Historikerns historier

Att lyfta ut en bit av tiden

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.

Historikerns historier

Bland hermafroditer och ormskinnsbikinis – medeltida genusföreställningar

Disclaimer: Det följande är baserat på ett paper presenterat på Gender and Transgression vid University of St. Andrews och är mina tolkningar av forskningsresultat framtaget av den briljanta Dr. Leon Jacobowitz Efron. Finns det felaktigheter är det mina.

Det hela börjar med en passage i Dante Allegieris Den gudomliga komedin. I Helvetet 20 beskriver Dante den grekiska profeten och trollkarlen Tiresias upplevelser som vad vi idag skulle kalla transsexuell. Enligt Dante hade Tiresias en dag sett två ormar och, så där som man kanske gör om man ser två ormar, beslutat sig för att separera dem. Men det skulle han inte ha gjort, för vips blev han kvinna! Tiresias levde sedan i sju år som kvinna, innan han en dag, så där som man kanske gör, hittar samma ormar, åter kommer på idén att separera dem och därmed förvandlas tillbaka till man. För att beskriva denna transformation använder Dante begreppet ”hermafrodit” (ermafrodito), vilket vanligen användes för androgyna människor i en tid då det där med transsexualitet inte kanske var alltigenom vanligt.

Vad Dr. Efron sedan har gjort är att studera kommentarer till Dantes text. Hur förklarade andra intellektuella 1300-talsmänniskor Tiresias upplevelser och vad var en hermafrodit? Enligt medeltida lag (och jag använder begreppet väldigt löst här) hade den som föddes med både manliga och kvinnliga organ rätten att välja väg, men fick inte därefter ändra sig eller så att säga provsmaka den andra kakan. Genom kommentarerna, som dessutom ibland innehåller episoder från författarens liv, framkommer mycket intressanta detaljer om hur man såg på genusöverskridande och visar hur även till synes vardagliga gränsöverskridande handlingar ses som sexuella brott.

Francesco di Bartolo da Buti (kommentar skriven 1385-1395) återberättade en händelse från sin ungdom då han såg en man som satt och spann, vilket för medeltidsmänniskan var helt oacceptabelt. Denna hermafrodit fördömdes av Francesco som sodomit, trots att själva handlingen (att spinna) inte utan ett alldeles osedvanligt stort mått fantasi kan tolkas som en sexuell handling.

Benvenuto da Imola (1375-1380) skriver att Dante använt det hermafroditiska beteendet (modo hermaphrodita) som en allegori för att meddela att den som inte följer vad den naturliga lagen föreskriver – att män ska vara aktiva och tagande och kvinnor passiva, mottagande och lydiga – hamnar i helvetet. För den man som tar emot sex och den kvinna som vill vara aktiv i sängen är det alltså raka vägen till helvetet utan att passera gå.

Guido da Pisa (1327-1328) berättade om en ”viss berömd familj” i Florence vars dotters könsorgan var ”svullna”. När dottern blivit gammal nog sattes hon i kloster istället för att giftas bort. När hon en kväll låg i en säng tillsammans med en av de andra i klostren (och det här med att ligga i varandras sängar framställs liksom som något helt vardagligt i ett nunnekloster) kom hennes ”male member” fram och innan någon visste ordet av var den berömda familjens dotter fader till en son. Guido drar sedan slutsatsen att Tiresias möjligen var en trollkarl som genom djävulens kraft kunde framställa sig själv som kvinna vid ett tillfälle och man vid ett annat.

En anonym kommentator (1337) hade sin egen twist på berättelsen om Tiresias. Han menade att Tiresias egentligen hade hittat två ormar, flått dem och med ormarnas skinn täckt sina manliga delar så att han blev en kvinna. Efter sju år tog han av sig sin magiska ormskinnsbikini (som Dr. Efron sa) och förvandlades till man.

Kommentatorerna tenderar till att förklara Tiresias transsexuella exkursion som ett fall av sodomi och alltså knyta alla sorters avvikande från sitt valda (eller medfödda för den delen) genus som naturstridiga sexuella handlingar. Kvinnor skulle vara på ett visst sätt, män på ett annat och den som spelade boll i båda lägren kunde se fram emot en evighet av filosofiska diskussioner med Tiresias i Helvetet, nivå 20.


