Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att stå ansikte mot ansikte med historien

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnolynnen

Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.

I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.

Tillåt mig citera från förordet:

”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”

”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”

Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.

Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?

You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.

Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannens eget ställe

DN rapporterar om fenomenet med man caves, ett ställe (företrädesvis en källare) där mannen kan få inreda och husera alldeles efter eget behag. Jag fastnar ofta i inredningsprogram från både USA och Storbritannien och den där källaren verkar betydligt viktigare än vad man kunde tänka sig.

Och visst behöver alla sin egen vrå, sin egen trygghet och sin egen tid. Särskilt i den stressade miljö som vi lever i nuförtiden. Många män i både Finland och Sverige verkar ha toaletten som det heliga rummet där ingen får störa. Själv älskar jag att få stänga dörren till mitt arbetsrum och skapa text.

Så om alla har ett behov av sin egen fysiska plats, vad är det då som retar mig så med man caves…? Visst är det bra att även männen tar initiativ till inredning och välbefinnande. Teoretiskt sett. Men var är kvinnans plats? Var är hennes egen grotta dit hon kan dra sig undan en hel dag utan att behöva bekymra sig om värre saker än att TVn inte är grannskapets största? I inredningsprogrammen brukar männens intresse för i vilket av källarens hörn bardisken ska stå jämställas med var kvinnan vill ställa spisen. Även om jag vill tolka detta som en jämlik fördelning av arbetet med mat och dryck är nog den bistra sanningen att männens vrå är frikopplad från sysslor (vilket är hela poängen) medan kvinnornas utrymmen i hemmet är köket (så att hon samtidigt kan laga mat) eller tvättrummet (så att hon samtidigt kan bearbeta tvättberget). Många män berättigar dessutom sin fristad i huset med att de i alla fall är hemma. Författaren till The Man Cave Book menar att det är bättre att mannen sitter hemma och tar en öl än ”springer ute och blir full”, som att det skulle vara de enda alternativen.

Det är hög tid att det där med att bygga sig ett gemensamt hem faktiskt blir ett gemensamt projekt. Om kvinnan är den som bestämmer i de flesta fallen (på DN nämns siffran 99 %, även om det knappast är statistiskt mätt) kommer hennes plats i hemmet förvisso kanske bli en njutning för henne, men förmodligen också ganska ensam och inte minst konstant. Så länge hon inreder hemmet till sitt kan hon knappast förvänta sig annat än att mannen betraktar det som hennes. Alltför ofta menar män att det är bättre att låta kvinnfolket hållas med inredningen för att kvinnorna ändå är de som bryr sig mest, vilket talar för att dessa män antingen inte förstått vikten av vardagsmiljön eller också inte ser hemmet som vardagen utan ett undantag. Istället för att fråga mannen om de gardiner man nyss köpt och hängt upp passar och ge honom alternativen a) säg ja och bevara friden b) säg nej och öppna Pandoras ask: be honom köpa gardinerna. Vill han inte ha gardiner: lev utan.

Alla behöver en egen fristad, men ett gemensamt hem ska erbjuda en fristad till alla som bor där och varken mannens fristad eller mannens plats ska vara ett tillägg till hemmet utan en naturlig del.

Kuriosa: Serpens Albus skrev om detta för inte så länge sedan.

Nyhetsplock

Genus och julklappar – det rosa dilemmat

DN skriver man om hur flickor får rosa leksaker och betecknar det som ett problem. Man lyfter fram svårigheten med att hitta en rosa bil, exempelvis. Ni som följt bloggen vet att vi har en sån, men det hör kanske inte hit. Även om jag kan hålla med om att julefriden försvårar gränsöverskridande julklappar och på sätt och vis cementerar genusgrundade stereotyper är det rosa dilemmat ett klart överskattat problem.

Problemet ligger inte alls i färgen rosa – faktum är att vår syn på rosa är synnerligen kulturbetingad och långtifrån den universella kvinnosymbol den ofta framställs som – utan i vad pojkar och flickor förväntas göra med sina leksaker och kläder. Flickornas kläder har fjärilar, blommor och snirklar – stillasittande skönhet – medan pojkarnas har bilar, tåg och action – fartfyllda initiativtagare. Även pojkarnas leksaker tenderar till att uppmuntra till att utforska, undersöka och skapa medan flickornas uppmuntrar till att vårda, pynta och träna sig till goda mödrar.

Problemet är alltså inte färgen på leksaken utan vad man kan göra med den.

Kuriosa: När man började framställa rosa på 1700-talet var det en utpräglad mansfärg.

