Etikettarkiv | Gabriel

Det viktigaste

Så vi ska snart gå all in med julpyntandet av mitt fina gamla hus, men först en liten tanke om livets påminnelser.

I går kom nämligen Gabriel hem från dagis och kunde inte gå. Han tog ett par steg och sedan ramlade han. Ställde sig upp, gick några steg och föll igen. Hans högra ben vill inte riktigt bära honom. Inga svullnader eller blåmärken och inget märkligt som inträffat.

Enter: Storpaniken.

En av de grejerna som händer när man har levt i några år med alltför mycket negativ stress är nämligen att man har en liten smula svårt att hantera potentiellt allvarliga saker. Som mamma (eller förälder i allmänhet, antar jag) måste man lära sig att stänga ute tankar på potentiellt allvarliga saker som kan hända ens barn för annars klarar man inte av att leva (vilket förstås är en hyggligt kontraproduktivt). Men när det är många saker samtidigt, när ens barriärer är bräckliga, då är det så svårt att försvara sig mot sina egna tankar.

Jag kallsvettades när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och kunde knappt andas när de sa att vi skulle ge honom smärtstillande och sedan åka in till sjukhusjouren.

När vi väl kommit fram till sjukhuset, ungefär vid samma tid som Gabriel normalt går och lägger sig, hade värktabletterna börjat hjälpa och han kunde stå och gå igen – om än ostadigt. Med det föll en stor sten från mitt hjärta, för då var hans svårigheter åtminstone med största sannolikhet inte neurologiska.

Ja, sedan hade sjukhuset minst fem timmars väntetid och när den övertrötta drogade bebisen började sjunga och springa runt som en oljad hamster i sjukhuskorridorerna tyckte personalen att vi nog kunde åka hem och kontakta en läkare på morgonen istället. Det gjorde vi, och diagnosen är någon sorts sträckning och muskelvärk, eller kanske någon ledvärk som härrör från en virusinfektion. God prognos alltså.

Det finns få saker som får en att se så kristallklart vad som har betydelse i livet, som när ens barn blir sjukt. Det finns liksom ingenting annat som har betydelse då. Fler än en gång har jag tänkt att den där påminnelsen från livet om prioritetsordningen hjälper mig att tänka framåt.

Porträtt

Ombads bifoga en bild på mig själv för marknadsföring till ett föredrag och tänker att det knappast kan vara ett problem för jag har tagit rätt många selfies på sistone. Inser dock snabbt att jag på alla de bilderna har en bebis på mig. Statistiskt är det ju en representativ bild men…

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Det är inte lätt att försöka vara lattemamma

Min baby bajsar normalt säkert två gånger om dagen. Det är en bajsglad baby, på alla sätt och vis. Så när han nu inte hade bajsat på hela gårdagen kändes det som om apokalypsen var att vänta och jag har undvikit att röra mig utomhus så mycket det har varit möjligt. Tygblöjor, som jag normalt använder, har inte varit att tänka på för de håller inte ens ett normalt lass.

Men vi fick slut på mjölk vilket i praktiken betyder inget kaffe till mig vilket i sin tur är en av de få saker som potentiellt kan trumfa en annalkande bajsapokalyps. Jag var tvungen att ta mig till affären. Jag ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Jag tänkte att bilen skulle vara det trygga alternativet. Jag tänkte att bilen skulle vara smidigt och lätt.

Oj, vad jag tänkte fel.

För vi kom ungefär till parkeringsplatsen när det börjar mullra i baksätet. Ett mycket olycksbådande muller. Jag tittade på babyn. Han tittade på mig. Och mot bättre vetande tog jag beslutet att vi ändå snabbt skulle sticka in och bara nappa åt oss mjölken.

Så jag lyfte upp babyn ur stolen.

Och ni vet hur man liksom lättar lite på blöjan i ryggen för att göra damage control? Och hur man doppar fingret i bajs? Ja, nu vet ni i alla fall. Jag hade förresten inte behövt titta vid ryggen eftersom det redan var på väg att rinna ur hans byxben. I ett tappert försök att byta blöja på parkeringsplatsen fäller jag ett säte. Babyn snurrar åt alla håll samtidigt. Jag öppnar försiktigt blöjan för att minimera skadorna. Han drämmer resolut höger ben i blöjan, mig och sätet innan han kissar. Jag börjar bli rätt svettig. Babyn börjar vara ganska nöjd.

Hur som helst. Jag förbrukade ett halvt paket våtservetter, korvade på babyn ny blöja och nya kläder, köpte mjölk och tog mig hem. Nu väntar jag på att han ska somna så jag kan ta en kopp kaffe och städa bilen. Han sjunger en glad sång och ackompanjerar sig själv genom att slå en blå leksakshund mot sin panna.

Vakna

Jag håller på och målar om möbler hemma (vilket förövrigt blir helt vansinnigt snyggt) och skulle verkligen behöva sova en stund i dag när bebisen ändå sover. Men eftersom den korta morgontur på strax under en timme han brukar köra inte skulle vara nog för mig väntar jag på hans långa mitt-på-dagen-tur för att gå och lägga mig.

Klockan är över 12. Han har fortfarande inte vaknat från det som borde ha varit den korta morgonturen. Femti spänn på att han a) omstrukturerat sina sömnpass och som bäst kör det långa, samt b) vaknar inom två minuter om jag försöker gå och lägga mig nu.