Etikett: Genus

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vem vill ha en framgångsrik man?

Charlotte6 kommentarer

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mammor och pappor och andra sorters föräldrar

Charlotte17 kommentarer

Det har blivit en hel del debatt efter de senaste inläggen om föräldraskap och jämställdhet. Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna. Det är deras fel om karriären blir lidande, deras fel om pappan inte vill leva jämställt för det skulle kvinnan ha förhört sig om redan innan hon valde honom till pappa och det är mammans fel när pappan anklagas för att inte sköta sitt barn tillräckligt för mammor är just sånna snåla jävlar som tycker om att beklaga sig.

Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?

Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.

Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.

Föräldraskap är inte heller en kvinnofråga. Barns rätt till bra föräldrar ska gälla oavsett om föräldrarna är två kvinnor, två män eller en av varje. De där som tror på det magiska bandet mellan mor och barn, hur brukar de förklara fullt normala ungar som vuxit upp med två pappor?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

Charlotte39 kommentarer

Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag övertygad om att den skribent som framhävde symbiosen mellan mor och barn i HBL för ett par dagar sedan är ett tecken på Finlands jämställdhetstänk. Mammor ska förstås också få arbeta. Det är bara bättre om de först sköter om barnen och sedan kanske jobbar halvtid eller så. I Finland har man rätt att vara hemma i tre år med sitt barn. Tre år! Tänk vilken fantastiskt lyx att ha ett sådant alternativ! 6 % av den tiden utnyttjas av pappor – att jämföras med Sveriges 22 %. Dessutom, och det här är en av de viktigaste sakerna, tar papporna i Finland nästan bara ut sin pappaledighet (alltså några veckor i samband med födseln) och inte delar av föräldraledigheten vilket gör att finländska pappor alltså är hemma samtidigt som mammorna.

I just en sån miljö kan myten om det magiska bandet mellan mor och barn få frodas. För det känns nästan magiskt, det håller jag med om. Det där livet man i månader har känt så nära till sitt hjärta har man plötsligt i famnen. Det är ett ansvar så stort att man knappt förstår det. Man vaknar på natten och kontrollerar att babyn andas, man förundras över hur en så liten hand kan vara så perfekt och så stark och första gången baby ler ett stort leende förstår man att man vill ägna resten av sitt liv åt att locka fram flera. Och den där kärleken som tar över allt. Som gör att man orkar när man trodde att krafterna var slut och som får en att förstå att livet nu är större och viktigare än vad det någonsin varit tidigare.

Allt det där har barnets pappa också rätt till.

Och visst. Sveriges 22% är väl inget att dansa glädjedanser över, men i Sverige är det fler pappor som är själva hemma med sina barn, som får självförtroendet man får när man inser att man faktiskt klarar av att sköta barnet. Och det finns ett helt annat samhälleligt stöd för att mammor ska jobba (ibland tyvärr så stark att den mamma som vill vara hemma lite längre betraktas som avvikande) och en självklarhet i att pappor också kan. För ett jämställt samhälle är det helt fundamentalt att mammor och pappor är likvärdiga föräldrar.

Idag skriver professor Paul Lillrank i HBL att anledningen till att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser är att man till dessa styrelser ska välja ”kompetens och erfarenhet” framför ”allmänna principer och statistiska fördelningar” – en kolumn jag har på känn inte direkt skulle ha fått något hjärtligt mottagande i Sverige. Men jag håller helt med honom. Klart att kompetens och erfarenhet ska gå före. Men det är dags att fundera över varför så många kvinnor inte upplevs ha denna kompetens och erfarenhet som krävs och kopplingen till synen på modern som überförälder är uppenbar. Själv har jag varit mammaledig i nästan 4 år. Grannfrun på ena sidan i totalt 9 år, och hon på andra sidan staketet i nästan 13 år. Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.

Jämställdheten har kommit långt. Den formella diskrimineringen är borta. Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

Charlotte34 kommentarer

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Här är flickornas och här är pojkarnas

Charlotte9 kommentarer

Tilda har börjat på gympa. Det är kul. Tilda är stark och snabb och älskar att röra på sig. Igår var första gången på gympan, och efter att ungarna gympat färdigt fick de sätta sig runt läraren och välja varsitt gympakort som dels hade terminens program, dels gav möjlighet att fästa det lilla klistermärke man får efter varje pass. På framsidan av kortet fanns det en bild.

– Här är pojkarnas, säger läraren glatt och lägger fram kort med pojkar på.
– Och här är flickornas, fortsätter hon och lägger fram kort med flickor på.

Många genuskritiker beklagar sig över att vi som tycker att genusmedvetenhet är viktigt vill utplåna och förringa skillnaden mellan pojkar och flickor. Så är det förstås inte. Kortutdelningen efter gympan igår är för mig ett oerhört tydligt exempel på hur en total avsaknad av genustänk begränsar barns möjligheter. Barn (oavsett hur trotsiga de är) försöker uppfylla vuxnas förväntningar om vad de ska göra. Den lille pojke som tittar på flickornas kort och tänker att det var just ett sånt han ville ha kommer att ta ett av de korten ur pojkarnas hög som han uppmanas att vilja ha. Ger man honom tillräckligt många sådana vinkar om vad han som pojke förväntas välja kommer han till slut att välja just så som pojkar ska.

På vägen hem tittar Tilda på sitt kort.

– Mamma, är det här en pojke? undrar Tilda. Hon är orolig för att hon har tagit fel kort. Att hon tagit ett pojkkort. Ett sånt hon inte får ta. Jag svarar henne att jag inte vet om det är en pojke eller en flicka på kortet och att hon får bestämma det själv. Jag säger att det möjligen skulle kunna vara en elefant också, fast jag inte tror det. Tilda tycker att jag är knäpp, och bestämmer sedan att det är flicka på kortet.