Nyhetsplock

Mäns och kvinnors våld

Det uppdagas att det råder en oförsvarlig nonchalans på ett svenskt sjukhus vad gäller att hantera kvinnor som kommer in med misshandelsskador, och att en beklämmande stor del av personalen ser det som kvinnans eget fel om hon blir slagen. Samtidigt som jag tippar på att debatten om mäns våld mot kvinnor kommer att få ny kraft av detta, och jag förvisso välkomna den debatten, undrar jag när vi ska ta våld mot män på allvar. Siffrorna på hur många kvinnor som upplevt våld är skrämmande, och jag är själv en av dem, men hur många män är det som upplevt våld? Hur många små pojkar får fortfarande höra att de blir tuffare av lite smällar? Hur många unga män ignoreras av vuxna trots att de får knuffar av så kallade kamrater? Och hur många av dessa kommer sedan att ha lättare att gå över gränsen till fysiskt våld i hätska diskussioner med en framtida partner?

Våld mot kvinnor är inte så enkelt som att den som slår har en sorglig kvinnosyn, utan måste ses i samband med en betydligt större och mer invecklad väv där våld mot män är en minst lika viktig del.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Repliker om barnböcker och jämställdhet

Zettermark har skrivit ett synnerligen välformulerat och genomtänkt inlägg angående den nya boken Kivi och Monsterhund, vilken är känd för att vara den första barnboken med ”hen” istället för ”hon” eller ”han”. Zettermark citerar mitt inlägg om ämnet, och ger svar på tal. Jag skrev att jag inte förstår syftet med boken. Hon kontrar stiligt med ”glada barn, kanske”.

På många sätt har hon förstås rätt. Kivi och Monsterhund är en barnbok, och har aldrig utgett sig för att vara politiskt manifest eller en Bibel i jämställdhetsdyrkan. Kanske är det rent av en riktigt bra barnbok? Jag vet inte, för jag har inte läst den. Mina funderingar kring boken rör inte dess innehåll, utan dess plats som litterär nyskapare.

Författaren, Jesper Lundqvist, påpekar att det är skönt att skriva en bok med ett neutralt pronomen, där man inte behöver ta ställning till det ”kulturhistoriska bagage” som följer med att använda ”hon” eller ”han”. Vid ett seminarium manade historiker professor emeritus Matti Klinge de lyssnande till samma försiktighet kring termer – även om just ”hen” garanterat inte var vad han menade – och som medeltidshistoriker är det en problematik jag lätt kan relatera till. Om jag väljer att använda termen ”medeltiden” i min forskning bekräftar jag på sätt och vis synen på en tid av lägre status satt mellan antiken och renässansen. Om man skriver ”hon” om Kivi kommer läsaren att skapa en bild av Kivis personlighet byggd på läsarens förutfattade meningar om flickor.

Men varför kan man inte använda traditionella termer och genom sin berättelse bidra till att omskapa innebörden?

Zettermark menar att det är trevligt att barn inte hela tiden behöver ”resonera i termer som ”ååå typiskt tjejigt” eller ”oj väldigt otypiskt tjejigt””. Det håller jag med om, men barn ser själva att det är skillnad på pojkar och flickor och deras kommentarer om att något är typiskt tjejer eller typiskt killar är snarast frågor till vuxenvärlden om hur omgivningen är beskaffad, försök att klassificera, organisera och förstå och rör väldigt sällan de saker som vi vuxna tror. Sonen frågade en gång om pojkar också fick gå på universitetet (för han ville jobba där med mig), och genom att lyssna på vuxna i sin närhet kunde han en dag konstatera att alla mammor kommer från Sverige och alla pappor från Finland. Barn ska få fundera över de här sakerna för det är viktiga steg till att hitta sin plats i tillvaron. Könsneutrala pronomen är inte en förutsättning, eller ens ett stöd, för att hjälpa barnen på vägen.

Länge funderar jag över vad det är som inte känns helt rätt med Kivi och Monsterhund. Brist på sunda ideal? Problem med att barn blir förvirrade? Svårigheter att relatera till Kivi? Nej, de där sakerna är bara trams. Det som inte känns rätt med boken är min krypande oro att en debatt om jämställdhet som ska föras av vuxna, en kamp som ska utkämpas av vuxna, nu sipprar ner till barn. För säga vad man vill, att skriva ”hen” är förstås också att ta ställning, inte bara till att det ska vara lika mellan ”han” och ”hon” utan till att det finns ett uttalat problem kring hur denna likhet upprätthålls. Inte så att jag inte håller med, men det där är något som mina barn inte ska bekymra sig över än på många år. Om man, som Zettermark menar att man ska, använder boken endast som en barnbok bland andra är väl kanske det problemet löst.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Han, hon och hen

I finskan behöver man inte fundera på det här med kvinnligt eller manligt pronomen. Både han och hon heter ”hän”. Själv tycker jag att det är svårt att hänga med vem man pratar om, men jag antar att det är något man lär sig. I Sverige har man nu lanserat den första barnboken helt fri från han och hon och istället berättar man om ”hen”. En del av mig tycker att det är en kul idé som visar att man inte behöver nischa mot pojk-eller flickläsare för att kunna skriva en bra bok.

