Tag Archive | Frissan

Tant har varit hos frissan

”Jag vill inte ha något diskret. Inget colour me different nyanser av brunt. Inget smälta in i den naturliga hårfärgen.”

Frissan studsar glatt och klappar händerna förtjust.

Och jag har den sortens blonda lugg jag färgade senast när jag var 15 och vi hängde i Linnéas källare igen. Snurrar jag in det syns det knappt. Kammar jag ut det bakåt blir det tydliga tigerränder i mitt mörka hår.

Först tänkte jag att jag är för gammal för sånt här. Att jag liksom är i den åldern då man inte börjar färga håret om man inte alltid gjort det. Nästa chans att börja färga är där i slutet av 40, när man som kvinna ska klippa av sig allt hår och satsa på kort och praktiskt.

Men sedan tänkte jag, ganska ordagrannt, fuck that shit. Jag gör vad jag vill. Det finns ingen som kan stoppa mig. Och så är det ju. Det har jag sett till.

Barn som klipper håret

Jag: Tilda. Älsklings-hjärte-gullet. Har du möjligen klippt ditt hår?
Tilda: Nähädå.
Jag: Du, du vet väl att du kan berätta för mig om allt?
Tilda (väldigt uppspelt): Mamma!
Jag: Mmmm.
Tilda (studsar av förtjusning): Jag kanske klippte mitt hår. Lite bara.

20120918-093928.jpg

Luggen. Inte i samma skick som förut. Ungen har dock inte förändrats det minsta.

Vår frissa är ett geni

Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.

Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.

Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.

Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.

För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.

Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.

En farlig känsla

Jag känner igen den när den kommer krypande, känslan av att mitt hår är för långt. Den där driften att slita fram kökssaxen och kapa lite. Så svårt kan det ju inte vara…? När jag kommer till det där stadiet är det bäst att låsa in alla saxar och påminna sig om förra gången, då jag i en vecka fick sitta med huvudet lätt lutat åt vänster innan jag fick tid hos frissan för att jämna till det.