Etikett: Historia

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Charlotte4 kommentarer

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

Historikerns historier · Vardagslivet

Essensen av medeltida krigföring

Charlotte6 kommentarer

Dagens podcast var krigshistoria. Den första delen handlade om Andra världskriget och… eh… Ni vet. Andra världskriget är kanske, för att använda vetenskapliga termer, det typ frkn tråkigaste nånsin. Så jag kanske inte lyssnade så noga. Men andra delen handlade om Slaget vid Poitiers 1356 och hölls av en Bernard Cornwell, författare av historiska noveller, som talade med en sådan där brittiska att han kunde vara en parodi på sig själv, men med fantastisk inspiration, humor och klarsynthet.

Intervjuaren:: So you say the Battle of Poitiers (uttalat med samma känsla för franskt uttal som Inspector Japp i Poirot) was quite remarkable?
Bernard: It was toootally remarkable!

Och jag ska inte tråka er med för mycket detaljer kring just det slaget, utan bara kommentera det där med medeltida krig. För medeltida krig handlade inte om att ha ihjäl folk utan var i mångt och mycket ekonomiska uppgörelser. Huvudobjektivet var att tillfångata så viktiga personer som möjligt för att kunna kräva lösensumma för dem. Städer och byar skonades mot betalning. Det som tycks ha lockat med nya landområden var skatteintäkter, inte principsaker som etnicitet eller språktillhörighet.

Spännande tycker jag. Så spännande att jag inte märkte hur mycket det snöade förrän jag kommit hem.

20130108-195052.jpg

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor och kroppsliga funktioner

Charlotte7 kommentarer

Ni har säkert redan hört att Lady Dahmer lade ut en bild på en blodig binda på sin blogg. Jag får för mig att jag borde gilla liknande stunts, att det liksom är något som ingår i arbetsbeskrivningen när man är genushistorisk bloggare att säga härrigud vad bra att någon äntligen visar upp lite mens, men jag ser inte riktigt poängen med det. Många hänvisar till att den kvinnliga kroppen är skambelagd och att det finns ett sådant utbrett hyssjande i samband med kvinnliga kroppsfunktioner. Ur ett historiskt perspektiv finns det förstås inga som helst tvivel om att vetenskapliga kunskaper om hur kvinnokroppar såg ut och fungerade var skrämmande dåliga, inte minst för att de baserades på hörsägen snarare än fakta. Som Thomas Laqueur har konstaterat så var man inom akademien övertygad om att det fanns ett kön, det manliga, och att kvinnor var fysiska avvikelser från detta kön.

Det finns också en fullkomligt förkrossande mängd detaljer, både kring anatomi och kring folkliga traditioner, som tyder på dåligt kunnande kring just kvinnor, och i förlängningen på hur kvinnors kroppsliga funktioner låg dem till last. Det kanske främsta sådana exemplet är att kvinnor under katolska tiden inte fick komma på mässan under menstruationen, ett synnerligen hårt förbud med tanke på hur viktig mässan var för det själsliga välbefinnandet. Men faktum är att samma regel gällde för alla som blödde, det vill säga, män som huggit sig med svärdet i foten fick inte heller komma på mässan. I teorin vad det alltså ett allmänt förbud, men i praktiken stängde det ute främst kvinnor. Ett annat exempel är att det inte är förrän år 1827 som forskare upptäcker att kvinnor har ägg och det dröjde till 1875 innan man drog slutsatsen att ett nytt liv blev till genom att både mannen och kvinnan deltog. Innan dess hade man sett kvinnan som ett kärl i vilket mannen planterade sitt frö. Kvinnor har också, särskilt under de många århundraden då man ansåg att kroppen bestod av olika vätskor, setts som otillräkneliga och orena på grund av menstruationen. Under 1800- och 1900-talen när man ansåg att en stark kropp var en spegling av ett starkt sinne betraktades kvinnor allmänt som mentalt svagare.