Men egentligen kan jag inte tycka annat än att krutet i jämställdhetsdebatten återigen läggs på fel ställe. Finland har alltid bara ”hän” och är inte ett dugg mer jämställt för det. Visst, ”Kivi och monsterhund” är könsneutral på många fler sätt eftersom man inte får veta alls om Kivi är pojke eller flicka. Jag förstår bara inte poängen. Vad tror man sig uppnå? Lika löner för kvinnor och män? Lika värdering av kvinnors och mäns arbete?

Man ska inte underskatta genus och samhällets krav, men inte heller våra medfödda benägenheter. Varför kan inte barn få lära sig att det finns flickor och det finns pojkar? Varför kan inte pojkar och flickor få vara olika? Huvudsaken är väl att de värderas lika högt, att barn oavsett kön får växa upp och veta att de är värdefulla för den de är. Där borde krutet läggas!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om starka kvinnor

Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.

Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.

För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?

För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.

Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.

När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Genusvetenskap ingen vetenskap?

För ett par dagar sedan skrev Johan Ingerö i SvDs ledare om att Norge drar ned på stöden till genusvetenskapen eftersom den inte håller tillräckligt hög vetenskaplig standard. Han refererar också till svenska undersökningar om ”partisympatier inom olika akademiska discipliner” och kommenterar att hela 33,3 % av genusvetarna bekänner sig till Feministiskt parti (som i hela landet har ungefär 0,68 % av rösterna). Eftersom jag ser mig själv som genusvetare blir jag både provocerad och konfunderad över vad det är i genusvetenskapen som gör att det inte är vetenskap.

Roland Poirer Martinsson hävdar i Sveriges Radio P1 å det bestämdaste att genusvetenskap inte är en vetenskap utan raljerar och kallar det en ”kulturpolitisk trend”. Kanske Poirer Martinsson skulle kunna berätta vilken vetenskap som inte är en kulturpolitisk trend? Om en disciplin inte ligger i vår kultur, passar in i politiken och åtminstone i sin ungdom upplevde någon sorts trend kommer det garanterat inte att finnas några forskningsanslag och ingen vetenskap. Det klaraste exemplet är nog rasbiologin som florerade vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och då betecknades som en synnerligen betydelsefull vetenskap. Sök forskningsanslag för att jämföra ansiktsformen på svenskar och japaner för att kartlägga intelligens i dagens Sverige och se vad forskningsråden anser om rasbiologins vetenskapliga värde i dag. Alkemism har varit vetenskap i tiden, liksom astrologi. Ingen av dessa har klarat sig, men se på biologin och Darwin eller varför inte 1700-talets forskning om ekonomi.

Poirer Martinsson liknar genusvetenskap vid marxistisk ”vetenskap”, en sorts trend som blåses upp och ges en pseudovetenskaplig dimension, och det är klart att ytterligheter som marxism inte hör hemma i vetenskaplig forskning. Däremot förbises helt att hade det inte varit för marxismen som en kulturpolitisk trend och senare forskningsdisciplin hade vi knappast haft de metodologiska verktyg för att undersöka klassamhället som vi har idag. Det är först när klasskillnader börjar uppmärksammas som vi får exempelvis historievetenskaplig forskning om allmogen. Och nu när könsskillnader uppmärksammas får vi vetenskaplig forskning om kvinnor.

Men vi har fortfarande lång väg kvar. I Norge sändes programmet Hjernevask, som tar upp genusvetenskapen i Norge och konfronterar norska forskares resultat med de från amerikanska och brittiska forskare. De förstnämnda hävdar att skillnader mellan pojkar och flickor endast kommer av hur barn socialiseras in i samhället och förkastade att det skulle finnas några medfödda skillnader, vilket de sistnämnda dementerade. Harald Eia, som gjorde Hjernevask, menar att det som förmodligen skapade det största motståndet hos folk i allmänhet var arrogansen bland norska genusforskare gentemot andras vetenskapliga resultat. En genusvetare kommenterade att det helt enkelt inte fanns plats för biologi för henne. Så får det inte gå till. Den dagen vi förkastar andras resultat baserat enbart på att de inte överensstämmer med våra har vi lämnat den vetenskapliga grunden forskningen måste vila på. I dagens genusvetenskap finns ett stort motstånd mot biologiska faktorer som inte kommer att gynna någon. Jag har själv vid en konferens presenterat ett paper där jag försökte lyfta fram problemet med att avgöra vad under medeltiden som var genusstruktur och vad som var biologiska nödvändigheter. Fränare och mer otrevligt motstånd har jag aldrig stött på. Jag fick bryskt veta att det faktum att kvinnor var gravida och ammade inte på något vis kan ha varit en delförklaring till varför de inte kunde bli landsförvisade enligt svensk medeltida rätt. Ingen plats för biologi alls.

