Vardagslivet

2021

Nu är det här skitiga 2021 snart över. Utan att vilja jinxa något genom att skriva trams som att ”2022 knappast kan bli mycket värre” är det kanske ändå på plats med någon sorts grovt förenklad sammanfattning.

Jag har

  • varit väldigt sjuk
  • klippt av mig håret
  • äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått kaninungar
  • fått slut på forskningsfinansiering
  • gått plus/minus noll på pojkvänner
  • inte alls hunnit fixa så mycket på huset som jag önskat
  • åtminstone fått värme installerat
  • förlorat bästa vänner
  • funnit nya vänner på synnerligen oväntade ställen
  • identitetskrisat mer än jag gjort ens som angstig tonåring

Jag bär med mig en utanförkänsla. En längtan efter både en familj och ett större sammanhang att höra hemma i. Det är inget nytt, förstås. Jag har burit det med mig så länge att jag inte är säker på att jag längre kan göra något annat. Och jag klamrar mig fast vid samhörighet närhelst jag kommer nära den, så pass att jag gärna förlorar mig själv i den. Ger mig så helhjärtat åt den att jag inte längre är jag utan bara en del av något annat. Av någon annan.

Men det måste finnas balans i det där. 2021 har jag lärt mig att jag inte är rädd för att vara ensam. Paniskt mörkrädd är jag förstås fortfarande och jag vågar inte gå in i ladan ensam i mörkret. Men mer filosofiskt alltså. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.

Nyårshelgen hade jag därför tänkt fira bara med mig själv. Dra på finkläderna och röda läpparna. Locka håret och äta glass direkt ur förpackningen. Skriva skriva skriva, på artiklar och böcker. Titta på fyrverkerierna. Önska mig själv ett gott nytt år och klappa mig på axeln för att jag överlevt så här långt. Det var ju trots allt ingalunda en självklarhet. Det lät som just den sortens nyårshelg som jag skulle behöva.

Så dök den där pojkvännen som inte längre är min upp. Jag stirrar på mig själv i spegeln och frågar mig vad i hela helvete jag egentligen håller på med. Fnittrar och tänker att jag fan inte har någon som helst självbevarelsedrift och noll moral. Att jag är svag som inte kan säga nej. Men så ser jag på mig själv och vet att det inte handlar om det. Jag är inte svag och oförmögen att säga nej. Jag är stark och förmår säga ja. Så han sitter här i en av de där gula, gamla stolarna och läser en bok i skenet från tända ljus och han är så stilig att mina knän blir alldeles svaga. Han ser ut som att han passar in här. Är gjord för den där stolen, med bokhyllorna och julgranen som bakgrund. Är gjord för den här stunden och den här kvällen tillsammans med mig.

2022 vill jag fortsätta vara mig själv. Och jag ska fortsätta säga ja när jag vill.

Vardagslivet

Kaniner kaniner

Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.

En baby, snabbt framplockad för en kort fotosession.

De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.

Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.

Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.

Vardagslivet

Babyfeber och hur man botar den

Jag har sån fruktansvärd babyfeber, hörni! Ja, inte människobebisar alltså, utan kaninbebisar. Min fina hona, Betty, som kom som baby förra året och som jag hade tänkt ta en kull på så fort vädret blev lite bättre på den här sidan året, dog ju knall och fall. Från samma uppfödare fick jag sedan Bridget, för ett par månader sedan. Om allt bara går som det ska borde det inom de närmaste dagarna födas småttlingar.

Och jag brukar egentligen vara väldigt emot att man tolkar djur genom mänskliga filter, och ger djur känsloliv eller beteenden som inte är naturliga för just det djuret, men Bridget alltså. Hon är ung, ensam och gravid (förmodligen alltså) och jag kan så jättemycket relatera. Jag skulle vilja stötta henne, vara där och peppa. Men kaniner behöver förstås inte pepp. Tvärtom faktiskt. Särskilt kaniner som är just ganska unga och dessutom förstagångsföderskor. Vad Bridget behöver allra minst är en hysterisk tantmänniska som cirklar runt henne hela tiden.

Så jag försöker stilla min babyfeber med att titta på videor av kaninbebisar och hamnade så på en förlossningsvideo. Världens sötaste lilla kaninfejs. Visste ni att kaniner (precis som de flesta djur) äter moderkakan? I just den här videon moderkakan till en dödfödd unge. Världens sötaste lilla kaninfejs som slaskar i sig dödfödd kaninunges moderkaka.

Jag hade inte behövt se det.

Mr Darcy och Bridget.

Vardagslivet

Räddningen i nöden; kaninungar

Inom mig bubblar ett inlägg argare än Det Stora Debaclet (kallas på fullt allvar fortfarande så på Genusdebatten) då jag bad folk som inte kunde läsa innantill att sitta ner och hålla käft och några blev ledsna för att jag använde fula ord och menade att de hade förlorat all respekt de inte heller tidigare hade agerat utifrån för mig. För tillfället består inlägget till 95% av svordomar. Möjligen behöver jag finslipa det lite. Därför kommer här bilder på kaninungarna. Och när ni sedan läser det väldigt arga inlägget så kan ni ju med fördel komma tillbaka hit och titta på bilder av kaninungarna emellanåt, för allas bästa liksom

IMG_4261 IMG_4263 IMG_4286 IMG_4291 IMG_4304 IMG_4321 IMG_4323 IMG_4330 IMG_4346 IMG_4367 IMG_4395.

Vardagslivet

Ibland har man en hel del att vara tacksam över

Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.

Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.

Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.

Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.

IMG_4034 IMG_4035 IMG_4043 IMG_4052 IMG_4069”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.

Vardagslivet

Gissa vad, gissa vad, gissa vad!? (Varning för söta bilder)

En kväll när jag tittar in i Majas bur rör det sig i halmen i hörnet. Ett bo. Fullt med kaninungar. Riktigt hur det här har kunnat hända är i skrivande stund väldigt oklart, men vi går runt här i ett lyckorus ändå. Världens minsta små tassar, världens mjukaste små nosar och den töntigaste lilla svans man kan tänka sig. Fem småttingar har Maja Piraya fått. När vet jag inte, men de var flera dagar redan när vi kom hem från Sverige och hittade dem. Skulle jag våga gissa att de är närmare en vecka nu kanske? Underbara, duktiga Piraya!

IMG_4008 IMG_3968 IMG_3978 IMG_3981 IMG_3988 IMG_4000 IMG_4016 IMG_4019

Vardagslivet

En flicka och en kanin

I dag fyller Tilda 6 år. Dagligen sedan förra födelsedagen har hon tjatat om en kanin och jag lovade henne en när hon fyller 6. För ett par veckor sedan kom den, en underbart söt liten vilding som heter Magical Dream (redan innan den kom till oss, tro det eller ej). Och Tilda är så lycklig. En egen liten kanin. Hon klappar den så varsamt och talar till den med så mjuk röst. Hon är så stor nu, min flicka, och hon förtjänar verkligen den här kaninen. Få barn har lika stor kärlek till allt levande som Tilda. Det är en ära att få vara hennes mamma.

IMG_0441-20140420 IMG_0446-20140420 IMG_0449-20140420 IMG_0453-20140420 IMG_0455-20140420