Etikett: Historia

Historikerns historier

Mäns tid, kvinnors tid och egentid

Charlotte28 kommentarer

I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det här med att vara en underordnad kvinna

Charlotte2 kommentarer

I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.

Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.

Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.

Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?

– Jag klär mig som jag vill!

– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!

Historikerns historier

Att använda patriarkatet som ett begrepp i historisk forskning

CharlotteLämna en kommentar

I diskussionerna angående den feministiska historieskrivningen (ett begrepp jag förövrigt inte är bekväm med eftersom det insinuerar ett ideologiskt ställningstagande) föddes frågan om hur man kan använda begreppet patriarkat i forskningen.

Som jag har förklarat tidigare är patriarkat ett samhällssystem där den ekonomiska, juridiska och politiska makten ligger hos (äldre) män. Själva begreppet patriarkat kommer från patria potestas, husfadern med rätt att bestämma över hushållsmedlemmarna. Patriarkatet innebär alltså inte att det sitter män på de absoluta toppositionerna utan att det är män på alla nivåer i samhället som har makten.

Men patriarkatet som begrepp är en struktur, ett sorts ramverk, och inte en förklaringsmodell och kan närmast jämföras med begrepp som monarki. Ett patriarkat förklarar alltså inte hur människorna i patriarkatet levde sina liv annat än på ett mycket generellt plan och det betyder inte automatiskt att kvinnor hade det sämre än män. Huruvida patriarkatet är ett användbart begrepp eller inte beror helt på vad man studerar. Studerar man handelsvägar över Östersjön på 1600-talet är det förmodligen inte alls ett särskilt användbart begrepp. Studerar man kvinnor som handelsresande över Östersjön på 1600-talet kan begreppet vara betydligt mer användbart eftersom man genom att använda patriarkatet som ram sätter scenen för kvinnors förutsättningar till ekonomisk makt (eftersom sådan makt låg hos män).

Patriarkatet innebär inte värderingar och säger inget om vem som hade det värst och det innebär inte automatiskt förtryck. Inte heller betyder det att alla män gled runt på en räkmacka, att män var elaka eller att män inte kämpade för sin dagliga överlevnad precis som alla andra. Det är också i all forskning som använder patriarkatet som begrepp en förutsättning att patriarkatet aktivt upprätthålls av både män och kvinnor, det vill säga: det är inte en struktur uppfunnen av män som ett sätt att kontrollera kvinnor.

Den lättaste jämförelsen är med begreppet monarki. En monarki innebär att ett visst geografisk område styrs av en monark. Om vi för enkelhetens skull leker att monarken är en kung så kan scenariot se ut så här:

Steg 1:
Ramen är monarki: Begreppet och ramen säger oss att det här landet har en kung med den formella makten.
Ramen är patriarkat: Begreppet och ramen säger oss att den formella juridiska, ekonomiska och politiska makten ligger hos män.

Steg 2:
Ramen är monarki: Kungen är minderårig och landet styrs i själva verket av rådet.
Ramen är patriarkat: Männen har dragit ut i krig och kvinnorna har övertagit den juridiska och ekonomiska makten för hushållet.

Steg 3:
Ramen är monarki: Kungen är till fulla år kommen och tar över makten i riket. Han kan nu göra vad han vill med det som rådet beslutat i hans frånvaro. Teoretiskt sett har han makten att upphäva alla rådets beslut, förklara rådet inkompetent och upplösa det.
Ramen är patriarkat: Männen kommer hem från kriget. De kan nu göra vad de vill med de beslut kvinnorna fattat i deras frånvaro. Teoretiskt sett har de makten att upphäva alla kvinnornas beslut. Men eftersom de älskar sina hustrur och respekterar deras beslutsfattande väljer de att inte göra det.

Ramen ger oss en kontext men vad som utspelas i kontexten är kanske inte definierat av ramen. Steg 1 beskriver det enda vi vet utgående från ramen. Steg 2 ger ett scenario som skulle tyda på att ramen inte existerar längre. Steg 3 målar upp möjliga maktrelaterade effekter som passar i ramen (det vill säga rambegreppet är relevant) men som inte förklaras av ramen. Hade begreppen i steg 3 varit omvända hade ramen inte längre varit relevant.

Många verkar tycka att det är fel att använda begreppet patriarkat eftersom man med det säger att män hade makten och därmed har gjort ett ställningstagande. Men att säga att Sverige historiskt sett var ett patriarkat är inte ett ställningstagande utan en observation som det inte finns en enda historiker som skulle motsäga. Hur relevant begreppet är måste sedan varje forskare ta hänsyn till i förhållande till sitt eget projekt. Själv använder jag inte begreppet monarki i min forskning. Det betyder inte att jag inte erkänner att Sverige var en monarki, utan att det helt enkelt inte ger en relevant ram för vad jag sedan beskriver.

