Först vill jag bara säga att Katt lever fortfarande. Den knöl som under flera månaders tid funnits på hans hals och som förra veckan började trycka så mycket att det störde honom verkar nu nästan… eh… mindre (behövde tydligt inte mer än ringa till veterinären och boka tid) och beslutet att låta honom somna är förvirrande. Vi har alltid trott att Katt den Odöda Katten ska överleva oss allihop. Om det blir så återstår alltså ännu att se. Han har ju dött några gånger förr.

Och så har vi haft talkoot. Det är en fin finsk tradition där folk går man ur huse för att hjälpa till där det behövs (som till exempel hemma hos oss), bli utfordrade och sedan bada bastu. En osannolik mängd fina vänner (bland andra den berömda Pappan) kom hit och krattade, bar kvistar, fällde träd, sågade klabbar, städade bastustugan, lagade bakugnen och målade bastustugans slitna fasad. Det är som om hela gården fått nytt liv. Det har den ju förstås också rent tekniskt, men nu är det så mycket hopp och framtidstro i luften här ute. Som om det här är vad vi alla har väntat på. När mörkret sänkt sig gick de som ville (alltså inte jag) i lyktors ljus till bastun. Utmattade rosenkindade barn somnade strax innan mig i vår stora säng. En sån där lycka som är svår att på riktigt beskriva.

Bastustugan målas om av ett gäng underjordiska svartfolkingar. Hur många hittar ni?

Barnen hjälpte till att måla en stund, men sedan Tilda av bara farten även målade min vackra bak fick de gå och göra andra saker i stället. Här får gaveln ny färg och skillnaden är helt enorm.

Detta foto är taget från barnens sovrumsfönster mot baksidan (tidigare foton här!), där de uråldriga äppelträdens krokiga grenar efter många veckors beskärning bildar ett härligt tak, och de odlingsrutor som gömde sig under gräs och skräp har krattats fram. För tillfället växer det rabarber i alla dessa rutor. Riktigt så mycket rabarber behöver vi inte, så det ska bli potatis, morötter, jordgubbar, jordärtskockor, ringblommor och en klassisk medeltida örtagård istället. För att vi kan.