Problemet med genusvetenskap är inte forskningsobjektet – socialiserade skillnader mellan män och kvinnor – utan metoden och teoretiseringen. Genusvetenskap måste hållas tvärvetenskapligt och får inte stänga dörrarna till andra discipliner, en sanning som förvisso gäller de flesta vetenskaplig grenar. En fysikers forskning om rymden blir bättre av att förstå kemi, en historikers forskning om förfluten tid blir bättre av att förstå antropologi och en genusvetares forskning om skillnader mellan män och kvinnor blir bättre av att förstå biologi. Det vore mycket olyckligt om genusvetarna sköt sig själva i foten genom att inte upprätthålla en vetenskaplig standard, för genusvetenskapen behövs!  Att nonchalera att flickor ofta uppmuntras till tystnad och lydnad medan pojkar är högljudda och fartfyllda gör att vi cementerar synen på hur vi ska vara baserat på biologiskt kön. Å andra sidan är det att lägga hela förklaringen till hur pojkar blir pojkar och flickor blir flickor i uppfostran och samhälleliga krav och således helt utesluta biologiska faktorer ett hån mot dem som känner sig födda med fel kön.

En ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och att våra försök att tolka den måste få diskuteras och ifrågasättas borde utgöra fundamentet i all vetenskap.

Och dessutom: Jag känner många norska genushistoriker som håller utmärkt vetenskaplig standard.

Länkar till alla Hjernevask finns här!

Läs också gärna ett humanistiskt upprop till reformer inom forskningen här!

 

Nyhetsplock

Mäns våld mot kvinnor

Ny forskning visar att män som får ta en omvårdande roll och sköta om sina barn är mindre våldsbenägna. Forskning visar också att män som är pappor har en betydligt lägre testosteronnivå än män som inte är pappor. Egentligen borde det vid det här laget inte behövas fler forskningsargument för varför pappor ska ta hand om sina barn, och varför man inte ska slå kvinnor. Istället är det hög tid att reflektera över effekterna av dessa självklarheter.

Så länge män i allmänhet tjänar mer än kvinnor i allmänhet kommer det att vara en betydligt högre tröskel för pappor att vara hemma med sina barn än för mammor, oavsett hur många vetenskapligt bevisade positiva effekter pappa-livet har. Fram tills lönerna är baserade endast på arbetsinsats och inte på kön finns det en stor risk att förändringar i uppdelningen av föräldraledigheten mest blir till besvär. I Sverige föreslås nu att föräldraledigheten ska delas på tre delar, så att föräldrarna tar varsin obligatorisk del och sedan väljer vem som vill ta den tredje. Ett fint försök till jämställdhet, men jämställdhet handlar inte om kvoter och tvång utan om en fundamental förändring i vårt sätt att se på mäns och kvinnors respektive styrkor och svagheter, och förstå att dessa inte är kopplade till kön utan till person. Jag tror inte på att det finns en inbyggd omvårdnadsgen i kvinnor, det finns på tok för många historiska alternativa familjemönster för det. Somliga kvinnor är säkert jättelyckliga hemma med sina barn hur länge som helst (jag var inte en av dem) och borde beredas möjlighet att vara hemma. Somliga män är säkert minst lika lyckliga hemma med sina barn och borde också få den chansen. Men det ska vara varje mammas eller pappas eget val.

Och det här med att slå kvinnor. Låt bli.

Idag är det den internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. I princip gillar jag idén om bemärkelsedagar, men just den här är en sån som får mig att sucka. Alla dagar ska väl vara dagar mot mäns våld mot kvinnor? Och när ska vi ha en internationell dag mot mäns våld mot andra män? När ska vi se kopplingen mellan att män globalt har mer eller mindre ensamrätt på våldsutövning och förstå att mäns våld mot kvinnor ska ses i det ljuset? Våld är en naturlig del av alltför många mäns vardag. I krig är det nästan uteslutande män, men våldet som män upplever går närmare oss än så. Hur många små pojkar är det inte som får en smäll av en kamrat och sedan förklaringen från vuxenvärlden att pojkar är sånna? Självklart ska män inte slå kvinnor (precis som att kvinnor inte ska slå män), men det större problemet är väl ändå att män tvingas leva med våld som en självklar del av sitt genus?