Så jo, visst finns det ett oerhört tyngande historiskt bagage som säger att det råder tabu kring kvinnliga kroppsfunktioner, och visst har kvinnor nedvärderats på grund av att de fysiskt avvek från den manliga normen. Men för mig personligen så handlar det här rätt mycket om vad man gör med sin tid, vad olika saker symboliserar och hur man vill föra debatt. Med den begränsade tid jag har till förfogande för att läsa vad andra bloggar om och för att slösurfa vill jag läsa roligheter och välgenomtänkta tankar, samt titta på bilder av gulliga kattungar, vackra loppisfynd och sinnrika cupcakeskreationer – inte använda bindor. En bild av en använd binda symboliserar heller inte girl power eller en kamp mot patriarkatet för mig, lika lite som en bild på någons bajsrandsprydda kalsonger symboliserar kvinnoförtryck eller männens makt. Och nej, jag tycker inte att det är skillnad på blod och blod och hade inte varit det minsta imponerad om det istället för mensblod varit exempelvis näsblod. Äckligt. Oavsett vilket. Samtidigt tycker jag att det är Lady Dahmers rätt att göra som hon vill på sin blogg (men jag tar mig här friheten att inte länka till själva inlägget för att jag då måste titta på det och det vill jag inte), särskilt eftersom hon tar diskussionen efteråt. Frågan är väl bara vad debatten gör när den förs på det viset, om den skrämmer bort eller öppnar upp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att unga män och kvinnor lär sig mer om varandra och sig själva och att den som undrar något vågar fråga om det. Men jag tänker mig också att det finns en tid och en plats för allt och att använda bindors tid är 4-6 timmar och deras plats därefter är soppåsen. Dessutom är jag rädd för att alla dem som låter sig provoceras av Lady Dahmers tilltag kommer att låta högre och längre än dem som håller med, och att det är just dessa arga röster som i framtiden kommer att ringa i öronen på den unga flicka som inte vågar prata om sin kropp. Det krävs väldigt många positiva pushar för att väga upp ens en enda som står och skriker skit.

Jag hoppas att det här blogginlägget inte tolkas som en av de arga röster som tystar unga nyfikna, för det är verkligen inte meningen. Jag hoppas att ingen ung kvinna i dag låter sig tyngas av historiska tabun utan lär sig att förstå sig själv och uppskatta sig själv. Och jag hoppas att det framgår att min poäng är att det finns en stor skillnad i att tala om vad som händer inuti kroppen på kvinnor, hur det är naturliga processer, hur de påverkar oss – att våra kroppar är fantastiska, starka och viktiga – och att säga att mensblod är så naturligt att man borde fotografera det eller göra ett dekorativt stilleben. Det är, mycket kortfattat, naturligt att mensblod kommer ut, men det är inte lika naturligt att göra något kul med det därefter.

Den som är mer intresserad kan läsa Denise Malmbergs avhandling Skammens röda blomma? : menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition från år 1991.

Historikerns historier

Nationen Finland och de nyfikna barnen

Charlotte10 kommentarer

Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?

Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.

Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.

Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.

Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.

Historikerns historier

Sigill för alla

Charlotte2 kommentarer

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Historikerns historier

Medeltida tid

Charlotte7 kommentarer

I går var jag på en av de mest intressanta och tänkvärda föreläsningar jag någonsin varit på. Dr. Denis Casey talade om hur man uppfattade tid under medeltiden – ett ofantligt stort och komplicerat ämne. Först talade han om hur tid som koncept (snarare än som fenomen) dryftades inom religionen, och om skillnaderna mellan judisk, kristen och muslimsk tidig tidsuppfattning. För den kristna världen behövdes tidsräkning för att kunna avgöra när påsken och därmed pingsten (som bekant den viktigaste kristna högtiden) skulle infalla, eftersom dessa båda högtider inte är beroende av kalendern utan av månen. Dr. Casey berättade om hur det blivit stora praktiska problem när man gjort beräkningarna enligt olika system, utvecklade under de första fem hundra kristna åren, eftersom det vardagliga livet styrdes av religionen. Under fastan fick man inte äta vissa saker, man skulle avhålla sig från sex och vissa former av arbete eller att gå till tings och det var sånt som alla visste. Problemet uppstod när fastan för somliga inte inföll på exakt samma tid som för andra eftersom man hade olika system för beräkningarna. När några goda kristna äter vad de vill medan andra fortfarande fastar, exempelvis.

