Alla coola bloggare tar tuffa, välbalanserade foton på sig själva med hjälp av en spegel. Jag kommer aldrig att bli en cool bloggare. Av 15 bilder är det här den enda där hela mitt huvud kom med.
Etikett: Näe inte den här gången heller
God mat
Jag har ätit så mycket att jag svettas mellan tårna. Så här i efterhand var det kanske inte världens bästa idé.
Alternativa verkligheter
I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:
”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”
Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?
Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?
Prioriteringar med Handledare B
Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.
Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.
Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.
Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.
Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.
När det inte blir som man tänkt
Jag hade tänkt skriva om Pinker idag. Men istället slogs jag av hur lycklig jag är som får göra vad jag gör och vara där jag är och så blev det ett otillbörligt sentimentalt inlägg om hur mycket jag gillar genus och som skulle kunna ha fortsatt rätt länge till med hur mycket jag tycker om kattungar, rosendoft och fred på jorden.
Och så kände jag mig så där mild som min högt vördade älskade make säger att jag aldrig är.
Men när jag sedan tittar på rubriken i mitt sentimentala lyckoskimrande inlägg läser jag varje gång ”Varför jag gillar anus”.
Dagens visdomsord
Om man bor i Finland och förklarar sin röda näsa med ”I sqeezed a finn in the morning” finns det en mycket stor risk att det inte alls tolkas så som man kanske hade tänkt sig.
Dansar med katter
Tänk om man skulle ha lite bråttom för att man ska iväg och så tar man på sig ett långt härligt halsband med små rosor och pärlor och så vänder man sig om så där snabbt att det långa härliga halsbanden liksom virvlar. Och det känns rätt tufft. Men så ser man en katt som frusit mitt i steget och som tittar med vad som måste beskrivas som synnerligen oroväckande intresse och sjukt stora ögon på det virvlande halsbandet. Och det blir så tyst att man kan höra nämnda katt fälla ut alla klorna.
Om man då skulle förvandlas till Carrie-Ann Moss i Matrix och uppleva den sekunden katten kastar sig efter halsbandet och man själv i sista stund och med en akrobatisk smidighet bara en liknade livsfara kan skänka hinner vika sig undan liksom i slowmotion. Då tycker jag inte att det är det minsta konstigt om man dansar en jag-är-odödlig-dans samtidigt som man sjunger en förödmjukande katt-tönt-sång. Inte alls.
Fotogeni(que)
Jag vet att jag inte blir bra på bild. Hundratals misslyckade foton i släktens album, på vänners Facebook-sidor, i folks telefoner talar sitt tydliga språk. Jag tänker mig att min snygghet är charm och att det är därför som jag de gånger jag mot förmodan inte blundar lite ser ut som en papillon-bulldog-korsning på crack på alla bilder. Det är ingen nyhet, inget konstigt, bara så det är.
Men när Tilda med sin leksakskamera glatt tar fantasibilder på mig och efter att ha tittat ner på kamerans låtsasdisplay konstaterar att det inte blev särskilt bra och att vi nog måste ta en ny bild känns det inte riktigt rättvist.
Modet är det sista som överger människan
Ni vet hur man brukar säga att modet går igen?
Men om vi säger som så, att om det var en modedetalj vars återkomst var otippad så var det 1500-talets kragar.
När det är dags att sortera
Det är extremt nedslående att jag inte hittar de kopior jag tog ur Sturerarkivets material när jag var vid Riksarkivet. Lite för att de kostade hutlösa 4 spänn per kopierad sida. Lite för att jag behöver dem till ett visst paper till Glasgow som bara måste bli färdigt men som fått vänta en hel vecka medan jag har legat utslagen. Men mest för att det är kopior av dokument som överlevt i fem freaking hundra år men som är spårlöst borta efter bara några månader med mig.
Hit och dit och tillbaka igen 