– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag vill förstås att Tilda (och Vilho med för den delen) växer upp stark och självständig, med en orubblig tro på sitt eget värde, så det är klart att en liten del av mig blir glad när Tilda sätter händerna i sidan och med eftertryck deklarerar att det är hennes kropp och att det minsann är hon som bestämmer om den.
Men hon fick inte gå ut i bara nattlinnet och nya bootsen i alla fall.
Det har varit julkyrka på dagis (vilket man verkligen kan ifrågasätta lämpligheten av, men vi tar det senare). Tilda berättade exalterat att det hade varit en riktig prästident där och berättat om Jesusbarnet. Det var tydligt en tillräckligt spännande historia för att Tilda skulle vilja höra mer när hon kom hem, och jag tycker att det är viktigt att barnen förstår varför vi firar jul – även om jag själv inte är kristen. Följaktligen tog vi fram Barnens Bibel och läste julevangeliet och barnen lyssnade just så andäktigt som det anstår små barn när man läser ur Bibeln. Sedan pratade vi om vad man tror på och vad man inte tror på, och jag berättade att sånna som tror på det som står i Bibeln kallas för kristna och att de tror att Jesus är Guds son. Tilda deklarerade att hon också trodde på Jesus och jag sa att man får tro precis som man vill. Som alltid när man har en mamma som är historiker måste man fråga om det ”var länge sedan” och om ”alla de där är döda redan”. Jag berättar från så många olika vinklar jag kan och barnen pusslar ihop berättelserna med sina egna verkligheter, frågar och funderar.
Tilda: Men mamma, varför dog Jesus?
Jag: Jo alltså. De som är kristna tror inte att Jesus dog på riktigt. Det bara liksom verkade så.
Tilda: Ungefär som med Snövit?
Jag: Ungefär så.
Tilda: Men mamma, varför kom älvorna då?
Jag: Änglarna, hjärtat. Änglarna. De kom för att ta med Jesus till hans pappa Gud uppe i himlen.
Tilda: Åh. Då blev han nog glad.
I vad som blev slutet på den så att säga verbala delen av en diskussion:
Maken: Isn’t it cool how I know exactly what you’re going to say. It’s like I’m a ninja.
Jag inser att rapporten från Bloggalan var ytterst bristfällig. Och vi kan väl säga som så, att det märks att jag är nykomling. I ett underbart dekorerat rum fullt med vackra människor i fantasifulla masker är den enda bild jag lyckas få av sällskapet den här:
Och en som gått långt över gränsen för vad som är trendigt snett tagen innan vi åkte. 
För det verkar som att alla riktiga bloggare har lyckats ta snygga bilder på inte bara sig själva, utan också alla sina vänner, vinnarna, dekorationerna och tilltuggen. Eller så är de ihop med någon som gör det. Jag menar, Malenami som vann Årets Blogg, har bilder av sina skor som är betydligt bättre komponerade än något jag lyckades plåta på hela kvällen.
Men jag måste erkänna att det var en underbar upplevelse att stega in på damtoaletten. Området framför spegeln var belamrat på ganska exakt det sätt man hade kunnat förvänta sig när man har samlat gräddan av glada bloggare på en och samma tillställning. Men inte ens en bild via toalettspegeln lyckades jag åstadkomma. Snacka amatör.
I Hufvudstadsbladet var det dock en finfin bild med en text som berättar att jag ”vid sidan av bloggandet” är doktorand.
I Hufvudstadsbladet var det också en bild på den här killen, men jag minns inte att jag såg honom på galan trots rapporter om att han skakat hand med alla.
Min man framförde kritik mot mitt tacktal. Han menade att han visst inte brukade säga ”gender shit” utan att jag var nedvärderande och ”patronizing”. Jag kontrade med att han inte är så lite patetisk som klagar på hur han omnämns i ett tacktal och att han visst säger ”gender shit”. Typ hela tiden. Maken menade att jag överdrev och att termen han brukar använda de facto är ”gender stuff” och att han bara sagt ”shit” ett par gånger. Härmed vill jag därför framföra en offentlig ursäkt för att jag i mitt tacktal kan ha låtit som att jag inte tillräckligt uppskattar min mans stöd för mitt ”gender stuff”, trots att jag förstås skulle falla ihop i en liten hjälplös hög utan det.
Bakom varje framgångsrik kvinna står en maskerad man.
(Bild lånad av Älvan i trollandet)
Igår kväll tog vi en snabb cykeltur. Extra snabb var den i en grusig backe. Helt kräääjsi, som Tilda sa.
Sedan käkade vi kryddkaka och hade frågelekar. Vilho byggde saker och vi gissade vad det var. Det här, till exempel, var ett bord med en penna som står upp. Konstigt nog var det ingen som gissade på det.
