Etikett: Men jag tar gärna en bakelse

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte håller med

Charlotte15 kommentarer

När jag skriver något om orättvis behandling av kvinnor kommer nästan ofelbart kommentarer från män om att kvinnor får skylla sig själva som har lägre lön, gör största delen av det obetalda hushållsarbetet, tafsas på och blir kallade horor eftersom kvinnor inte gör något åt det. Kvinnor sitter istället bara och klagar på män. Eftersom det faktum att jag genom att skriva om det, och hundratals av er genom att sprida vad jag skriver, faktiskt gör något synnerligen konkret för att uppmärksamma, problematisera och diskutera hur man ska få till stånd förändringar verkar ha gått dessa kommenterande män fullkomligt förbi vill jag presentera några fler som inte håller med om att diskriminering av kvinnor är ett icke-problem eftersom kvinnor inte gör något åt det.


Sylvia Pankhurst, som hamnade i fängelse och hungerstrejkade fler gånger än de flesta byter tandborste, stod upp för kvinnors rätt att rösta och protesterade mot synen på äktenskapet som ett oupplösligt kontrakt mellan den överordnade mannen och den underordnade kvinnan. Sylvia Pankhurst och några hundra tusen kvinnor i rösträttskampen under tidigt 1900-tal håller inte med!


Gertrude Bell, den första kvinna att ta en examen från Oxford efter att universitetet utbildat män i över 800 år och som därmed banade väg för kvinnors rätt till högre utbildning håller inte med!

De svenska kvinnor som genom sina berättelser protesterar mot våldet – där hundratusentals kvinnor bara i Sverige utsätts för våld av en man i deras närhet varje år håller inte heller med!


De här kvinnorna, som med livet som insats, protesterar mot att kvinnor i Iran inte längre får tillgång till flera fakulteter på universiteten håller inte med!


Punkbrudarna i Pussy Riot, som nu dömts till fängelse, håller inte med!


Australiens premiärminister Julia Gillard, som, liksom många andra kvinnliga toppolitiker, blivit kallad bitch och som ständigt får utstå nedvärderande kommentarer om hennes utseende och om kvinnors kompetens att leda håller inte med!

Den lilla flickan Malala som kämpade för flickors skolgång skulle säkert inte heller hålla med men eftersom hon sågs som ett så stort hot att hon blev skjuten i huvudet kan hon inte just nu säga det. Säkert är i alla fall att ingen av de kvinnor som efter dådet protesterade mot talibanernas kvinnoförtryck håller med!

20121016-122053.jpg

Och jag själv, som precis som miljoner andra kvinnor, har det senaste seklets kämpande kvinnor att tacka för mina juridiska rättigheter, min rätt att förvärvsarbeta och förvalta min egendom, möjligheten att klä mig i byxor, rätten att gå på stan utan min man eller en nära manlig släkting, bestämmanderätten över min kropp även sedan jag gift mig och lyxen att få en utbildning och som genom att utnyttja dessa rättigheter varje dag motverkar diskriminering: Jag håller inte med!

Nyhetsplock

Fredspriset

Charlotte4 kommentarer

En exklusiv gubbklubb ger världens kanske mest prestigefyllda pris bestående av en ansenlig penningsumma till en annan gubbklubb. Ont förtal att det skulle vara gubbklubbar? Räkna igenom hur många kvinnor som är representerade. Under de i runda slängar hundra år som priset har delats ut har det varit under 10 kvinnor som mottagare. Faktum är att förra årets pristagare (vilka representerar typ 30% av alla de kvinnor som någonsin fått priset) fick det på grund av deras arbete för kvinnors rätt att ens delta i fredsbyggande arbete. Ett pris för kvinnors rätt att delta i att skapa fred. Förra året. WTF.

Den som tror att alla de män som sitter på toppositioner gör det endast på grund av att alla dessa män är bättre än kvinnor och inte på grund av att män på toppositioner skyddar varandra är inte så lite blåögd.

Nästa års pris till talibanerna för deras insatser att hålla ordning i oroliga områden?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att vårda doktorander

Charlotte6 kommentarer

Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.

Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?

Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.

Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.

Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas  – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.

Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.