Kommentarer till betydande auktoriteter var en oerhört viktig del av det medeltida akademiska livet och en bärande princip inom skolastiken. Det här är en tidig tryckt bok (en inkunabel) med kommentarer till Dante. Dantes text är alltså de där små rutorna och kommentarerna den större massan text.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

Historikerns historier

Prerelease av min syntes

Om ett par timmar kommer jag att presentera delar av min forskning inför en ganska imponerande uppsättning medeltidshistoriker. Men jag tänkte här och nu slänga ut en väldigt kortfattad beskrivning av min syntes så att ni fantastiska läsare kan kommentera också.

Alltså:
1: Genus som ett analytiskt verktyg i studiet av förfluten tid måste inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor om man inte kan avgöra vad som är socialt konstruerat och vad som är biologiskt betingat. Och det kan vi nästan aldrig.

2: Om man använder begreppet genus enligt punkt 1 måste man alltid problematisera patriarkatet och inte ta kvinnlig underordning för given bara för att män och kvinnor inte gjorde samma saker eller hade samma rättigheter och skyldigheter.

Vad tänker ni om det?

Vardagslivet

Min man måste sluta läsa mig blogg

I bilen på väg till Mummi:

Min högt, värderade älskade make: Tsiis. Turn the AC on. Why is it even off?
Jag: I turned it off. I had the windows down ‘cause the kids love that and you’ve told me I don’t get to have the AC on when I have the windows down.
Maken (med beklagansvärt lite respekt för att jag för en gångs skull gjort som han ville): Awww… You’re so beautiful!
Jag (kanske inte helt övertygad om kopplingen): How the fuck does that make me beautiful!?
Maken: Oh no. Did I offend your gender-thingie by calling you beautiful?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om patriarkatet på individnivå

Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:

”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?

Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..

Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!

Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!

Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”

För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?

Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.

Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.

Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.

Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.

Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.

Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?

Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feminism som ideologipolis

Det finns en Tumlbr-blogg som heter Who Needs Feminism där människor kort får berätta varför just de behöver feminism.

Aktivarum ondgör sig över att folk förväntar sig att feminismen ska lösa deras personliga problem och fungera som ideologipolis.

Den som berättar sig behöva feminism ”because I shouldn’t have to fight with myself to not automatically apologize for having an opinion” förkastas med ett ”men roligt är det när folk säger ”jag borde inte behöva ha interna konflikter””. När någon säger sig behöva feminism för att ”the words ‘bitch’, ‘slut’, ‘whore’, and ‘cunt’ are still used as every day words” kontras det med att vi minsann inte behöver en ”ny kyrka som utdelar synd”. Listan på citat fortsätter och förkastandet lika så. Hela inlägget dryper av ett fullkomligt oförstånd inför andras upplevelser av genusbaserade problem i vardagen och en daglig kamp mot att inte låta sig tryckas ner i en förutbestämd form.

För det är just den där formen som det handlar om. Det handlar om att man ska kunna vara kvinna och jävligt duktig på det man gör och få höra att man gjorde en kick-ass bra presentation, inte att det är gemytligt att unga, vackra kvinnor vill vara intellektuella. Det handlar om att man ska kunna få ha ett rosa buisness card utan att klassas som oprofessionell för att färgen rosa klassas som flickig och gullig men knappast passande för någon som vill verka trovärdig. Det handlar om att jag ska kunna få beskriva äktenskapets juridiska implikationer under medeltiden utan att någon ska behöva varna mig för att forska kring genus för att jag kan tolkas som feministisk och därmed oakademisk.

En betydande del av den där formen är just det som kritiseras hårdast på Aktivarums blogg, nämligen hur man ska kunna hantera eller rent av påverka andra åsikter om egna beslut? För visst, man kan bara påverka sig själv och ingen gynnas av en statlig åsiktspolis som säger vad man får tycka och inte. Men de exemplen som lyfts fram på varför vi behöver feminism (folks förvåning när pojkvännen lagar mat, fördömandet av att inte vilja ha barn, att beskyllas för att inte vara bra nog när pojkvännen är otrogen och så vidare) avspeglar den där formen där män gör mansgrejer, kvinnor gör kvinnogrejer och det inte finns några mellanting. Att vilja bekämpa de sakerna är inte försök att kontrollera folks åsikter utan en vilja att förändra attityder. För nog ska en kvinna kunna säga att pojkvännen lagade mat och få höra ”jamen vad kul, vad blev det?” och inte ”hahaha, gick det ens att äta?”, ”har han varit otrogen” eller ”men herreguuuud vad din kille är duktig som klarar av att laga mat!”. Och låt vara att det inte är en allmän rättighet att skaffa barn, men det är fanimej en allmän rättighet att låta bli om man vill, utan att någon tar sig friheten att ha åsikter om det. Och en otrohet kan aldrig skyllas på den som blir bedragen, men ändå hör man ofta att mannen varit otrogen för att kvinnan inte levererade tillräckligt av vad det nu kan vara som hon är skyldig honom för att han ska bete sig som folk.