Jag har ofta sagt att medeltidsmänniskan var väldigt pragmatisk och långt ifrån någon paragrafryttare. Sällan blir det så tydligt som i beräkningen av tid. Exempelvis kom man överens om att att dygnet var indelat i 24 timmar och att 12 av dessa var ljusa och 12 mörka. Alla som bor i Norden inser det uppenbara problemet med den här indelning: den finska vintern har typ 3 ljusa timmar, inte 12. Men det löste man så att timmarna helt enkelt var olika långa. Antalet timmar var viktigare än att en timme indikerade ett visst antal minuter. I klostren var möjligheten att inrätta dygnet i timmar extra viktigt eftersom klosterlivet styrdes av tidgärden – böner på ett visst klockslag. För detta hade man en vattenklocka, där vattnet läckte ut i en viss takt och nivån på vattnet fick en klocka att ringa.

En annan aspekt av  medeltida tideräkning som Dr. Casey tog upp var hur man skulle kunna skriva krönikor och kanske då framförallt hur nutida historiker ska kunna fastställa vilken tid det faktiskt rörde sig om när så många olika sätt att räkna tid var i bruk parallellt. Ett vanligt sätt att skriva år i krönikor var att utgå från vem som var regent under den tiden och säga att i Kung Xs fjärde år hände det och detta. Det låter simpelt, det där med regentår, men det var det förstås inte. För frågan var om året räknades från när Kung X kröntes och att ett år därmed var från kröningsdag till kröningsdag. Eller om året räknades från Kung Xs kröning till den sista december innevarande år  (så att år ett blev betydligt kortare) och sedan i vanliga kalenderår. Eller som när man beräknar exempelvis Gustav Vasas regeringstid: startar den när han blir riksföreståndare år 1521 eller när han kröns 1523?

Den på ett sätt cykliska tideräkningen i agrara samhällen, som var beroende av årstidernas skiftningar för sin fortlevnad, definierades av de kristna högtiderna vilket gjorde att beräkning av tiden var viktigt även för människor som inte hade tid (pun intended) att sitta och teoretisera över hur den skulle beräknas. Man var också övertygad om att vissa dagar var otursdagar, så kallade egyptiska dagar, och att det var just sådana man skulle undvika – ett koncept jag tror att de flesta av oss nutidsmänniskor kan relatera till. Man tog tid och tideräkning på stort allvar, visst, men det pragmatiska tänkande slår igenom ändå. För att lösa problemet med otursdagarna beslutade sig romarna exempelvis för att helt enkelt ta bort just de dagarna ur kalendern. Problemet löst!

Personligen är jag nästan mest fascinerad över skillnaden mellan tid som ett fenomen (som något man kan se på naturen, mörker/ljus och så vidare) och tid som koncept. När kan man säga att tiden blev till något man beräknade istället för att vara något som man upplevde? Ett exempel på skillnaden är metoden att bedöma när det är nymåne. De kristna tänkarna spenderade imponerande mycket tid med att beräkna när det skulle vara nymåne, trots att det fanns månader då ingen sist och slutligen träffade rätt. Muslimerna, däremot, gick helt sonika ut och tittade på himlen. För medeltidsmänniskan var förstås den stora frågan hur den eviga och oföränderliga Guden kunde påverka världens gång utan att själv påverkas av tiden. Hur skulle man jämka det eviga med det förgängliga och hur relaterade dessa delar till varandra rent fysiskt? Många medeltida tänkare löste det genom att förklara att Jesus representerade den fysiska formen av evigheten – den som kunde påverkas av tiden, medan Gud existerade oberoende av tid. Vad dr. Casey påpekade gällande det, och som jag tycker är en väldigt viktig tanke, är att när det finns en föreställning om saker som inte omfattas av tid är det en tydlig indikation på en avancerad tidsuppfattning.

