Etikettarkiv | Nu måste min make komma och fixa allt

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

Hemkomst

Ikväll kommer maken hem från en veckas vistelse i Tyskland. Vi klarar oss rätt bra ensamma, jag och kidsen. Allt rullar på, även om jag i ärlighetens namn inte har särskilt mycket energi kvar i slutet av dagen när jag ensam ska sköta jobb, barn, djur och ett stort hus. Det går, men det är inte lika kul som när han är hemma.

Jag började räkna ner tiden till hans hemkomst betydligt för mycket i förväg för att vara riktigt hälsosamt för sinnesfriden. Nu borde det inte vara många minutrar kvar och här sitter jag som ett barn som väntar på godis. Eller. Ja. Ni vet.

Snart.

Skåpet är färdigt!

Det där skåpet som min högt vördade älskade make höll på och fixade med, som en gång i tiden var helt träfärgat (i gulnad furu) och som senast ni såg det hade kommit till det här stadiet…IMG_9803-20140218
… är nu färdigt. Den bakre väggen har gammal tapet, köpt på loppis för 50 cent. Knopparna införskaffades på en liten butik i Nickby och kostade ett par euro styck.
IMG_9964-20140304 IMG_9965-20140304 IMG_9967-20140304 IMG_9970-20140304

Husets herre är förstås och jobbar för vem ska annars finansiera mitt shoppande, va?

Det ringde på dörren. Det var en försäljare som ville sälja helikopterbilder av vårt hus. Jo. Han ville sälja mig bilder av mitt hus. När han inte tyckte att jag svarade tillräckligt bra på hans försäljarfrågor om huruvida jag kände till vilka fantastiskt fina tavlor man kunde få av bilderna de tagit av vårt hus frågade han om jag möjligen hade husets herre inne.

Nej, svarade jag. Och vi vill inte köpa några bilder så länge taket ser ut som skit ändå.

Det är inte direkt första gången jag blivit ombedd att kalla på husets herre av folk som kommit och knackat på dörren. Kanske jag bara ser så ung ut att de tror att jag är dottern i familjen. Jag kan tänka mig en sådan förklaring. Men det finns någonting så oerhört provocerande i hela begreppet husets herre (”isäntä” på finska) i min värld. Det symboliserar kvinnlig underordning, heteronormativitet, manlig auktoritet och patriarkat i ett och samma föråldrade paket.

Stackars försäljare. De vet nog knappast ens vad som hände.

 

Trädgårdsbråket

Vi håller så sakteliga på att få åtminstone någonslags grundläggande ordning på trädgården. Så där så att man kan gå i den utan att ha machete. På baksidan, i fruktträdgården, fanns redan färdigt kanske 13 olika typ 5×3 meters rutor. För tillfället växer det rabarber i dem. Det är mer rabarber än vad någon vettig människa (eller ens en inte vettig människa med förkärlek för rabarber) någonsin skulle behöva. En av de rutorna har vi grävt upp, gjort om till fyra mindre rutor med gångar mellan och höstsått i. I två rutor sådde jag ringblommor, i en palsternacka och i en rödbeta och persilja.

Det här självvådliga tilltaget framkallade en 20 minuters rant från min högt vördade make om hur man ska plantera vad och vart. Det inkluderade till och med en kortare scenisk framställning av hur jag ser ut när jag gräver, komplett med ljud (som i mitt tycke lät mer som en psykotiskt ekorre) och utläggningar om ”jämna rader” och ”inte blanda”.

Jag: Then just take one of the other squares!
Han: And you’re all like (böjer sig framåt och gör det psykotiska ekorreljudet som indikerar att jag gräver).
Jag: Just. Take. One. Of. The. Other. Frkn. Squares!
Han: (trippande runt i leran) Oh! I’m Charlotte and I dig like this and then I plant stuff like this (vevar med armen).
Jag: Just. Take. Just. Fkit.
Han: You can’t just mix herbs and veggies like that! Unless it’s lettuce ‘cause we could have that in the herb garden.
Jag: Wtf? You can not be serious about this?
Han: You’re gonna ruin the system! We were gonna have the herb garden and the veggies and where am I gonna plant my artichokes, huh?
Jag: How about there? (pekar på en av de 12 andra rutorna)
Han: You say that now, but all of a sudden we’re gonna run out of space!
Jag: (ser mig runt i trädgården som är så stor att man inte ser från en sida till en annan) Then you can have that whole fkn field! (pekar mot fältet vi har utarrenderat)
Han: (sur tystnad)
Jag: You have got to be shitting me? Run out of space? Here?
Han: (trippar runt) Oh! I’m Charlotte and I dig like this! (ekorreljud och obscena rörelser)
Jag: Seriously dude. (skrattar så jag nästan gråter) Run out of space?!
Han: I’m cold. I’m going in.

Och jag passade på att ta en bild av den biten av trädgården bråket rör. Området jag ockuperat och ninjaplanterat är utmärkt med grönt snöre. Ser ni det? Ovanför äppelträdet längst till höger, finns en stubbe, ok? Ovanför den. Där. Därifrån ska jag ta över 2 ha trädgård med besinningslöst blandodlande, blommor och ätbart i ojämna rader för nära varandra. Där rubbades min makes överdimensionerade cirklar.

Tsiisös.

20131112-131001.jpg

Godtrohet

Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.

Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.

Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.