet tjänar mer än kvinnor i allmänhet kommer det att vara en betydligt högre tröskel för pappor att vara hemma med sina barn än för mammor, oavsett hur många vetenskapligt bevisade positiva effekter pappa-livet har. Fram tills lönerna är baserade endast på arbetsinsats och inte på kön finns det en stor risk att förändringar i uppdelningen av föräldraledigheten mest blir till besvär. I Sverige föreslås nu att föräldraledigheten ska delas på tre delar, så att föräldrarna tar varsin obligatorisk del och sedan väljer vem som vill ta den tredje. Ett fint försök till jämställdhet, men jämställdhet handlar inte om kvoter och tvång utan om en fundamental förändring i vårt sätt att se på mäns och kvinnors respektive styrkor och svagheter, och förstå att dessa inte är kopplade till kön utan till person. Jag tror inte på att det finns en inbyggd omvårdnadsgen i kvinnor, det finns på tok för många historiska alternativa familjemönster för det. Somliga kvinnor är säkert jättelyckliga hemma med sina barn hur länge som helst (jag var inte en av dem) och borde beredas möjlighet att vara hemma. Somliga män är säkert minst lika lyckliga hemma med sina barn och borde också få den chansen. Men det ska vara varje mammas eller pappas eget val.

Och det här med att slå kvinnor. Låt bli.

Idag är det den internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. I princip gillar jag idén om bemärkelsedagar, men just den här är en sån som får mig att sucka. Alla dagar ska väl vara dagar mot mäns våld mot kvinnor? Och när ska vi ha en internationell dag mot mäns våld mot andra män? När ska vi se kopplingen mellan att män globalt har mer eller mindre ensamrätt på våldsutövning och förstå att mäns våld mot kvinnor ska ses i det ljuset? Våld är en naturlig del av alltför många mäns vardag. I krig är det nästan uteslutande män, men våldet som män upplever går närmare oss än så. Hur många små pojkar är det inte som får en smäll av en kamrat och sedan förklaringen från vuxenvärlden att pojkar är sånna? Självklart ska män inte slå kvinnor (precis som att kvinnor inte ska slå män), men det större problemet är väl ändå att män tvingas leva med våld som en självklar del av sitt genus?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Plundringsfartyg med skatter återfunna

Charlotte10 kommentarer

Oj, oj! Historikern gnuggar förnöjt händerna och skrockar för sig själv. Fartyg som varit försvunna sedan 1600-talet, fyllda med plundrade skatter, har återfunnits i floden Wisla i Polen efter att svenskar misslyckats med att föra dem hela vägen till Sverige. Även om 1600-talet är en förhållandevis väl utforskad tid i Sverige har den starka kopplingen mellan Sverige och Polen kommit lite i skymundan i svensk forskning, men lever desto starkare kvar i Polen. (Ibland suckar jag lite över att man i forskningen låter nuvarande gränser istället för historiska avgöra vilka geografiska områden man undersöker. Hur många är det som kommer ihåg att Finland var ett landskap i Sverige under nästan 700 år – dubbelt så lång tid som Skåne?)

Gustav Vasas son Johan III gifte sig med polska kungens dotter, Katarina Jagellonica, och tillsammans höll de hov i dåvarande östra Sverige, på Åbo slott. Deras son Sigismund (döpt efter sin morfar) blev sedermera kung i både Sverige och Polen och fortsatte sedan hans farbror hertig Karl (IX) fått honom avsatt att vara kung endast i Polen. Fram till 1668 fortsatte Sigismunds söner att regera i Polen. Karl X Gustav drog på fälttåg 1655 och anföll exempelvis Warszawa, men hann bland annat med även delar av Tyskland och Baltikum under de påföljande fem åren. Som alltid under långdragna fälttåg drog soldaterna förödelse, sjukdomar och död med sig, men svenskarna såg också till att plundra så mycket värdefulla skatter som bara möjligt, av allt att döma också delar av hus, och fraktade dessa med båt tillbaka till Sverige. Voilà – somliga fartyg kom aldrig fram och får nu arkeologer och historiker och andra nördar att hoppa jämfota av pur förtjusning. Termen som används på DN, ”Den svenska störtfloden”, är så vitt jag vet inte vanlig i svensk litteratur utan kommer från polskan, där ett berättigat missnöje finns.

Har man tur leder inte dessa nyfunna skatter bara till att Polen får tillbaka delar av sina stulna artefakter, utan också till debatt och forskning kring svenska härjningar. I en diskussion fick jag nyligen höra att Sverige är sanningsenligt vad gäller dokumentation av historiska konflikter. Handuppräckning nu: Hur många visste att svenskarna plundrat Polen så till den grad att det fortfarande är ett tydligt minne där?

Kuriosa: Den som trodde att den fantastiska skatten Silverbibeln (som förvaras i Carolina Rediviva) på något vis liksom har en naturlig koppling till Sverige har fel.

Nyhetsplock

Apokalypsens paragrafryttare

CharlotteLämna en kommentar

Det var en gång ett land där det i flera hundra år har varit fred, där alla barn får gratis sjukvård och där det är straffbart att inte låta sina barn gå i skola i nio år. Men som i alla länder fanns det problem. Kungen, som förvisso inte styrde över landet, var exempelvis inte alltid den förebild folket hade velat ha. Dessutom hade folket en obehaglig vana att spendera oresonligt mycket pengar på leksaker och fel sorts mat, fel låt vann alltid den stora årliga musiktävlingen och en av partiledarna hade missuppfattat det byråkratiska systemet. Och som om det inte vore vore nog med problem för landet hände det ibland att otäcka människor från länder där det var krig, inte fanns sjukvård och där barnen inte fick gå i skola sände sina barn till landet och förväntade sig att de skulle bli omhändertagna. Trots att landet hade sina egna problem att tampas med. Tack och lov fanns det regler och paragrafer där det inte fanns hjärta och medmänsklighet, och så kunde man i bästa paragrafryttaranda skicka barnen någon annanstans, till att bli någon annans problem, och folket i landet kunde fortsätta oroa sig över om det skulle komma snö till jul och vem som borde vinna Idol.

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Vardagslivet

Mångkultur eller tvångkultur

Charlotte1 kommentar

På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.

Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.

Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.

När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?

Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?

Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.