Vardagslivet

Kanske ändå

Vår Poppy låter oss inte sköta hennes päls, som är av lapphundskvalité. Som en följd av det och det faktum att hon brukar rulla sig i sågspånen i vedlidret är hennes päls otroligt tovig. Ända sättet att få bort tovorna är att söva kattskrället och raka henne. Så gjorde vi förra sommaren, och så kommer vi att göra i år igen så fort det blir varmare. För några dagar sedan lyckades så min make för första gången någonsin få klippa lite i tovorna runt Poppys huvud. Dagen efter ringde jag honom:

Jag: So, you know, when you were cutting Poppy’s fur, is there any chance you might have also ever so slightly cut off some of her whiskers?
Han (ganska irriterat): Of course not. No.
Jag: Are you sure…?

IMG_9668-20140206

Vardagslivet

Trendigaste looken

Så här ser jag ut nästan alla dagar, oftast utan att jag märker det själv. Det blir liksom så när man krafsar runt i pannrummet i tid och otid, bara för att man råkar vara förtjust i det där med plusgrader inomhus och varmvatten. Min högt vördade älskade make tyckte att jag såg ut lite som indian, så jag dansade en vacker indiandans för honom. Men då tyckte han inte längre att jag såg ut som en indian utan mer som en mentalt handikappad kalkon. Han är en sån kritiker.

20140201-203646.jpg

Vardagslivet

Galen

Min högt vördade make kallade mig galen när jag blev arg över någon liten detalj av mitt frukostlagande jag inte ens minns längre. Detta från mannen som, när jag duschade i morse, smög in och lät som en utvecklingsstörd kalkon uppskruvat några hundra decibel.

Vardagslivet

Vad säger räven?

Min högt vördade älskade make har fastnat för den här videon. Med en envetenhet som skulle göra autister avundsjuka har han tagit sig an att lära sig hela utantill. Inklusive rörelser. Med största sannolikhet kommer det inte att gynna den äktenskapliga lyckan, inte minst för att han numer besvarar det mest jag säger med att låta som en räv.

Och jag känner väl ungefär som sonen när han såg videon:
– Mamma. Allt jag kan säga är What. The. Fuck.

Vardagslivet

Hunden

Ni vet när man står och pratar med de nya grannarna och berättar om hur viktigt det är att han får röra på sig, springa, busa och sånt, för att han blir så hispig om kvällarna annars. Och de tror att man pratar om deras hund när man egentligen pratar om sin man. En sån kväll.

Vardagslivet

Paul

Jag tycker att det är jättebra att min högt vördade make köper makaroner i 5 kgs jumboförpackning. Verkligen. Det gör jag.

Det är att han kallar den Paul och insisterar på att den sitter med vid middagsbordet jag har problem med.

Vardagslivet

Skulle jag visst inte. Så det så.

Maken: Well…
Jag: What?
Maken: Well, I just kind of…
Jag: WHAT?
Maken: I know how that house is very important to you.
Jag: Well doh.
Maken: But I kinda feel like it is turning into an obsession.
Jag (väldigt indignerad): What the fk do you mean by that?
Maken: Like you wouldn’t mind selling your kids if it would get you the house.

Vardagslivet

Leva utan Honom

Som ni vet är min högt vördade make i Tyskland på någon töntig jävla arbetsresa där han åker runt mellan pittoreska små vingårdar och fancy restauranger och där det är plusgrader och solsken och sånt. Men jag är ju förstås, som den goda hustru jag är, inte det minsta avundsjuk eller så. Nej då. Ingen kan vara gladare än jag att han får åka på resa.

Och det är inte så att jag inte kan leva utan honom för att han är luften jag andas och den stora kärleken i mitt liv och sånt där. Det där med andas klarar jag riktigt bra själv. Men hörrni. Mina kalla fötter som jag brukar värma på honom om kvällarna saknar honom. Och det är trist att titta på kvälls-TV själv. Att skrika ”it’s HIM” som vi alltid gör när vi tittar på brittiska deckare och samma skådespelare återkommer i olika skepnader till sig själv är liksom inte riktigt lika underhållande. Och ingen hörde att jag gissade rätt om vem som var mördaren redan från början.

Det är mest sånt liksom.