Innan vi fick kycklingar läste vi på väldigt mycket om hur livet skulle bli med kycklingar i huset. En av de sakerna vi stötte på var att kycklingar dammar en massa eftersom de går runt och sprätter hela dagarna. Och jag bah bitch, please, jag har två skitiga kids och fyra katter så damm är liksom so not a problem alls. Jag visste förstås inte vad jag pratade om för jag har aldrig sett så mycket damm i hela mitt liv. Efter en vecka fick jag flytta ut från kontoret där kycklingarna huserade för att jag inte längre kunde hitta datorn i dammet så sedan dess har jag suttit i köket och jobbat – ett inte alldeles lyckat arrangemang.

I dag fick så slutligen kycklingarna flytta ut tillsammans med kaninerna på lillstugan (de har förstås skilda burar, men bor i samma rum). För de är inte direkt några ulliga gulliga kycklingar längre. De har definitivt nått stadiet då de snarast ser ut som heroinmissbrukande kråkor. Men jag gillar det på något vis. De är så nyfikna på allt, och sträcker på sina små halsar samtidigt som de piper förnärmat.

Och så är de enormt skickliga på att fotobomba.

Berit är inte någon liten pipare längre. Lika bred som hen är hög.

Whazzup?

Kaninungarna är däremot söta så det förslår. Det här är Vilhos Momo.