Medeltiden har ett oförtjänt dåligt rykte (vilket ordet ”medeltiden” också antyder) och det finns fortfarande idag en allmän uppfattning om medeltiden som en intellektuellt stillastående era och som präglad av ett mental mörker. Men att beräkna tid är beroende av andra vetenskaper, så som matematik, astronomi (vilket under medeltiden snarast var astrologi) och geologi, och dessa vetenskaper utvecklades enormt under medeltiden. När man hör om medeltidsmänniskornas fantastiska lösningar kring tid, både den underbara pragmatiken, de tekniska konstruktionerna och de teoretiska förklaringarna, blir det klart att medeltiden de facto inte alls var så mörk. Och så hade man ju alltid 12 timmars dagsljus…

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnors sexuella makt och matriarkatet

Charlotte29 kommentarer

Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.

Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.

Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.

Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.

Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.

Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Straffa tjuvar – en titt på medeltida rätt

Charlotte5 kommentarer

Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.

Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.

Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.

Historikerns historier

Kroppshår har aldrig varit så spännande

Charlotte2 kommentarer

År 1461 utfärdade Tyrgils Sonasson, boende i Skänninge, ett donationsbrev där han med sin hustru Cecilias goda vilja ger Vistenagärde och något som kallas för ”Fasta lykkian” till brödraklostret, och sina ägor i Biskopsberga till systraklostret. Han har själv inget sigill att fästa som bevis på donationen utan ber två trovärdiga män sätta sina sigill bredvid stadens (Skänninges).

Ett sigill är förlorat och stadens sigill är i hyggligt skick. Det tredje sigillet (vars ägare jag hittills inte har hunnit identifiera) är trasigt, men flera stora bitar är i behåll. Och så, i en av dessa stora bitar: ett hårstrå. Ett litet, rödlätt hårstrå som fastnat i sigillet innan det stelnade. Ett litet hårstrå, fullt med DNA och därmed information om en av dessa personer som var med då i Skänninge för snart 600 år sedan.

OMG.

Kuriosa: Och i Skänninge stads sigill sitter ett präktigt tagelstrå. Om någon gillar hästar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om termen ”consortis”; spänningen stiger!

CharlotteLämna en kommentar

Så jag har legat sömnlös och funderat över det där med varför Sigge Magnusson då för snart sju hundra år sedan valde att skriva dilecte consortis (älskade partner) istället för uxor (hustru) om Ramborg Karlsdotter när hon tryckte sitt sigill på hans skuldförbindelse. Precis som Juha i en av kommentarerna funderade jag också på om det möjligen kunde vara så att de bara var trolovade och han därför inte skrev uxor. Men varför skulle hon då, som ännu omyndig, ha satt sitt sigill på hans angelägenheter? Eller är det här ett bevis för att att kvinnors giftermål inte var den myndighetsrit jag trott? Shit.

Men så slog det mig att det skulle kunna vara så enkelt att jag helt enkelt inte har tillräckligt många urkunder författade på latin i mitt material för att ha stött på termen tidigare. Jag börjar nämligen år 1350 och just där går en ganska tydlig skiljelinje för när man börjar skriva på svenska i stället för latin. Därför började jag läsa bakåt i tiden.

Och mycket riktigt! Går man tillbaka bara femtio år i tiden finns det mängder med consortis som sigillerar tillsammans med sina makar och efter lite sökande hittar jag belägg hela vägen upp på 1370-talet. Tre gånger förekommer consortis dessutom på original från 1400-talet. Två av de gångerna är det dock på frånsidan av urkunden och inte i texten. Termen borde förmodligen översättas som gemål, istället för hustru, men den rättsliga innebörden torde vara den samma. Fynden från 1400-talets början tyder på att termen inte föråldrades eller medvetet togs ur bruk, utan snarare på att svenska ersatte latinet som skrivspråk.