Vardagslivet

Poppy är sjuk, eller: ett inlägg om världens dyraste katt

Ni som har följt med vet att jag i söndags oroade mig över att Poppy verkade se dåligt och att redan då grubblade över förgiftning. Eftersom Poppy inte uppvisade ett enda av tecknen på förgiftning (aptitlöshet, kräkningar, diarré, död) väntade jag till måndagen innan jag ringde veterinären. Som ni vet visade det sig att Poppy inte bara var förgiftad utan att hon fortfarande på måndagen befann sig i ett akut förgiftningstillstånd och hade njursvikt. Ingen trodde att hon skulle klara sig.

Men så här en dryg månadslön i veterinäravgifter senare kan jag glatt meddela att vi har fått hem henne igen! Skadan på ögonen hittar de ingen förklaring till och av allt att döma kommer hon inte att få synen tillbaka, men den lilla besinningslöst starka hårbollen lever! Det har varit en jobbig tid för hela familjen och särskilt för Tilda (som var den som förra sommaren valde just Poppy till sin katt ur en kull fantastiskt söta kattungar) har det varit tungt. Vi har redan tidigare haft ett dödsfall bland husdjuren i familjen, då vår Gammel-Katt dog förra sommaren, men han var så gammal att döden-samtalet med barnen gick ganska lätt. Sedan var det kanske en smula kontraproduktivt att katten kom tillbaka tre veckor senare och möjligen när allt kom omkring inte var så död som vi trodde från början. Nu är Tilda rädd att Poppy ska dö på ett sånt sätt att hon inte kommer tillbaka tre veckor senare, tjock och välkammad. Ni vet den där dörren vi har pratat om? Den där som man inte får glänta på för att på andra sidan finns alla hemskheter som kan hända ens nära och kära och som man går under av rädsla av att konfronteras med, den är svår för ett barn att stänga igen. Men vi ger det tid och plats att bearbetas och snart blir livet som vanligt igen.


Det enda tecknet på att Poppy var mycket allvarligt förgiftad (förmodligen av en liljeväxt vilka tydligen är livsfarliga för katter) var stora pupiller och nedsatt syn. Ju snabbare katten får hjälp desto större chans att synen återvänder!

Poppy verkar inte ens bekymrad över att inte se, även om hon tills vidare sitter rätt oförstående när hennes bror Percival, som till Gammel-Katts stora förtjusning nu har fått tillbaka sin syster att ta ut sin energi på, skjuter som en blixt från sitt gömställe under soffan, studsar på sin blinda syster och försvinner uppför trappan.

I välkommen-hem-present fick Poppy en papperskasse. Man behöver inte kunna se för att uppskatta papperskassar.

Vardagslivet

Poppy är sjuk – fortsättningen

Igår tyckte jag att Poppy verkade lite bättre. Jag fick henne att leka lite och pupillerna var inte så där sjukt stora hela tiden. Jag tänkte ändå att det var bäst att en veterinär fick titta på henne och fick en eftermiddagstid. Veterinären gjorde alla möjliga sorters neurologiska tester men kunde inte hitta något fel. Inte ens syntesterna visade något. Tack och lov öppnades dörren och en av djurskötarna kom in, varpå veterinären kunde konstatera att Poppy alldeles uppenbart inte såg djurskötaren. Det gjordes fler syntest och blev klarare och klarare att Poppy ser mycket dåligt.

Därför togs det ett blodprov och jag satt och klappade Poppy medan vi väntade på svaret. Veterinären kom tillbaka och meddelade att Poppy är i ett akut förgiftningstillstånd och har njursvikt och att det nu var bråttom. Med de blodvärden Poppy hade borde hon spy och kollapsa och inte alls vara i det fina allmäntillstånd hon var. Jag berättade att någon ätit en halv lilja ute i trädgården (men att det kunde ha varit en hare eller fasan eller vad som helst) och veterinären liksom studsade av sin stol och for ut ur rummet samtidigt som hon meddelade att värdena överensstämde med förgiftning från lilja. De satte dropp på Poppy för att hjälpa njurarna och ringde akuten på Universitetets djursjukhus. Så fort de fick en plats öppen körde jag dit med Poppy och hon lades in omedelbart.

Veterinären som tog emot på sjukhuset informerade om att det här besöket kommer att kosta i storleksordningen månadslön. Jag hulkade fram att om de bara fixar min katt ska jag se till att fixa pengar. Det här är ju katten som jag trodde skulle ta över när Gammel-Katten dog, som knappt väger någonting när hon rullar ihop sig till en boll och sover i mitt knä medan jag skriver avhandling, som inte kan motstå en papperskasse och som släpar badrumsmattan till sidan av kattlådan och bajsar på den om hon är missnöjd med städningen.

Jag kan inte riktigt beskriva det, men det är något så ofattbart vidrigt med att ta med sig en liten varelse som man har tagit på sig ansvaret för till sjukhuset och så åka hem tomhänt. Jag grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma satt det två små barn och undrade var Poppy var. Vi satte oss tillsammans på soffan och jag berättade som det var. Att hon var förgiftad och väldigt, väldigt sjuk, att ingen vet vad som kommer att hända eller om vi får hem henne igen och att hon nu är på det allra bästa stället sjuka katter kan vara. Tilda frågade minst hundra gånger om hennes katt nu kommer att dö, och jag svarade minst lika många gånger att det inte finns någon i hela världen som vet.

Ni håller väl alla tummar och tår för vår Poppy? För vi behöver den här katten. Hon är liten, men just nu är det ett gigantiskt tomrum här hemma.