Etikett: Jämställdhet

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Charlotte6 kommentarer

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Andra klassens kvinnfolk

Charlotte14 kommentarer

När man har gift sig med en mycket troende muslim från Syrien spenderar man ganska mycket tid med att funder över kulturella skillnader (och likheter, men de ger inte samma upphov till omedelbar reflektion). Särskilt det där med hur man tänker kring genus är en sak som kommer upp väldigt ofta. A är helt överens med mig om att män och kvinnor ska vara jämställda och dela arbetsbördor. Om jag lagar mat (vilket det nästan alltid är jag som gör) så ser han det som självklart att det är han som städar, till exempel.

Hur som helst.

I dag har vi varit på middag hemma hos hans vänner, av vilka alla är generationen äldre än oss. Ett tag var jag helt övertygad om att de försökte döda oss med mat för härrimingud så mycket vi åt, men det var inte det jag tänkte skriva om. Med på middagen var en man som jag träffat många gånger förr. Han är ganska diskussionslysten och dessutom väldigt beläst, så det är synd att vi inte har något flytande gemensamt språk (det blir hackig engelska) för det vore väldigt intressant att höra hans utsvävningar på originalspråk.

När det var dags att drick te så skulle jag ställa ut de fyllda tekopparna. Jag har koll på att det är den äldste personen som ska ha först, men eftersom det satt fem gubbar som alla såg ungefär jämngamla ut på rad var det i stort en gissningslek att få kopparna i rätt ordning. När alla hade fått koppar slog det mig att det fanns en kvinna i gruppen, fast att hon satt lite avsides, som borde vara kanske två eller tre i åldersordning från äldst till yngst. Så jag frågade förstås om det var någon mer faktor än ålder som man borde ta hänsyn till, som till exempel kön. En äldre kvinna, vilken plats i turordningen har hon?

Och då fick jag förklarat för mig av den här ena mannen att män och kvinnor aldrig borde sitta tillsammans så att de blandas och därför ska alla männen först ha, för de är i den första klassen, och därefter alla kvinnor, för de är i den andra klassen.

Här hade jag faktiskt varit så pass trevlig när vi nu var bortbjudna och allt att jag hade låtit maten tysta mun om det inte var för att min man uppmuntrande klappade mig på axeln och sa att jag gärna får svara på det. Och det gjorde jag förstås.

Den här typen menade, som många andra män med honom, att eftersom män ger sitt liv för kung, fosterland och kvinnfolk i krig hela tiden så måste man vörda männen. Eftersom han trots allt har flytt från ett krig (oh, the irony!) alldeles på riktigt kändes det som att det vore lite väl oförskämt att ställa frågan när han senast var ute i strid.* Istället frågade jag honom vad han trodde kvinnor gjorde under tiden männen krigar och påpekade så försynt det gick att det ju faktiskt är kvinnorna som upprätthåller själva livet. Kvinnorna sköter barnen – nästa generation – och hemmen och maten och allt det som på riktigt är värt någonting. Jag frågade honom vad han trodde skulle hända om män inte drog i krig, hur världen skulle se ut då. Han blev ganska tyst. Och så frågade jag honom vad han trodde skulle hända om kvinnorna slutade vårda livet som anförtrotts dem.

Sedan blev det nästan ansträngt tyst.

Okej om man vill leva i en värld där män och kvinnor har olika uppgifter, men att komma och säga att det är mer värt att dra ut i krig än vad det är att upprätthålla det som är värt att dö för? Nej. Där någonstans gick gränsen. A lade armen om mig och sörplade leende i sig sitt te. Jag log milt och slog sedesamt ner blicken.

*Han och många andra män just nu är de som har tagit på sig det livsfarliga uppdraget att söka sig in i Europa för att söka en plats att leva på. Dessa män (inklusive den här typen) har alltså inte flytt och lämnat sin familj i sticket utan varit den som haft bäst chans att överleva resan vidare. Det ska man komma ihåg.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kalla dig vad du vill men ta ut hälften av föräldraledigheten

Charlotte5 kommentarer

Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.

”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”

Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.

Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.

Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.

Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?

Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.

För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.

Vardagslivet

Där det gick fel

Charlotte1 kommentar

Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.

Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.

Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.

Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.

Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.

Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.

Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.

Uncategorized

Föräldraförsäkring om jämställdhet

CharlotteLämna en kommentar

Det har varit en hel del diskussion kring hur jämställt är relaterat föräldraförsäkringen. För det första tycker jag att man kan konstatera att Sveriges synnerligen proaktiva beslut för att främja att också fäder tar ut föräldraledigt bär frukt. Det hjälper att på riktigt säga till pappor att barnaskötande är också deras ansvar och att fatta politiska beslut som stärker den tanken.

Som motexempel kan vi ta Finlands halvhjärtade försök. Pappadagarna är upp till 54 till antalet (mammadagarna är alltid 105) men 18 av dem kan han spendera hemma tillsammans med mamman. Föräldrapenningens 158 dagar kan förvisso vilken som av föräldrarna ta, men i praktiken är det mammorna som gör det för pappornas andel av uttaget är bara 8.3%. 20% av papporna tar inte ut någon ledighet alls.

