Etikettarkiv | Nu måste min make komma och fixa allt

Husets herre är förstås och jobbar för vem ska annars finansiera mitt shoppande, va?

Det ringde på dörren. Det var en försäljare som ville sälja helikopterbilder av vårt hus. Jo. Han ville sälja mig bilder av mitt hus. När han inte tyckte att jag svarade tillräckligt bra på hans försäljarfrågor om huruvida jag kände till vilka fantastiskt fina tavlor man kunde få av bilderna de tagit av vårt hus frågade han om jag möjligen hade husets herre inne.

Nej, svarade jag. Och vi vill inte köpa några bilder så länge taket ser ut som skit ändå.

Det är inte direkt första gången jag blivit ombedd att kalla på husets herre av folk som kommit och knackat på dörren. Kanske jag bara ser så ung ut att de tror att jag är dottern i familjen. Jag kan tänka mig en sådan förklaring. Men det finns någonting så oerhört provocerande i hela begreppet husets herre (”isäntä” på finska) i min värld. Det symboliserar kvinnlig underordning, heteronormativitet, manlig auktoritet och patriarkat i ett och samma föråldrade paket.

Stackars försäljare. De vet nog knappast ens vad som hände.

 

Trädgårdsbråket

Vi håller så sakteliga på att få åtminstone någonslags grundläggande ordning på trädgården. Så där så att man kan gå i den utan att ha machete. På baksidan, i fruktträdgården, fanns redan färdigt kanske 13 olika typ 5×3 meters rutor. För tillfället växer det rabarber i dem. Det är mer rabarber än vad någon vettig människa (eller ens en inte vettig människa med förkärlek för rabarber) någonsin skulle behöva. En av de rutorna har vi grävt upp, gjort om till fyra mindre rutor med gångar mellan och höstsått i. I två rutor sådde jag ringblommor, i en palsternacka och i en rödbeta och persilja.

Det här självvådliga tilltaget framkallade en 20 minuters rant från min högt vördade make om hur man ska plantera vad och vart. Det inkluderade till och med en kortare scenisk framställning av hur jag ser ut när jag gräver, komplett med ljud (som i mitt tycke lät mer som en psykotiskt ekorre) och utläggningar om ”jämna rader” och ”inte blanda”.

Jag: Then just take one of the other squares!
Han: And you’re all like (böjer sig framåt och gör det psykotiska ekorreljudet som indikerar att jag gräver).
Jag: Just. Take. One. Of. The. Other. Frkn. Squares!
Han: (trippande runt i leran) Oh! I’m Charlotte and I dig like this and then I plant stuff like this (vevar med armen).
Jag: Just. Take. Just. Fkit.
Han: You can’t just mix herbs and veggies like that! Unless it’s lettuce ‘cause we could have that in the herb garden.
Jag: Wtf? You can not be serious about this?
Han: You’re gonna ruin the system! We were gonna have the herb garden and the veggies and where am I gonna plant my artichokes, huh?
Jag: How about there? (pekar på en av de 12 andra rutorna)
Han: You say that now, but all of a sudden we’re gonna run out of space!
Jag: (ser mig runt i trädgården som är så stor att man inte ser från en sida till en annan) Then you can have that whole fkn field! (pekar mot fältet vi har utarrenderat)
Han: (sur tystnad)
Jag: You have got to be shitting me? Run out of space? Here?
Han: (trippar runt) Oh! I’m Charlotte and I dig like this! (ekorreljud och obscena rörelser)
Jag: Seriously dude. (skrattar så jag nästan gråter) Run out of space?!
Han: I’m cold. I’m going in.

Och jag passade på att ta en bild av den biten av trädgården bråket rör. Området jag ockuperat och ninjaplanterat är utmärkt med grönt snöre. Ser ni det? Ovanför äppelträdet längst till höger, finns en stubbe, ok? Ovanför den. Där. Därifrån ska jag ta över 2 ha trädgård med besinningslöst blandodlande, blommor och ätbart i ojämna rader för nära varandra. Där rubbades min makes överdimensionerade cirklar.

Tsiisös.

20131112-131001.jpg

Godtrohet

Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.

Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.

Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.