Etikettarkiv | Lita på en historiker

Körsbär

Man hade kanske trott att jag skulle ha lärt mig mer självbehärskning av den traumatiserande Körsbärsincidenten anno 1998, då jag, min mage och ett halvt kilo körsbär (införskaffade en sensommarkväll på Marken) hade delade meningar om hastigheten med vilken sagda halvkilo körsbär borde inmundigas. Vi kan väl säga som så, att min mage hade de mest övertygande argumenten.

I dag köpte vi körsbär. Och såhär ett halvt kilo senare kan jag konstatera att självbehärskning fortfarande inte är min grej.

Dilemmat

Vi fångade grodyngel tillsammans med barnen. Vi inredde ett fint akvarium till grodynglen och har spenderat chockerande lång tid med att namnge dem. Jag tyckte att grodynglen såg lite märkliga ut, men vad vet jag liksom. Grodyngel ser ju märkliga ut. Och barnen älskar dem! Det är det viktigaste. Kontakt med naturen och allt det där.

Så nu funderar jag på hur jag ska berätta för barnen att våra grodyngel inte kommer att bli grodor utan myggor, att vi i vårt akvarium för tillfället odlar synnerligen välmående mygglarver. Alla tips emottages tacksamt.

Hälsningar
Medeltidshistorikern

Att spela patriarkatets spel 1500-tals versionen

Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.

Ett inlägg om häxor och kvinnor så här i Blåkulletider

Jag fick en väldigt intressant fråga från Mia om kvinnans roll i samhället innan häxjakterna och om samhället var mer matriarkaliskt innan. Hur såg det ut när kvinnor ännu fick ha magiska krafter? Blev samhället mer mansdominerat efter inkvisitionen?

År 1486 kom Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som skrevs av dominikanerbröderna och inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Den boken sätts ofta som en startpunkt för häxförföljelserna men den borde istället ses i ett betydligt större sammanhang. Varken häxor, trolldom eller inkvisition var nya företeelser och på många vis handlade det inte om magi utan om avvikelser från den rätta katolska tron. Under senmedeltiden (och särskilt efter den stora pesten i mitten av 1300-talet) uppstod mängder av nya religiösa samfund. John Wycliffe kritiserade öppet kyrkan i mitten av 1300-talet och gav upphov till lollarderna. Lollarderna hade ingen gemensam organisation utan bestod av både vanliga människor och högt uppsatta akademiker som menade att kyrkan var korrupt och i behov av förändring. I vad som nu är Tjeckien uppstod hussiterna, Jan Hus följare, på 1400-talet. De ville i likhet med lollarderna reformera kyrkan. Liknande rörelser hade dock funnits tidigare också. Katarerna (som gav upphov till ordet kättare) var en rörelse som började i Frankrike på 1100-talet. Ytterligare en liknande rörelse var valdenserna, efter Pierre Valdes i slutet av 1100-talet, som rent av bekämpade den katolska kyrkan. I flera av dessa rörelser spelade kvinnorna en stor roll. Beguinerna, en rörelse inriktad mot bön, verkade i Tyskland och Nederländerna från 1200-talet och var till för kvinnor. Gemensamt för alla dessa rörelser var att de kritiserade den katolska kyrkan och att de förföljdes för den kritiken.

Valdenserna är kvastflygande häxor.

Jan Hus bränns på bål för kätteri.

När vi nu går vidare och talar om kvinnornas roll har vi alltså en bakgrund av mängder med rörelser som öppet kritiserar den katolska kyrkan och som kyrkan därför försöker bekämpa, ibland med regelrätta krig så som korstågen mot albigenserna i början av 1200-talet och husitkrigen efter att Jan Hus bränts på bål år 1415. Kyrkan strävade efter att få folket att bekänna sig till den rätta läran och den som inte gjorde det kunde dömas för kätteri till döden. Det är inte alldeles enkelt att beskriva magins inverkan på den medeltida världen. Magi, så som många av oss skulle se den i dagen sekulariserade kontext, fanns överallt. Det kunde dels vara små saker, som vissa böner som hjälpte mot särskilda åkommor, reliker med läkande kraft eller rent av transformationen av vinet och brödet till Jesu blod och kropp (som alltså i den katolska kyrkan inte är en symbolisk utan en faktisk omvandling). Brottet trolldom grundades på att någon använt magi för att skada någon annan i en värld som på många vis var fylld av magi.

