Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.”

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.”

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.