Historikerns historier

Att bli våldtagen eller att få sina tarmar runt en påle

CharlotteLämna en kommentar

Ett av de där argumenten som jag fått höra beträffande hur män har betraktats som lägre stående än kvinnor genom historien rör vad som händer i strider. Det vill säga, när en här attackerar dödar den männen men lämnar kvinnor och barn. Att det skulle vara ett tecken på att män har uppfattats som förbrukningsvara förutsätter två faktorer: för det första att det är värre att bli dödad som man än tillfångatagen som kvinna och för det andra att kvinnor som blir tillfångatagna kan fortsätta leva sin liv, om inte som förr så åtminstone i någon sorts ok tillvaro. Ingen av dessa förutsättande faktorer tar dock hänsyn till historiska realiteter. I en värld där det inte existerade någon kvinnlig sexuell frigörelse var kvinnans sexualitet mycket hårt kontrollerad och beroende av männen i hennes omedelbara närhet och en kvinna som blev tillfångatagen av en främmande här var då (liksom nu) ett våldtäktsoffer waiting to happen. I en sådan värld var det att ta ifrån en kvinna hennes liv att våldta henne för skammen kunde man inte komma bort ifrån. Hon var utstött, ensam, förbrukad. Inte ens genom att ta sitt liv kunde kvinnan komma bort från skammen; självspillingar var syndare och kunde aldrig få komma till himlen. Om våldtäkten resulterade i barn (på den tiden hade inte kvinnor heller magisk, spermiefrånstötande livmoder) var båda två utkastade ur samhället.

Att våldta en kvinna i ett sådant samhälle var att fördärva det enda hon hade för att trygga sin framtid; sin kropp.

Och nu ska vi inte bortse från att en bra kvinna, en bra hustru, förväntades ha en hel mängd färdigheter också, samt förstås att rika änkor stod mycket högt upp på listan över attraktiva kvinnor, men själva grundförutsättningen var att deras sexualitet hade varit kontrollerad – att den sexuella integriteten var intakt.

För att ingen nu ska behöva skrika om att det är så jävla typiskt kvinnor att tycka att det är så hemskt att bli våldtagen och att det minsann förstås var värre att dö tar vi ett exempel på hur personer i den intellektuella eliten för snart tusen år sedan såg på saken. När Robert Munken summerade påve Urbans II brandtal till korsfararna 1095 gav han en detaljerad beskrivning av vilka extrema hemskheter som väntade de kristna i det Heliga Landet.

”De [alltså fienden] dödar gladeligen andra genom att skära upp deras bukar, de drar ut slutet på inälvorna och binder dessa vid en påle. Därefter, genom prygling, driver de sina offer runt pålen tills, när deras inälvor har dragits ut, de faller döda till marken. Åter andra binder de vid pålar och skjuter dem med pilar; andra fångar de och sträcker deras nackar för att se om de kan slå av huvudet med bara ett hugg från ett blankt svärd. Och vad ska jag säga om de chockerande våldtäkterna av kvinnor?”

Enligt Robert likställer påven (och jag behöver väl knappast påpeka vilket inflytande påven hade på den tidens tänkande och varande) att en kvinna blir våldtagen
med att en man får sina inälvor utdragna och upprullade på en påle tills han faller ner och dör. Det är inte direkt en jämförelse som antyder att kvinnor som ”bara” blir våldtagna när hären anfaller kommer lättare undan än de män som dödas. Att påstå att män setts som lägre stående för att män löpte en större risk att dö på plats (eller med tarmarna virade runt en påle) är att bortse från samtidens idévärld. Den man som dog en ärofylld död hade inget att frukta för han kom till himlen. För den kvinna som blivit våldtagen fanns inget hopp.

Citatet är taget från Thomas F. Madden ”The New Concise History of the Crusades” (2005), sid. 8-9. Översättningen är min.

Historikerns historier · Vardagslivet

Jo, jag vill också ha pengar tack!

CharlotteLämna en kommentar

Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.

Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.

Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.

Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.

Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.

Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

Charlotte9 kommentarer

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!

Vardagslivet

Egentligen är det inget problem att katten alltid vill ligga i mitt knä

Charlotte2 kommentarer

Problemet är att hon envisas med att drapera sig över min arm samtidigt.

