Etikettarkiv | Löneskillnader

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Kamp

Jag har lagt hela dagen på att tala med advokater istället för att skriva avhandling, läsa nutida äktenskapsbalk istället för 1400-talets och begrunda min egen juridiska position och rättsliga habilitet snarare än de medeltida gifta kvinnornas. Det är snirkliga, patriarkala rester längs med skilsmässans stigar ska jag säga. Det är ett system som gynnar den som arbetat och tjänat pengar, men inte den som varit hemma och skött barn. Ett system där pengar talar och mjuka värden inte räknas.

Ett system som lätt kan föda jävligt bittra tanter. Och kampglöd. Kanske framförallt det.

win_20170124_21_28_21_pro-2

Men först måste jag sova, för i ärlighetens namn drar detta bråkande, som vi snart gjort i ett år, verkligen all kraft ur mig. Dessutom ska griniga, trötta tanter hålla sig borta från internätet om de inte ska implodera.

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Nu ska vi tala om löner

Många verkar tro att män inte får mer i lön än kvinnor längre. Att det skulle vara någon slags feministisk myt och att anledningen till att det kan verka som att män tjänar mer är för att män också jobbar mer.

Så är det inte. Män får mer pengar än kvinnor trots att de utför samma arbete, oavsett om det är en kvinno- eller mansdominerad bransch. Till exempel tjänar manliga sjukskötare i genomsnitt 3194 euro per månad medan kvinnliga diton tjänar 2943 euro. I genomsnitt får kvinnor 590 euro mindre i lön än vad män får. 590 euro, trots att insatserna är de samma. Man måste ju inte vara rabiat feminist för att se att det inte är rättvist.

I Finland startar nu kampanjen Tala om löner för att uppmärksamma den här skillnaden och för att hjälpa alla som tycker att lika arbete ska ha lika lön att kräva det. Och det kan ju inte vara för mycket begärt att kvinnor ska få lika mycket i lön som män. Det är hög tid.