Varför kunde man inte bara lägga fram alla kort och säga

– Här är barnens kort! Ni får välja vilket ni vill!

Varför måste man begränsa barn genom att dela upp dem i flickor och pojkar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så sumpar man tillfället att objektifiera män

Charlotte5 kommentarer

Igår följde jag med oväntad spänning Ellos reklam för den nya kollektionen. Den börjar med en man som drar in magen för att vara attraktiv för den kvinna han står och väntar på. Sedan är det mannen i hissen som drar bort ett näshår i storleksordningen lian eftersom en snygg tjej kommer in i hissen. Därefter är det mannen som i lugn och ro avnjuter sitt kaffe när han får syn på en kvinna, varpå han i all hast knäpper sin skjorta som varit öppen nästan till naveln.

Och jag sitter nästan och jublar av förtjusning! Äntligen gör man reklam som visar männen som objekt, som fåfänga, som villiga att anpassa sig för kvinnor! Undrens tid är inte förbi, och så vidare.

Men så möts man av det här:

och ett hurtigt ”Mode som gör skillnad”. Men hallå! Här sumpar man världens chans att för en gångs skull göra männen till objekt och lyckas istället vända den lovande starten till en sensmoral om att kvinnors värde ligger i deras utseende. Snyggheten kvinnorna uppnår genom att klä sig i Ellos nya kollektion belönas med männens uppskattande blickar och manlig uppmärksamhet; sånt där som kvinnor nästan överallt får höra är meningen med livet. Ellos är glada över att få hjälpa till. Själv tycker jag inte att den utseendefixerade objektifieringen behöver mer hjälp.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bat-genus

Charlotte3 kommentarer

Igår var vi och tittade på The Dark Knight Rises – den senaste Batmanfilmen. Nu är det ju så här att jag gillar hjältefilmer, kvinnor i högklackat och män i trikåer (om det inte är min egen alltså, utan på film). Inte helt överraskande gillar jag också Batman och under eftertexternas pompösa musik var jag så hjältefilmsskadad att jag var tvungen att prova några, i min egen värld riktigt snygga, poser som min make inte kanske fann lika imponerande som jag gjorde. Alltså det är ju sånt som händer när man tittar på sånna filmer. Det vet ju alla.

Och egentligen ser jag ingen vits i att plocka sönder varenda film som kommer och genusanalysera allt. En del filmer är helt enkelt bara till för att ge filmskaparna lite mer pengar och ge biobesökarna oemotståndliga impulser att skaffa sig en mantel och börja posera. Men när jag sitter där i biomörkret och ser man efter man puckla på någon annan kan jag inte låta bli att fundera över vilken manssyn sånna här filmer reproducerar. Mannen som äventyraren, brottslingen och hjälten – manen som våldsverkare. Och let’s face it: Batman är på intet vis unik på det här sättet. I gatufighterna, i den organiserade brottsligheten, i fängelsescenerna: män.

Visst, Catwoman är också en skurk och visst, superhjärnan är kvinna, men alla de tusentals som mejas ner, som peppras med maskingevär, som blir offer för bomber och alla de som åsamkar den här skadan (utom två, då) är män. Samtidigt, i den riktiga världen, finns det en förvånansvärt stor och högljudd grupp som brukar tala om hur feministerna (som en homogen grupp av ondskefulla manshatare) är de som reproducerar myten om mannen som våldsverkare. Nu känner ju inte jag Christopher Nolan, han kan ju vara extremfeminist och i maskopi med de däringa feministerna som sprider lögner om den våldsamme mannen och så fall tar jag tillbaka det här. Men jag tänker mig ändå att filmer som Batman, skapade av män i underhållningssyfte, är en betydligt viktigare i faktor när samhället uppfattar män som potentiella våldsverkare.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som vågar för sitt barn

Charlotte9 kommentarer

Vi pratade ju förut om hur män tar vettlösa risker. Trots att vi kanske inte är helt överens om huruvida det är en biologisk drift eller en socialt skapad förväntning rörde diskussionen aldrig vid att det skulle vara en myt att män vågar mer, tar mer risker och är mer äventyrslystna än kvinnor.

Och så läser jag om pappan med en son som vill ha på sig klänningar. Istället för att försöka övertyga pojken om att pojkar inte få ha klänningar, ger pappan sitt barn styrkan att stå på sig mot fördomar genom att ha en ”klänningsdag” då pappan och sonen tillsammans går ut på stan i klänning. Här snackar vi en man som är så trygg i sin egen manlighet att inte ens en dag på stan iförd klänning kan hota den. En pappa som vågar för sitt barn, som inte är rädd för skratten eller blickarna.

Men för all denna äventyrslusta och villighet att riskera liv och lem för att svälja en iPhone och se om det går att ringa till någons mage eller undersöka om det faktiskt blir kroppsformade hål om man hoppar igenom en vägg som män tycks vara behäftade med är det beklagansvärt få som skulle våga göra vad den där pappan gör. Att svassa runt på stan i klänning har väl många män gjort när de förlorat ett vad eller inte ställt bort tequilaflaskan när flickvännen tipsade om att det var dags. Men det där med att ta sin lilla son i handen, leda honom ut i den stora världen och vara hans sköld mot oförstånd och fördomar, klädd i klänning, det är ett risktagande som kräver en riktig man.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om männens intelligens

Charlotte11 kommentarer

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.