Tilda: Mamma, berätta igen om hur ledsamt det var att du inte hade barnen med!
Vilho (med mycket allvarlig min): Nåväl. Inte hade vi ju bett om så här mycket. Men det är väl ok att du ger oss saker när du kommer hem.
Etikett: Jasså det säger ni
Saker blinda katter kan göra oroväckande länge del 2
Blänga besviket när man inte fyller på matskålen med den sorts kombination av hastighet och extravagans som katter bör betjänas med.
Objektifiering av kvinnor
För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.
Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.
Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.
Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.
Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.
Våldsamma spel och sexualiserat våld
Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.
Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.
Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.
För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.
Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.
Jag kanske inte har så många att prata med
”Mamma, varför säger du alltid hello till maten?”
Att misstolka en genusvetare
Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.
Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.
Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.
Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.
Nyhetsstoff
På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.
Nördkärlek
Min högt värderade älskvärde make: So, how do you perceive your own character?
Jag: I’m a high level Rogue!
Maken: I’m a Knight! So you’re a Rogue, huh..?
Jag: Yep, I’m a big boobed Rogue.
Maken: Höhö.
Jag: But if you would have to chose from Paladin and Barbarian, what are you then?
Maken (funderar): I’d go for Paladin.
Jag: I think that when we met you were like Barbarian and now you’re Paladin.
Nördar har sina egna sätt att förklara varandra kärlek.
Bloggtipset om källkritik och media
Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!
Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.
Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.
”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”
Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.
Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.
Om patriarkatet på individnivå
Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:
”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!
Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!
Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”
För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.
Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?
Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.
Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.
Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.
Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.
Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.
Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?
Hit och dit och tillbaka igen 