Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.
De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.
Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.
Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.
Hit och dit och tillbaka igen 