Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.
Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.
För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?
För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.
Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.
När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?
Hit och dit och tillbaka igen 
”Klosterväsendet nästa?”
Klostergrundaren ”Heliga” Birgitta Birgersdotter torde vara en av de största krigshetsarna under vår historia. När det gäller män och kloster kommer jag osökt att tänka på Bernhard av Clairvaux som predikade korståg mot de ”otrogna” i Heliga Landet. Kyrkan och ickevåld? Does not compute…
Kyrkan och icke-våld hänger ihop på väldigt många sätt, även om kyrkan (i egenskap av institution) har varit delaktig i en uppsjö större och mindre våldsaktioner. Poängen är att det västerländska klosterväsendets tidiga ideologi, Benedicts regel exempelvis, talar om ett liv fyllt av bön, kroppsligt arbete och stillhet. Mängder av de attribut som vi ser som kvinnliga (och som de ”starka” kvinnorna i vikingasagorna inte har som främsta attribut) hyllades av männen i klostren. Faktum är att manliga munkar ibland beskrev sig själva som mödrar. Bernhard av Clairvaux (som du nämner) skrev exempelvis angående en munk som inte följde reglerna att ”du slets från mitt bröst, skars från mitt sköte. Mitt hjärta kan inte glömma dig” (min översättning från Walker Bynum 1992, 160). Att de flesta känner bättre till Bernhards inblandning i korstågen säger mer om hur våra föreställningar om män som macho påverkar vad vi tror oss veta.
På vilket sätt heliga Birgitta var en av de största krigshetsarna får du gärna utveckla. I hennes klosterregel finns mig veterligt inget som borde tolkas som krigshetsande. Kanske du menar hennes oro över ortodoxa kyrkans frammarsch i öst? Jag håller med om att hon knappast hade en icke-våldsinställning till relationerna med östkyrkan (även om jag inte tycker att detta gör henne till en ”en av de största krigshetsarna under vår historia”). Med just heliga Birgitta finns samma tendenser som kring vikingakvinnorna: man lyfter fram vad man tycker gör henne till en stark kvinna – att hon var lite som en man. Självklart stod heliga Birgitta i en klass för sig, men inte på grund av att hon försökte påverka kung Magnus i en riktning eller annan. Hans drottning, Blanka av Namur, som man sällan hör något om (utom den där tavlan av Edelfeldt då hon sitter med ett barn på knäet) var mycket aktiv som drottning. Hon reste runt och dömde i tvister, undertecknade avtal, lånade ut stora summor pengar och så vidare. Vår syn på genus i historisk tid måste förändras.