Men brottet trolldom var tydligt kopplat till kvinnan. Det var kvinnan som förväntade vara utövaren, trollkonan (av trollkvinna). I den svenska lagen från mitten av 1300-talet, Magnus Erikssons Landslag, står det att

”Forgör maþer manne ællæ kunu, kona kunu ællæ manne, meþ trulldom ællæ andrum forgerningum, sua æt han ællæ hon faar döþ af, miste liif sit for þolika gerninga; man skal stæghla ok kunu stena […].”

”Förgör en man en man eller kvinna, en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgörningar, så att han eller hon dör, ska den mista livet för en sådan gärning: mannen ska steglas och kvinnan stenas.”- Högmålsbalken V

Här verkar det uppenbart att både män och kvinnor kunde anklagas för trolldom, vilket var helt sant, men om man jämför med formuleringen angående om någon begått mord blir skillnaden uppenbar.

”Draper maþer annan[…]”

”Dräper en man en annan […]” – Dräpabalken med vilja II

Trolldomsbrottet kom att utvecklas till en blandning av många olika brott. Dels fanns det ett korn av kätteri. Detta blev betydligt starkare efter reformationen när den lutherska kyrkan skulle etableras och hela folket fostras till den rätta (nya) tron. Dels fanns det ett korn av ren tro på trolldom. Häxor fanns. Djävulen fanns. Trolldom fanns och var farligt. Dels fanns det, och detta blir extra tydligt i Malleus Maleficarum och akademisk litteratur från slutet av 1400 och början av 1500-talet, ett ganska stort korn av kvinnofientlighet. Det rörde främst att kontrollera kvinnliga lustar och den kvinnliga sexualiteten. Det var förstås ingen nyhet, men kontrollen fick ett klart uppsving i början av 1500-talet. I Sverige gick man så långt som att införa Moses lagar (alltså regler ur Gamla Testamentet) som komplement till landets lag på 1600-talet, och de lagarna var extra hårda mot sexualbrott vilka i sin tur främst rörde kvinnor. Däremot är det osäkert hur stort inflytande Moses lagar fick på den verkliga rättsutövningen.

Vad som skapade vågorna av häxförföljelser som svepte över Europa på 1500 och 1600-talen vet man inte med säkerhet. Förmodligen var det en kombination av olika faktorer där den allmänna jakten på kättare spelade en mycket stor roll. Kvinnor var de förväntade utövarna av trolldom redan under medeltiden, men kvinnor var också genom sina lustar, sin sexualitet och sitt känsloliv lätta offer för djävulen. När myterna om Blåkulla, djävulens fester och häxornas illvilja verkligen tog fart var kvinnor utsatta genom att de redan tidigare var svagare för frestelser (ni vet Eva och äpplet och allt det där). I Malleus Maleficarum talades om den särskilda pakt som häxorna slöt med djävulen genom samlag. Kvinnor som omtalades som kloka gummor eller som var läkekunniga var extra utsatta, likaså kvinnor som benämns som barska eller annars bara framträdande – men ingen var egentligen säker. Särskilt i Tyskland och England råkade kvinnor särdeles illa ut när grannar och barn började ange allt och alla. Ibland kunde hela familjer dömas till döden.

Att häxprocesserna skulle ha haft någon större påverkan på kvinnors ställning annat än i givna geografiska kontexter har jag dock svårt att tänka mig, främst för att det var många män som avrättades också. I Finland var det rent av fler män än kvinnor som dömdes för trolldom och i norra Norge var det likadant. Däremot skulle man absolut kunna säga att kvinnors ställning påverkade häxprocesserna, eftersom synen på kvinnor var en del i hur häxförföljelserna tog ordentlig fart.

