Att stå ansikte mot ansikte med historien

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

4 tankar om “Att stå ansikte mot ansikte med historien

  1. Men varför har man inte studerat bäcken och ben och sånt om man studerar för att avgöra kön? Jag har helt klart för mig att man kan avgöra kön just så, även på personer som inte blivit gamla nog för pubertet och graviditeter? I mitt hem finns både shitloads av nagellack och minst tre spärrskaft. Det kan hända att en och annan arkeolog skulle bli en smula förvirrad.

    • Om någon arkeolog läser detta får den gärna rätta mig, men jag vill minnas att det är mycket svårt att könsbestämma så små barn osteologiskt. Bäcken, lårben och kranium (som används för att könsbestämma) är väl inte tillräckligt utvecklat för att ge tillräckligt starka indikationer. Med lårbenet kan man väl förvisso bestämma förmodad längd, statistiskt sett även i vuxen ålder, men längden är ju inte avgörande för kön, bara en indikator. Bäcken skiljer sig väl först efter puberteten och kraniet brukar man väl gå på storleken.

      Jo, arkeologer (och andra) som vill könsbestämma med hjälp av attribut skulle få det tungt här hemma också. 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s