20120914-145209.jpg

Och sover hon så djupt att hon snarkar. Efter en förhandling om det där med hennes överhöghet och mitt i sammanhanget tydligt underprioriterade behov av att skriva kom vi överens om att jag inte behövde min högerhand och att den därmed skulle vara till hennes omedelbara förfogande.

20120914-145257.jpg

Inte av bekvämlighet. Av princip.

När hon bestämde sig för att det trots tidigare överenskommelser inte var bra nog satte hon tillräckligt med klor i mitt lår för att jag skulle vara alltför upptagen med att försöka hålla tillbaka tårarna för att få tag i henne när hon gjorde en ”sug-på-den”-dans på tangentbordet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Snygga bloggar och rätten att säga vad man vill

Charlotte2 kommentarer

Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.

Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.

Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.

Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.

Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Här är flickornas och här är pojkarnas

Charlotte9 kommentarer

Tilda har börjat på gympa. Det är kul. Tilda är stark och snabb och älskar att röra på sig. Igår var första gången på gympan, och efter att ungarna gympat färdigt fick de sätta sig runt läraren och välja varsitt gympakort som dels hade terminens program, dels gav möjlighet att fästa det lilla klistermärke man får efter varje pass. På framsidan av kortet fanns det en bild.

– Här är pojkarnas, säger läraren glatt och lägger fram kort med pojkar på.
– Och här är flickornas, fortsätter hon och lägger fram kort med flickor på.

Många genuskritiker beklagar sig över att vi som tycker att genusmedvetenhet är viktigt vill utplåna och förringa skillnaden mellan pojkar och flickor. Så är det förstås inte. Kortutdelningen efter gympan igår är för mig ett oerhört tydligt exempel på hur en total avsaknad av genustänk begränsar barns möjligheter. Barn (oavsett hur trotsiga de är) försöker uppfylla vuxnas förväntningar om vad de ska göra. Den lille pojke som tittar på flickornas kort och tänker att det var just ett sånt han ville ha kommer att ta ett av de korten ur pojkarnas hög som han uppmanas att vilja ha. Ger man honom tillräckligt många sådana vinkar om vad han som pojke förväntas välja kommer han till slut att välja just så som pojkar ska.

På vägen hem tittar Tilda på sitt kort.

– Mamma, är det här en pojke? undrar Tilda. Hon är orolig för att hon har tagit fel kort. Att hon tagit ett pojkkort. Ett sånt hon inte får ta. Jag svarar henne att jag inte vet om det är en pojke eller en flicka på kortet och att hon får bestämma det själv. Jag säger att det möjligen skulle kunna vara en elefant också, fast jag inte tror det. Tilda tycker att jag är knäpp, och bestämmer sedan att det är flicka på kortet.

Varför kunde man inte bara lägga fram alla kort och säga

– Här är barnens kort! Ni får välja vilket ni vill!

Varför måste man begränsa barn genom att dela upp dem i flickor och pojkar?

Vardagslivet

Så lägger jag barn-jobb-pusslet

Charlotte6 kommentarer

Det har varit en hel del diskussion kring hur föräldrar (främst mammor kanske) som arbetar och har små barn verkligen klarar av allting. Även om jag inte har ett riktigt jobb – enligt definitionen ”ett jobb förutsätter att man har på sig kläder” – kanske det inte räknas på samma sätt, men ett rejält pusslande är det förstås ändå. Till saken hör också att jag inte är vad som medicinskt skulle kallas ”morgonmänniska”. Eller alltså. Jag klarar inte tidiga morgnar, så kan vi säga. Hela min dag är förstörd om jag måste gå upp innan klockan 8. Om det är för att jag, om jag måste gå upp innan klockan 8, inte bara är allmänt otrevlig utan också en sådan sorts mamma som vill skydda sina barn genom att ta ut otrevligheter på maken istället, eller om min man redan innan vi träffades var en morgonmänniska vågar jag inte säga. Men nu är det avgörande för husfriden att han klarar av att ta morgnarna. Ofta är det han som kör barnen till dagis, ofta är det jag som sover.