När man talar om kvinnans ställning på 1500 och 1600-talen var det istället främst två andra faktorer som påverkade. Den första är införandet av primogenitur. Tidigare hade söner och döttrar ärvt (även om söner ärvde dubbelt mot döttrar) och med primogenitur gick allt arv till den förstfödde sonen. Man började också räkna släktskap endast på männens sida (patrilineärt släktskap) istället för som tidigare på både männens och kvinnans sida (bilaterärt släktskap) och kvinnorna förlorade i betydelse. Den andra faktorn är införandet av lutheranismen som hade en väldigt stark syn på hushållets organisation och faderns roll i hushållet. Liknande hade förvisso funnits tidigare, men blev betydligt starkare.

Mansdominansen ökade, men inte på grund av häxprocesserna utan på grund av samhällets omvandling mot ökad urbanisering, en tjänstemannaelit och byråkratisering. Magin i samhället levde kvar i olika former, men starkare kopplade till kyrkan och till det rätt sättet och ingen fick ha magiska krafter.

Av rent praktisk betydelse för häxprocesserna var tryckkonsten. Genom pamfletter som den här spreds ryktena om häxornas ondska.

Kuriosa: I Sverige halshögg man häxorna innan man brände dem på bål. Man känner endast till en person, Malin Matsdotter i slutet av 1600-talet, som brändes levande på bål.

Tack och lov för Wikipedia!

Jag satt uppe till halv tolv i går natt och förberedde dagens lektioner. Renässansfurstar och absolutism. Så kommer jag glad och välförberedd till skolan, öppnar klassrumsdörren och känner inte igen en käft.

Det är fel klass.

Det är klassen som borde få höra om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget.

Och jag är rätt bra på historia. Det är jag. Men jag kan inte med minus två minuters förberedelsetid slänga ihop en lyckad föreläsning om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget. Så jag höll upp boken och uppmuntrade dem att läsa sidan X.

Men de har inte samma bok. De har den nya boken. Jag har den gamla boken.

En sån dag ni vet.

 

Förtroendet

I dag följde två kompisar med Vilho hem från förskolan. Förskoleläraren gav mig viktiga papper och frågade om jag kunde överlämna dem till kompisarnas föräldrar, eftersom det var jag som hämtade. Hade personalen på dagis hört det hade de skrattat åt förskolans godtrogenhet, för alla på dagis vet att att man inte ens ska ge mina barns viktiga lappar till mig. Faktum är att det är allmänt vedertaget att en lapp som getts till mig istället för till min man är att betrakta som förlorad – något min man nu efter de här åren har inpräntat i personalen.

Godtrogen personal: Jo, den där lappen om när barnen har lediga dagar, den skulle ha lämnats in i måndags…
Maken: Har ni gett den till Charlotte?
Godtrogen personal (hurtigt): Jodå! Hon fick den för tre veckor sedan.
Maken: Jaha. Det förklarar varför ingen har sett den sen dess.
Godtrogen personal (nedslaget): Men jag har sparat en kopia.

Och så i dag! I dag fick jag inte bara de egna barnens lappar utan andra barns viktiga lappar! Vilket förtroende! Vilken lycka!

Kuriosa: Det tog mig knappt fem minuter att slarva borta alla papper, och drygt dubbla tiden att hitta dem igen. Det är nytt rekord. Jag har aldrig hittat lappar så snabbt förr!

 

Er input, tack!

Här är min forskningsplan, om någon skulle vilja läsa och kommentera. Ni var så himla bra på det senast jag behövde hjälp! Det ska också påpekas att den här versionen inte får ha fler än 10.000 tecken inklusive blanksteg (och den ligger nu på 10.013). Det är snudd på sadism att sätta så låga teckenantal, men det är väl bara att lära sig svälja och le och editera lite till.

Ja just det. Hittar ni stavfel kan ni väl hojta till? Mitt stavningsprogram verkar inte samarbeta så bra och om jag fick en euro för varje gång jag skrev strukuturer hade jag inte behövt söka stipendium alls…

Forskningsplan max 10000 tecken