Patetiskt, om vi ska vara ärliga.

För den ojämna fördelning av vård av barn är ett så sanslöst stort jämställdhetsproblem. Det är roten till det onda. Om inte pappor uppmuntras, med politiska medel, att ta hand om sina egna barn så väljer de flesta att inte göra det. Sedan kan man ju tycka att barn ska vara ett gemensamt projekt hur mycket man vill – i praktiken faller det på kvinnorna. Och i kölvattnet kommer den där lägre lönen, de bristande karriärsmöjligheterna, snuttjobben och den osäkra arbetsmarknaden, högvis med hushållssysslor och lägre pension. Detta dessutom inte nödvändigtvis bara för de kvinnor som faktiskt har barn utan även för alla andra människor som går in på en arbetsintervju och ser ut som om de kommer att vara hemma och torka snoriga näsor istället för att jobba kvällar och helger för firmans bästa.

Det är inte rättvist. Så visst kan vi diskutera hur den perfekta föräldraförsäkringen ska se ut. Det finns knappast några rätta svar på det. Men att det behövs politisk styrning råder det ingen tvekan om. Det enda som händer när man släpper familjerna fria att bestämma själva är att vi faller tillbaka ner i gamla mönster. Resten av samhället har inte förändrats tillräckligt mycket sedan femtiotalet för att förhindra det.

Vardagslivet

Ångrar du dig?

CharlotteLämna en kommentar

För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?

Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.

Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.

IMG_7876.JPG
Ingen annanstans var solnedgångarna lika vackra som över vår gamla gård.

Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som  hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.

IMG_7347.JPG
När man själv kämpar och de måste få vara barn utan del i vuxnas trassel är det ibland extra svårt.

Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”

Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.

IMG_8014.JPG
Tildas älskade räv fick sitta i fönstret och äta frukost, den första morgonen.

Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.

Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.

IMG_8147.JPG
Vi hade inte mycket egna möbler i början, jag och barnen, men vad gör det när man kan sitta på golvet och grilla korv?

Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.

Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.

För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.

14877708_1230463610348598_1303060536_n.jpg
Här har ni honom. Den första riktiga bilden, med solen i ögonen i vackra Borgå.

Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.

Det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.

14914584_10154138476837865_963916785_n.jpg
Så här mår jag ungefär.
Vardagslivet

När man blir bortvald

Charlotte69 kommentarer

Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.

Nyhetsplock

Kärnan i jämställdhetsproblemet

CharlotteLämna en kommentar

Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:

”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”

Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.

Asså vafan.

Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.

Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.

Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Charlotte3 kommentarer

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om gubbar och sammansvärjningar

CharlotteLämna en kommentar

Jag kan erkänna att jag inte riktigt uppskattade rubriken på Annika Hällstens text i torsdagens HBL. ”Gubbarnas sammansvärjning” (i nätversionen, låst bakom betalmur) och ”Gubbarnas komplott” (i pappersversionen). Det luktar liksom lite sensationsrubrik. Texten i sig handlar om hur kvinnor motarbetas. Kanske inte överallt och hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska ge utslag. Hällsten själv har fått bannor för att hon vågade sig på att simma i banan avsedd för snabbare crawlare – trots att hon avgjort är en snabb crawlare. Bland partiledarna i Finland finns det bara en kvinna kvar. Fotbolls-VM bevakas och kommenteras i princip enbart av män.

Och det tar inte lång tid förrän kommentarsfältet tas över av gubbar som menar att man i Finland minsann inte väljer efter kön utan bara den mest kompetenta och att kön inte har det minsta med något att göra. Nej, det finns helt enkelt inte kvinnor med tillräckligt mycket erfarenhet av internationell fotboll för att vara expertkommentatorer. Kvinnorna fasas inte ut ur politiska topposter för att de är kvinnor utan för att männen är bättre.

Hur jävla blind får man vara?

Om det är så att det inte finns kvinnor med mycket erfarenhet av fotboll så att man inte ska ta in kvinnor att diskutera fotboll, vad säger det om kvinnors möjligheter att få erfarenhet? Och om män är bättre rustade för politiska topposter så kvinnor inte ska vara på politiska topposter, vad säger det om kvinnors möjligheter att faktiskt visa sig rustade för toppolitik? Vad allt detta säger är att rubriken ”gubbarnas sammansvärjning” inte är sensationslystnad utan obehagligt beskrivande. Kommentarsfältet motsäger inte Hällstens text, utan bekräftar vad hon skriver. Så länge män håller varandra om ryggen i tron att de alltid är rätt man på rätt plats kommer det alltid att vara en man på platsen – vare sig det är rätt eller inte.

Ironin i att det dagarna innan dessutom varit ett antal gubbar som skickat arga insändare till HBL och menat att feminismen gått för långt. Jo tjena.