Tag Archive | Jag är bara lite beroende

100 kg minst (och två recept)

Vi är ungefär mitt i Ramadan, vilket betyder att A givetvis fastar. Eftersom han är envis som få vägrar han att ta den något lättare vägen och följa tiden i Mecka, som somliga gör, utan kör helt efter finsk sommartid. Det betyder i praktiken att han får börja äta och dricka ungefär vid tjugo i elva på kvällen, och därefter har knappa fyra timmar på sig.

Eftersom jag knappast ens om jag var djupt troende skulle ha självbehärskning nog att inte äta eller dricka under 20 timmar – särskilt inte när jobb och hus likväl måste skötas – och ändå tror mer på kraften i choklad än i gud, äter jag även på dagtid. Ja, och så vill jag ju förstås sitta ner med honom och äta på kvällen också så… För tillfället krockar hans behov av att sätta i sig hela sitt stora dagsbehov av kalorier under sena kvällar med mitt behov av att inte gå upp 100 kg under vad som är en fastemånad, om vi säger så.

Det positiva är att jag får träna på att laga massor med arabiska maträtter, för eftersom hungern är bästa kryddan kan jag fucka up en maträtt i princip hur mycket som helst och A kommer fortfarande glatt att äta. Men så finns det maträtter som blir så vansinnigt goda att jag skulle äta dem även om jag var proppmätt (vilket jag också gjorde *burp*). Dessutom var de inte speciellt svår att göra.

Den första är sambouka. Det är små pajer eller rullar av filodeg som man fyller med någonting kryddigt (köttfärs, kyckling, ost) och sedan friterar snabbt i en stekpanna. Filodeg finns att köpa färdigt på ungefär alla orientaliska affärer och de flesta vanliga också. Sedan lägger man bara på lite fyllning (jag körde stekt köttfärs kryddad med vitlök, lök, salt, peppar, pyttelite nejlika och ingefära, spiskummin, paprikapulver och persilja, samt lite riven stark ost), viker in kanterna, rullar och slänger i stekpannan. Oljan bör vara ganska varm och stekningen tar bara ett par minuter. Jag använde rapsolja men det borde egentligen vara solros. Mycket enklare än vad jag trodde!

I bakgrunden en svensk variant.

Den andra är fatteh (vilket kändes väldigt passande because fat? eh.). Till den steker man tunt bröd rivet i 2-cm-stora bitar (gärna arabiskt platt bröd, annars pita som man öppnat) i olivolja tills de blivit gyllenbruna. Brödbitarna läggs i botten av en stor form. Därefter kan man om man vill lägga på kokt ris, sedan ett lager med pulled chicken (jag kokade bröstbitar i stark buljong och drog dem sedan i småbitar) och en yoghurtsås. Yogurtsåsen görs av turkyoghurt, citronsaft, salt, tahini och vitlök. Ofta blir den då väldigt tjock, men man kan spä den med kallt vatten tills den blir lite rinnigare. Det bär emot för mig att sätta surt i surt – typ citron i yoghurt – och att salta yoghurten, men det är bara att modigt hälla i utan att snåla och prova sig fram. Dessutom bär det emot att blaska i vatten i yoghurt man har köpt på grund av att den inte är vattning, men det är så det ska vara för den rätta konsistensen. Ovanpå strör man rostade pinjenötter, eller vid avsaknad av pinjenötter: rostad mandel. Fatteh ska läggas ihop i sista stund, serveras direkt, och är egentligen en varm rätt. Vill man ha den vegetarisk byter man ut kycklingen mot kikärtor.

Så här ser fatteh ut om man inte hinner fotografera den innan klockan klämtar mattid för någon som inte ätit på 20 timmar.

Julstress och fjärilar i magen

I går satt jag och den underbare Kim Wikström i morgonradio och talade om elbilar och julstress. Hela inlägget kan ni lyssna på här! Och så skulle jag vilja ta tillfället i akt att, angående julstressen, tillägga att jag tror att många av oss vuxna har fattat allt fel. När man är barn är julen något som bara händer runtomkring en, som man kan förundras över och njuta av. När man är vuxen ska man skapa den där magin som gör att det ser ut som att julen bara händer och inte alls egentligen är flera månader av magsår och högt blodtryck. Man glömmer att njuta av alla de där sakerna som faktiskt, även när man är vuxen, bara händer. Delvis förstås för att sakerna inte nödvändigtvis är odelat positiva – men det där med vad som är positivt är helt beroende av perspektiv.