Historikerns historier

Att vara lika inför lagen

Charlotte6 kommentarer

En av de, i mitt tycke, mest intressanta kommentarerna angående den feministiska historieskrivningen och kvinnors historiska underordning bygger på att man inte kan jämföra dåtid med nutid eftersom dåtida juridiska rättigheter inte vilade på en demokratiskt grund. Kort sagt; då fanns det ingen tanke om lika inför lagen men det gör det nu. Att det fanns orättvisor förr kan förklaras med att behoven såg annorlunda ut. Det håller jag förvisso med om, men jag vidhåller att detsamma i så fall måste gälla även beträffande dagens orättvisor. Inte heller de är skapade av någon som supit sig full och ville jävlas, utan tillkommit av att det fanns behov för att kompensera något.

Det är en självklarhet att man inte ska betrakta förfluten tid utifrån våra nutida premisser och därför blir liknande jämförelser syntetiska. Min poäng med inlägget var att visa hur den juridiska och intellektuella ramen som formade kvinnors och mäns relationer såg ut och att det där med att kvinnor som grupp var underordnade män som grupp inte är något som feministisk historieskrivning fabricerat. Förenklat, men i klartext. Men när i sådana fall infördes i Sverige en sådan demokrati att historiska jämförelser med nutiden skulle låta sig göras? Som jag förstod det av kommentaren var det viktiga att dagens demokrati förutsätter en likhet inför lagen och att det därför är förkastligt att män diskrimineras. Men vad är likhet inför lagen? Att lagen är helt könsneutral? Eller att ett historiskt bagage vars effekter fortfarande syns kompenseras?

Historikerns historier · Vardagslivet

Liten i en stor värld

Charlotte4 kommentarer

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.

Historikerns historier

Att lyfta ut en bit av tiden

CharlotteLämna en kommentar

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.

Historikerns historier

Kvinnovåld och mansvåld

Charlotte7 kommentarer

Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.

Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.

För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.

Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.

I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.

Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.

Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.

Historikerns historier

Bland hermafroditer och ormskinnsbikinis – medeltida genusföreställningar

Charlotte4 kommentarer

Disclaimer: Det följande är baserat på ett paper presenterat på Gender and Transgression vid University of St. Andrews och är mina tolkningar av forskningsresultat framtaget av den briljanta Dr. Leon Jacobowitz Efron. Finns det felaktigheter är det mina.

Det hela börjar med en passage i Dante Allegieris Den gudomliga komedin. I Helvetet 20 beskriver Dante den grekiska profeten och trollkarlen Tiresias upplevelser som vad vi idag skulle kalla transsexuell. Enligt Dante hade Tiresias en dag sett två ormar och, så där som man kanske gör om man ser två ormar, beslutat sig för att separera dem. Men det skulle han inte ha gjort, för vips blev han kvinna! Tiresias levde sedan i sju år som kvinna, innan han en dag, så där som man kanske gör, hittar samma ormar, åter kommer på idén att separera dem och därmed förvandlas tillbaka till man. För att beskriva denna transformation använder Dante begreppet ”hermafrodit” (ermafrodito), vilket vanligen användes för androgyna människor i en tid då det där med transsexualitet inte kanske var alltigenom vanligt.

Vad Dr. Efron sedan har gjort är att studera kommentarer till Dantes text. Hur förklarade andra intellektuella 1300-talsmänniskor Tiresias upplevelser och vad var en hermafrodit? Enligt medeltida lag (och jag använder begreppet väldigt löst här) hade den som föddes med både manliga och kvinnliga organ rätten att välja väg, men fick inte därefter ändra sig eller så att säga provsmaka den andra kakan. Genom kommentarerna, som dessutom ibland innehåller episoder från författarens liv, framkommer mycket intressanta detaljer om hur man såg på genusöverskridande och visar hur även till synes vardagliga gränsöverskridande handlingar ses som sexuella brott.

Francesco di Bartolo da Buti (kommentar skriven 1385-1395) återberättade en händelse från sin ungdom då han såg en man som satt och spann, vilket för medeltidsmänniskan var helt oacceptabelt. Denna hermafrodit fördömdes av Francesco som sodomit, trots att själva handlingen (att spinna) inte utan ett alldeles osedvanligt stort mått fantasi kan tolkas som en sexuell handling.

Benvenuto da Imola (1375-1380) skriver att Dante använt det hermafroditiska beteendet (modo hermaphrodita) som en allegori för att meddela att den som inte följer vad den naturliga lagen föreskriver – att män ska vara aktiva och tagande och kvinnor passiva, mottagande och lydiga – hamnar i helvetet. För den man som tar emot sex och den kvinna som vill vara aktiv i sängen är det alltså raka vägen till helvetet utan att passera gå.