Behöver man just feminismen för att få ordning på de här grejerna? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket har feminismen givit de här problemen ett berättigande, fått kvinnor att förstå att de inte behöver be om ursäkt för att de har en åsikt och för att de säger den. Fått kvinnor att reagera över att äldre manliga kollegor uppmuntrar dem med ett ”det är snyggt med kvinnor i kostym” istället för ett ”du har verkligen identifierat ett betydande idékomplex”. Fått män att kräva delaktighet i sina barns liv. Och utan att försöka bestämma vad andra ska tycka så är den här uppluckringen av formen något vi borde vara tacksamma för.

Och slutligen: Feminismen ska inte bli en kyrka som förbjuder svärord, men man måste vara blind om man inte ser att alla de där väldigt vanliga svärorden relaterar till kvinnor.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad män och kvinnor gör

Medan jag väntade på att mitt tevatten skulle koka färdigt bläddrade jag i det finska husmagasinet Suomela. Där finns följande reklam:

Personligen tycker jag att den är skittöntig. Det är reklam för ett tak med texten ”På toppen krävs det bästa”. Det bästa är en man som ser ut som om han helst vill klättra ner från taket och ta en sån där 45-minuters skitpaus tillsammans med en hög serietidningar. Varför i hela friden gör man en sån reklam?

Så jag tänkte mig att det säkert är för att reklamen är målgruppsinriktad. Det är avsevärt fler män än kvinnor som bekymrar sig om takets välbefinnande och inte minst som faktiskt klättrar upp och gör något åt det. På så vis är det helt berättigat att ställa Mr. Man i fokus. Reklam till män om traditionella mansgrejer med en manlig man som visar hur tuff man blir om man klarar det. Inte särskilt nytänkande, men visst.

Några sidor senare kom den här:

Handen på hjärtat nu. Hur många tjejer blåser runt byxlösa på en moppe?

Kuriosa: Så där ser inte håret ut efter att man har haft hjälm på sig.

Historikerns historier

Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet?

Väldigt ofta stöter jag på genuskritiker som helst skulle avveckla hela genusvetenskapen. Ett vanligt argument är att det är ovetenskapligt att studera genus. Just det har vi redan behandlat på den här bloggen.

Ett om möjligt ännu vanligare argument mot genusvetenskapen är dock att genus saknar betydelse. Det är på många sätt ett uttalande utan särdeles välutvecklad intellektuell spänst, men låt oss nu för ordningens skull ändå säga det självklara:

Genus har betydelse. Det finns inte en forskare i hela världen som skulle säga emot det. Däremot finns det förstås diametralt olika syn på exakt hur viktigt det är.

Så får jag höra att genusvetare lägger på tok för stor vikt vid genus.

Men hallå. Lägga vikt vid genus är ju vårt jobb: Vi studerar genus. Det kan man nästan lista ut från beteckningen ”genusvetare”.

Jag tycker att genus i historien är spännande. Följaktligen undersöker jag mäns och kvinnors relation i en given historisk kontext. Någon annan tycker att ekonomiska förhållanden är mer spännande. Därför studerar den transaktioner och handel i en historisk kontext. Men inte fan är det någon som kommer till en ekonomhistoriker och säger att nämen hörredu nu får du nog allt ta och fundera över skriftens uppkomst också. Inte knackar någon en nationalekonom på axeln och säger att nu var det slut med finansiering för dig för du har för stort fokus på ekonomi.

Vi gör olika saker, kompletterar varandra, skapar en bredare syn av verkligheten. De olika delarna är essentiellt kopplade till varandra men det är befängt att kräva en forskare på så stor bredd att man förlorar djup och det är vansinnigt att kritisera en forskare för fokus på en särskilt aspekt av verkligheten bara för att man själv tycker att något annat skulle vara mer relevant.