Nästa gång är det bra om du sätter det på den ändan som har limstiftet.
Men för i helvete.
Vi får hem en blankett från skolan. Ni vet, det där stället som ska lära barnen att läsa och skriva. Men uppenbarligen inte samma instans som sysslar med noggrannhet och korrekturläsning.
Igår beklagade jag mig inför min högt vördade make i vad som nog borde betraktas som tämligen generaliserande ordalag angående att finnarna har något jag vid tillfället benämnde det kanske inte helt nyanserade ”absolut-fkn-noll” social kompetens. Inget chit chat. Inget leende. Inget kontaktsökande.
Idag träffade jag en ung man i mataffären som inte bara bubblade över av chit chattande och log så ofta att jag började misstänka en neurologisk ansiktsdefekt utan också lyckades fyra av det alltigenom klassiska käytsä usein täällä (ung. kommer du ofta hit) i Citymarkets parkeringshall till vilken han till synes fullkomligt ovetande om konceptet ”personal space” följde efter mig.
I Sverige brukar vi säga att lagom är bäst. Det är det också.
Jag lagade ljuvligt len apelsinkräm och fluffig chokladganache. Det skulle bli fyllning till en tårta för en inflyttningsfest.
Så började jag med själva botten. Tanken var en lätt chokladbotten. Att jag glömde sätta choklad i smeten var förstås en ganska avgörande miss, men det var inte hela världen. Botten blev ändå väldigt fluffig och fin, tårtan byggdes ihop och ställdes väl inplastad i kylen för att dra sig.
Nästa dag började täckandet. Min idé var en väldigt enkel, lätt kupad form i ljusrosa sockermassa med en tunn mörkblå arabesk kant runt om.
Egentligen var inte så att det inte riktigt blev som jag tänkt. Det var mer så att allt därifrån gick käpprätt åt helvete.
Det första problemet var att den ljusrosa sockermassan var ungefär lika samarbetsvillig som min treåring när jag tycker att hon ska ha gummistövlar och hon vill ha de glittriga finskorna. Hur jag än kavlade, knådade, dunkade (både sockermassan i stenbänken och huvudet i väggen) var och förblev massan stum. En direkt följd av detta var att det efter en timmes svettigt kavlande gick att släta ut den massan som egentligen borde ha räckt till en betydligt större tårta så att den med lite fantasi täckte toppen och halva sidan.
Fine, tänkte jag med värkande händer. Jag gör en bredare kant för att täcka vad som nu hånfullt gapar. Krackeleringen mitt på får väl för i helvete symbolisera marmor då.
Att kavla kanten gick bättre, men kunde i ärlighetens namn heller knappast ha gått sämre. Arabeskmönstret som skulle ge tårtan lite struktur (förutom det nyfunna marmorlocket då) blev så ojämnt att det fick lutande tornet i Pisa att se helt rakt ut. Det som skulle vara en tunn dekorationskant blev en synnerligen dominerande helsidegrej, komplett med sprickor och hål.
Nästan två timmar senare tar jag två steg bakåt och begrundar vad som under ljudligt svärande hade börjat benämnas Frankencake.
Då kommer jag på den lysande idén att jag ska borsta tårthelvetet med lite guldpulver. Allt blir ju bättre med lite guldpulver.
Men det visade sig vara en mycket relativ sanning. När jag försökte mycket lätt borsta över lite guld (och det är verkligen inte första gången jag gör det här) sa det liksom flörf och en stor guldpulverklimp kastade sig över kanten från burken och ut mitt på tårtans satans lock. Så jag tog min bästa pensel och började borsta för att få det lite jämnare. Har ni sett CSI? Ni vet när de kommer med sina borstar och letar efter fingeravtryck? Exakt samma effekt hade mitt tårtborstande. Istället för att ge ett behagligt jämnt guldskimmer framträdde mina fingeravtryck i all sin guldiga glans. Det är inte vad jag skulle beteckna som en trevlig dekoration.
Med guldpulver och sockermassa överallt och ett allt annat än soligt hemmafrushumör beslutade jag mig för att tvätta tårtan. Som de flesta säkert vet är vatten och sockermassa en inte alltigenom bra kombination, men med en fuktad bakduk lyckades jag ändå få Frankencake att lite mindre likna en skändad detalj ur en kriminalserie. Att det spetskantade underlag tårtjäveln stod på förändras från ljuvligt vitt till något inspirerat av Picasso vid tvättandet bedömdes vara ett ofrånkomligt offer.
Jag älskar att baka och jag anser mig själv vara riktigt duktig på det. Men ibland. Ibland så skiter det sig. Bloggen presenterar:
Frankencake i all sin guldiga glans!
Kuriosa: Smaken blev tack och lov precis så bra som jag hade hoppats.
Hit och dit och tillbaka igen 