Jag jobbar hemifrån. Det gör också saker och ting mycket lättare, inte minst för att min arbetsresa från sovrummet till kontoret är under en minut. Om det inte är innan åttasnåret, för då snackar vi närmare 20 minuter för densamma sträckan. Rusningstrafik och sånt där ni vet. Att jobba hemifrån innebär också att jag kan plocka ur diskmaskinen, förbereda kvällsmat, slänga in en maskin tvätt och liknande lättare, men ack så tidskrävande, saker som pauser från skrivandet. När barnen kommer hem strax efter fyra har jag alltså inte bara hunnit göra en del hushållssysslor utan också hunnit jobba nästan en full arbetsdag, även om jag inte alltid hunnit ur pyjamasen. Då hinner jag leka lite med ungarna (vilket jag egentligen inte gör så mycket för jag tycker i ärlighetens namn att det är rätt tråkigt) och framförallt lyssna ordentligt på när de berättar om hur deras dag har varit. Vi hinner äta kvällsmat tillsammans och sedan leka/pyssla/titta på TV innan det är dags för ungarna att gå och lägga sig strax innan klockan 21. Jo, det är sent, men våra ungar har extremt litet sömnbehov. En av de där grejerna som får mig att tvivla på att de är mina. När barnen har somnat brukar jag ofta jobba någon timme till, om det behövs.

Mina heliga sovmorgnar och mitt hemmakontor gör pusslandet fasligt mycket lättare. Två andra helt avgörande faktorer för att pusslet ska passa bör dock nämnas.

1: Barnen har blivit lite större (fyra och sex år). De kan klä på sig själva (även om de inte vill), de har inga blöjor, inga dagssömnsrutiner och inga superfasta mattider längre. Visst äter och sover vi på ganska regelbundna tider, men det är inte som det var när de var yngre och hela världen föll samman om man sköt på lunchen med en halvtimme. De är också rätt duktiga på att ta hand om sig själva. Man kan knäppa på en film (eller alltså, de kan göra det helt själva) och så hålls de sysselsatta, eller så kan de ligga i nån timme och bläddra i böcker, eller cykla ute på gården, eller försvinna en hel dag till någon av sina kompisar. Den där självständigheten gör inte bara logistiken lättare, utan gör också att jag (som egentligen inte är något hemmamamma-material) får chansen att sakna dem lite.

2: Jag har inga skrupler. Är vi vansinnigt trötta har jag inga problem med att ligga på soffan med kidsen och titta på film i flera timmar. En gång ställde jag fram godislådan på kvällen och sa att ”nämen jag städar väl undan den här så fort jag vaknar i morgon” och fick sova ostört till halv elva. Barnen får äta frukost framför TV:n. Disken kan få stå till nästa dag. Eller nästa. Barnen får hoppa i sängarna, klättra i träden och spela dataspel (men inte samtidigt). Jag älskar att laga mat men fruktar inte varken halvfabrikat eller snabbmat, även om jag nästan skämdes lite den gången vi skulle köra till stan och Tilda vrålar ”titta mamma, pizzabilen” och pizzagubben igenkännande vinkar tillbaka. Jag hade en gång starka principer, men de funkar rätt dåligt med ett tidskrävande jobb och två barn, och eftersom det var enklare att säga upp principerna istället för att tumma på något av det andra så var det så jag gjorde.

Mitt motto är att barn och vuxna ska vara nöjda och glada. För det behöver jag få tid som inte är med barnen. Det är inte något som jag skäms för, eller som jag ser som onaturligt eller fel. Istället vårdar jag den tiden, så att jag förstår att uppskatta den tiden jag sedan har tillsammans med barnen. Jag är också av den fasta övertygelsen att jag inte är den enda vuxna som kan tillföra något i mina barns uppfostran, även om jag har sista ordet i de flesta fall. Det betyder att jag tar för givet att min man ska vara mer för barnen än någon som ”hjälper till” att sköta dem, och att jag har fullständig tillit till att dagispersonalen och personalen på förskolan (här i Finland är det inte samma sak) vet vad de sysslar med och kan få vara betydelsefulla utan att det varken minskar på min auktoritet som überförälder eller påverkar kärleken mellan mig och kidsen.

Jomen alltså. Så tänker jag. Hur gör ni då?

Läs också gärna Linn och Peppe som båda är smarta! Ja, och tipsa gärna om andra smarta skribenter!