Det tog förstås inte lång tid från det att jag suttit här och tyckt synd om mig själv för att maken var sjuk förrän jag själv blev sjuk. Så i natt var det dags för Vilho. Hela, långa natten höll han på, stackaren. På morgonen vaknade han likväl som en liten solstråle. Toppennöjd över att inte ha spytt på flera timmar vid det laget och över att det äntligen blivit julafton.
”Mamma, nu har vi allt!” konstaterade han där han låg på en provisorisk madrass mellan min säng och en hink. ”Vi har massor med julmat, julblommor i fönstren, sånna däringa stjärnor, världens vackraste julgran. Allt!”
Och det kan inte bli tydligare hur julen är en känsla, en stämning, mycket mer än det är något annat. Kanske är det därför som vi vuxna håller på att stressa livet ur oss inför julen, för att vi lever i villfarelsen att man kan pressa fram känslan. Jag ska inte komma och påstå att det på något vis är optimalt att fira jul med spysjuka, men det är i ärlighetens namn långt ifrån det värsta som kan hända. Det enda som den gör är att tvinga oss att ta det lugnt. Att slappna av. Att ta dagen som den kommer. Det är faktiskt riktigt bra förutsättningar för en schysst jul.
Och som maken sa, det enda som är riktigt synd är att vi inte kan ha våra vänner här för att dela den här julen med oss. För juligt, det är det.
Jag hoppas att ni, oavsett var ni är och vad ni gör, får en riktigt bra jul eller – om jul inte är er grej – en annars bara riktigt bra dag!
Hit och dit och tillbaka igen 