Guido da Pisa (1327-1328) berättade om en ”viss berömd familj” i Florence vars dotters könsorgan var ”svullna”. När dottern blivit gammal nog sattes hon i kloster istället för att giftas bort. När hon en kväll låg i en säng tillsammans med en av de andra i klostren (och det här med att ligga i varandras sängar framställs liksom som något helt vardagligt i ett nunnekloster) kom hennes ”male member” fram och innan någon visste ordet av var den berömda familjens dotter fader till en son. Guido drar sedan slutsatsen att Tiresias möjligen var en trollkarl som genom djävulens kraft kunde framställa sig själv som kvinna vid ett tillfälle och man vid ett annat.

En anonym kommentator (1337) hade sin egen twist på berättelsen om Tiresias. Han menade att Tiresias egentligen hade hittat två ormar, flått dem och med ormarnas skinn täckt sina manliga delar så att han blev en kvinna. Efter sju år tog han av sig sin magiska ormskinnsbikini (som Dr. Efron sa) och förvandlades till man.

Kommentatorerna tenderar till att förklara Tiresias transsexuella exkursion som ett fall av sodomi och alltså knyta alla sorters avvikande från sitt valda (eller medfödda för den delen) genus som naturstridiga sexuella handlingar. Kvinnor skulle vara på ett visst sätt, män på ett annat och den som spelade boll i båda lägren kunde se fram emot en evighet av filosofiska diskussioner med Tiresias i Helvetet, nivå 20.


Kommentarer till betydande auktoriteter var en oerhört viktig del av det medeltida akademiska livet och en bärande princip inom skolastiken. Det här är en tidig tryckt bok (en inkunabel) med kommentarer till Dante. Dantes text är alltså de där små rutorna och kommentarerna den större massan text.

Historikerns historier

Ett riktigt gammalt köksskåp

CharlotteLämna en kommentar

På St. Andrews lilla museum hade man i vanlig ordning blåst upp hur viktig staden var under medeltiden samtidigt som 90% av museets föremål var från något av de senaste 150 årens många krig.

Men så fanns det ett underbart köksskåp som en av stadens invånare hade införskaffat i början av 1900-talet.

Skåpet är tillverkat av Easiwork och var en ganska lyxig köksinredning när det begav sig, trots att just det här är av den mindre modellen. I det brittiska hushållsmagasinet Ideal Home 1925 lanserades skåpet som en hjälpreda i hem utan tjänare. Med hjälp av liknande skåp kunde man inte bara lättare hålla reda på alla burkar och pryttlar utan även laga maten. Köksskåp var en del av att göra hemmet till en välutvecklad arbetsplats för kvinnor, där ny teknologi (och jo, blå skåp faller i den kategorin) och vetenskap bidrog till att optimera hushållsarbetet. Kärnfamiljsidealet och drömmen om det välorganiserade hemmet krävde att kvinnan i huset försågs med teknologi som underlättade kategorisering och organisation av det dagliga hushållsarbetet allteftersom tjänare i hemmet blev ovanligare. Men den nya teknologin uppfattades inte alls som en nedvärdering av kvinnorna eller som ett sätt att binda dem vid hemmet. Faktum är att den nya teknologin till viss del utvecklades i kvinnoförbunden och att den sågs som ett sätt för kvinnorna att få makt över ett arbete de ändå förutsattes göra.

Insidan av skåpdörrarna var klädda med detaljerade instruktioner för hur man bäst skulle planera menyn, med förslag på rätter för sommardagar, rätter för vinterdagar, rätter för två personer vid speciella tillfällen och en komplett treveckors meny. Det fanns också plats för att skriva in viktiga telefonnummer, exempelvis till slaktaren, bagaren och fiskmånglaren, omvandlingstabeller för mått samt en mycket utförlig beskrivning av hur man ger första hjälpen.



Lästips: Encyclopedia of Kitchen History av Mary Ellen Snodgrass (2004).
Kuriosa: Den som vill veta mer om St. Andrews historia utöver köksskåp bör hellre besöka universitetets museum. Tydligen.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Smutsiga medeltidsböcker

Charlotte2 kommentarer

Det visade sig att man just här i St. Andrews har en, och jag erkänner här att det finns en viss risk att jag inte använder den korrekta vetenskapliga termen, manick för undersöka medeltida bokblad. Med den här manicken kan man sedan utifrån smutsen på sidorna avgöra hur boken använts. Hittills har man undersökt en bönebok och kommit fram till att man gärna bad om skydd mot sjukdomar och att man läste tills man somnade.

En sån manick skulle jag vilja ha till de medeltida lagarna. Så otroligt spännande om man skulle kunna avgöra vilka paragrafer det var vanligast att man fick slå upp. Hur ofta bläddrade man igenom hela boken? Det där om dobbel, var det egentligen något man brydde sig om?

Snälla tomten, i år önskar jag mig en smutsig-bokläsar-manick! Tack på förhand!