Ibland känns det som om jag skryter när jag lägger ut bilder på vårt hem. Jag är nämligen så oförskämt superdupernöjd med att bo här. Ja, och egentligen är så det ju på många sätt ett ruckel, det är bara det att liksom är vårt ruckel och att jag aldrig har älskat ett ruckel så mycket i hela mitt liv. Om ni förstår. Dessutom tänkte jag att det säkert skulle bli trist att titta på bilder hela tiden, men så besökte jag Tant Ninettes fantastiska blogg och insåg hur mycket jag njöt av att se hennes bilder och tänkte att jag bara helt enkelt skulle lägga upp dagens skörd. Så. Kidsen är med sin pappa ute på ön och jag sitter hemma själv och jobbar i salen. Salen går inte att fotografera för det är för ljust ute och för mörkt inne (har knappt några lampor här, bara en temporär).

Jobba, jobba, johobah!

Altanen.

Utanför dörren. Dahlior. Storfavorit. Svulstiga och vräkiga men skäms inte för det.

Krolliljor. En av många favoriter. Vårt hus så som det ser ut just nu. Ibland när jag tittar på det tycker jag att det ser rätt skabbigt ut och att vi inte har kommit någon vart med renoveringarna, men den undre bilden är från förra året.

Nog går det ju framåt.

På gården står en pool. I den finns en gräsklippare i plast och en katt.

Även renoveringen av lillstugan går framåt. Nedan en bild från förra året.

På lidrets gamla slitna vägg har Tilda gått crazy med sina kritor.

Som nästan alltid går jag sedan ner till hönsen. Kycklingarna som kläcktes i våras är redan stora. Av de två som Pipis och Lilla Grå ruvade på var det, som ni vet, bara en som klarade sig. Vi kallar den för Lucky efter en smärre incident. En kväll höll hönsen nämligen en helt ny nivå på sitt kränkta kackel, så till den grad att både jag och maken reagerade. När maken gick ut för att se vad som hänt var Pipis och Lilla Grå i upplösningstillstånd (och det krävs egentligen inte mycket för att komma dit, i går var allt som krävdes en varmluftsballong hundratals meter ovanför) och när han kommer runt hörnet möter han en lätt nervös Rasputin med munnen full av fluffig kyckling. Efter en vild jakt lyckades så maken bända tillbaka kycklingen ur munnen på Rasputin, som synnerligen förnärmad gav sig av. Det visade sig att Lucky var liten nog att helt enkelt knata rakt igenom nätet runt hönsgården och att Rasputin förmodligen varit opportunist snarare än jägare. Hur som helst. Lucky klarade sig med blotta förskräckelsen och fick sedan inte gå ut ur hönshuset på över en vecka. Sedan igår får hen dock komma ut tillsammans med sina mammor, och det njuter de av alla tre.

Den här stigen leder från hönshuset bort mot snickarboden (till vänster) och ladugården. Pinnarna till höger ska i något skede bli en större hönsgård.

På väg upp mot storhuset igen växer buskage av borstnejlikor som jag har sått.

När jag köper penséer (vilket jag gör i kopiösa mängder på våren), brukar jag peta ner dem i rabatten när de ser ledsna ut i krukan. En del sorter är perenner och tar sig som tusan. De här är från förra året. Tistlarna ska jag rensa bort en dag. Sedan.

På väg mot baksidan.

Växthuset i dag. Kommer ni ihåg hur det såg ut?Växthuset är fult som stryk och halvt sönderfallet, men det fyller ändå sin funktion. Slanggurka, gott folk.Här har en katt klättrat upp på växthusets vägg. Inte direkt en av de där sakerna som gör det i bättre skick.Förra året samlade jag pumpafrön från flera olika pumpor i den banala tron att jag skulle minnas vilken sort som var vilken. Haha. Sått har jag i alla fall.På växthusets större sida kommer tomater, om än inte i riktigt samma mängd som förra året. Här står också solhatt i krukor och väntar på att bli utplanterade i rabatten.Innanför dörren har jag planterat luktärt. Det var ett genidrag för nu hänger doften av luktärt med när man går in eller ut.

Salladen växer som ogräs. Spenaten är högre än Paris Hilton en fredagskväll.Och äntligen börjar våra egna jordgubbar komma.