– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag har sjukt mycket att få färdigt innan jag har möjlighet att ta itu med ett blogginlägg med mer substans (och då ska vi tala mer om arbete och vem som gjort vad ur ett historiskt perspektiv). Under det där morgonklickandet jag brukar göra, då jag hinkar i mig te med ena handen och klickar runt på random länkar med andra handen, det gav ordentlig utdelning i dag.
Helgas dagbok. Om hur det är att vara mamma, människa, trött, lycklig, gråtmild och tacksam. Läs.
De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.
Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?
Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.
På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.
Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.
Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.
Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.
På Bloggalan fick Pupulandia (som vann Årets Finska Blogg) frågan hur mycket tid hon egentligen lägger ner på de fotokollage hon har på sin blogg. Hon fnittrade förtjust och medgav att det var rätt mycket tid. Typ en halv dag. Och jag riktigt ser det framför mig, hur folk (inte folk på galan dock, vi var väl alla i samma båt) drar efter andan av fasa och fördömelse och sedan skakar på huvudet åt hur dagens unga kvinnor kan kasta bort en halv dag på att göra så ytterligt meningslösa saker som fotokollage till en blogg.
Men hon har ägnat tid, och dessutom mycket tid, till att göra något hon tycker om. Något hon vill göra. Något som gör henne lycklig och som dessutom bevisligen gör tusentals andra människor lyckliga. Jag kan inte se att det skulle finnas något mer meningsfullt att göra med sin tid än just det.
I morgon är det Bloggprisgala kl. 20 på Korjaamo i Helsingfors (dörrarna öppnas kl. 19). Galan är öppen för alla (som betalar en inte alltför dyr biljett). Jag är nervös så att jag klättrar på väggarna här hemma. Inte bara för att det är spännande att se vem som vinner de olika kategorierna, och ni vet, om jag vinner, utan också för att jag i princip tycker att stora fester är vansinnigt otäcka. Kanske har jag spenderat för mycket tid hemma med katterna eller i arkiven sniffandes arkivdamm och nu på ålderns dar blivit en fullfjädrad cat lady med alla de besynnerliga sociala defekter det innebär?
Hur som helst. En gala kan man ju inte tacka nej till. Särskilt inte som att det nu verkar väntas glam och spetskanter i överflöd och jag misstänker att det är just sådant som saknas i mitt liv.
Vi ses väl där?
Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.
När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.
Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.
För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.
Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?
Hit och dit och tillbaka igen 