Etikettarkiv | Genusutmaningen

Den åldrande penisen

Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.

Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.

penis

Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.


Ignorans är en välsignelse

Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?

Upp till bevis!

Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.

Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.

Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.

Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?

Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!