Etikettarkiv | Män kan

Om männens intelligens

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.

Nu ska vi uppfostra våra pojkar till vrålande hustrumisshandlare

Jag förstår vad hon menar, Lady Dahmer, när hon skriver att vi ska uppfostra flickor till att våga ta för sig, våga vara och våga göra. Och jag håller med henne i att det är ett jätteproblem att flickor fortfarande ofta fostras till att anpassa sig, kompromissa sönder sig själva och tro att de inte är värdiga.

Men att säga att vi ska ”uppfostra våra döttrar till vrålande pungsparkare” är så in i helvete kontraproduktivt. Visst ska flickor ”våga hävda sin rätt”, men flickor har lika lite rätt att sparka män på pungen som män har att misshandla sina hustrur. Om man tror på ordens makt och kvinnors lika värde bör man inte skriva att pungsparkande skulle vara något eftertraktansvärt, som om det vore en kamp mot män där kvinnor är så svaga att våldsbruk är berättigat.

Bilder på halvnakna, inoljade män

Både min bror och min högt vördade make tolkade inlägget om deras träning som att jag beskrev två grekiska gudar. Kvällen efter kände de sig ganska inspirerade.

Och jag misstänker att om min bror inte hade formulerat det som ”well let’s get a razor and some oil and get on with practice” och min make då ansett att liknande arrangemang passade det grekiska klimatet bättre än det finländska hade jag kanske kunnat få några bra bilder.

Tekannan med stort T

Jag har letat efter en tekanna i evigheter. Och så fick jag en av min älskade make i födelsedagspresent (eller alltså, jag anade ju att han hade tänkt skaffa mig en när jag fyller i augusti men så hittade jag en på rean och så fick han ge mig den lite för tidigt). Tekannan är precis lagom stor, går i mikron och i diskmaskinen och har ett mönster från en 150 år gammal tapet kallad Brompton Rose från Victoria and Albert Museums samlingar. Min make alltså. Vilken pärla!

Så idag, första riktiga sommarlovsdagen för barnen, har vi suttit ute på altanen, med jackorna på i den finska femtongradiga sommarvinden, och druckit te med karamellsocker ur finkannan och barnen har suckat lyckligt över hur ljuuuuuvligt allt är.

Pojkarna och kakan

Vilho har en kompis på besök. De ville baka. Kompisen kom nämligen ihåg hur det hade varit förra gången han var här och de fick baka chokladbollar. Olyckligtvis gör jag det också och vi har väl kanske inte samma minnesbilder av riktigt hur lyckat det var. Men man kan ju inte säga nej till två små pojkar som vill baka. Det kan man bara inte. Så jag lät dem slänga ihop något med lite mindre kladdpotential och det blev perfekt. De fick göra en enkel kanelkaka som de på eget initiativ stoppade jordgubbar i innan den åkte in i ugnen.

Nu sitter de med sina kompisar ute i kojan i hörnet och smaskar i sig egenlagad kanel-jordgubbskaka, nöjda och sockerrusiga. Jag hade bjudit på en bild om jag inte varit för långsam med kameran och alla grannskapets ungar som kom farande med cykel hela vägen in i trädgården för att hinna på kak-kalas i kojan inte hade varit så helvetes utsvultna.

Tänk vad ett genusperspektiv kan göra

Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.

Tycka lite synd om

I lördags kväll åkte min högt vördade älskade make in till stan för att träffa sina vänner. På söndagen var han kanske inte i vad som brukar kallas ”toppskick” och han var ganska säker på att han hade fått i sig något olämpligt. Hans egen gissning var att det möjligen skulle kunna ha varit den där sista magnumflaskan vin. Jag tycker att det låter som en mycket trolig förklaring.