Mörkret, snön, kylan, rimfrost, glimmer, dofter, affärernas julpynt, barns förväntan. Allt det där är sådant som man faktiskt, de flesta dagar, kan vända till något positivt. Om man bara vill så behövs inte så mycket. För några dagar sedan blev det ordentligt kallt, nästan 10 minus, och hela världen förändrades. Allting gnistrade av rimfrostkristaller. Det knastrade när man gick. Andedräkten blev tjusiga moln. Det som varit beckmörker lystes upp av glitter. Det var, med brist på ett mindre cheesy begrepp, otroligt vackert.

Sådana där stunder får jag fortfarande fjärilar av magen inför julen. Samma sak när vi handlade hyacinter. När vi kokade den första glöggen. När vi bakade pepparkakor. När vi korkade upp första julmusten. När vi öppnade lådan med skumtomtar. Nu, när jag skriver det här inlägget om hyacinter, glögg och pepparkakor. Ibland tror jag att vi vuxna har glömt hur det är att ha julfjärilar i magen. Ibland tror jag att vi misstar fjärilar för stress. Det tycker jag kan vara värt att fundera på.

Emailsystem och toppuniversitet

Helsingfors universitet har uppdaterat hela sitt emailsystem. Det var, för att uttrycka det väldigt milt, hög tid. Det gamla systemet var oerhört tungt, svårsökt och i princip utan vettiga funktioner för att sortera inkommande mejl.

Och så byter de till ett system där inte ens en statistiskt normalbegåvad emailjunky som jag själv kan räkna ut hur man ska göra för att öppna och läsa mejl man mottagit. Grattis bara.

Edit: Så när man uppdaterar inkorgen flashar det en liten ruta text i ena hörnet. Efter att ha uppdaterat inkorgen ungefär elva gånger för att få textrutan med text enbart på finska att flasha tillräckligt många gånger för att hinna läsa vad det står framgår det att man inte ska kunna läsa sina mejl ännu. Men man kan göra det med något annat program. Annat än det enda som finns tillgängligt. Att så.

Varde fudge. Och det blev fudge.

Ni som har haft det tvivelaktiga nöjet att umgås med mig de senaste veckorna har redan blivit fullproppade med försöksfudge. Men nu så här två kilo socker senare, nu har jag äntligen lyckats experimentera mig fram till ett recept jag gillar. Bloggen presenterar

Jordgubbsfudge

I en bredbottnad kastrull, koka upp
2 dl grädde
50 gr bra smör
4 dl socker

Ju bredare botten kastrullen har, desto snabbare går det, men runt 10-15 minuter kan man räkna med. Blandningen ska koka ganska hårt och kommer att bli ljusbrun. När den är nästan färdig, blanda i

1/2 dl osötad jordgubbspuré (jag mixade tinade jordgubbar)

Blandningen har kokat färdigt när den klarar kulprovet, det vill säga när man kan droppa en droppe i ett glas med vatten och rulla en liten kula av den. Har man en termometer ska den visa 120 grader (men det är ju inte lika spännande). När blandningen kokat färdigt ska man först tillsätta

1 ordentlig tsk vaniljsocker
och sedan ska blandningen vispas för hand tills den inte längre är lika glansig. Det tar kanske en minut eller två. Därefter häller man fudgen i en värmetålig form som man har klätt med bakplåtspapper. Jag sparade lite fudge i kastrullen, blandade i

1 tsk kakao
och bredde sedan den mörkare blandningen på den ljusare för att få en roligare färg. Fudgen får sedan svalna i rumstemperatur i någon timme, och därefter i kylen. När den väl svalnat helt går den att skära i små tärningar och förvara i rumstemperatur. Eller i stora tärningar och stoppa dem rakt in i munnen.

008