Vardagslivet

På håret

I måndags var jag på sjukhuset för undersökning och allt ser bra ut! Jag har inte ens kvar någon inflammation i magen och fick därför lov att sluta med Asacol som jag ätit i flera månader.

Om det har varit på grund av Asacol (det är nämligen listat som en förvisso ovanlig biverkning), stressen på kroppen av att ha varit väldigt sjuk eller något annat vet jag inte, men jag har tappat hår. Inte så där lite grann utan så där i stora tofsar. En kväll när jag stod i duschen trodde jag att en mus klättrade längs mitt ben men det var en klump med hår. När jag borstar håret blir hårborsten full. Och jag hade tack och lov väldigt tjockt hår till att börja med men jag överdriver inte om jag säger att en tredjedel har fallit av den här hösten. Hårbanden går ytterligare ett varv mot vad de gjorde tidigare.

Inte för att jag egentligen vill vara en slav under skönhetsideal och så, men mitt hår hörrni. Jag tyckte faktiskt om det. Jag har aldrig haft så här långt hår förut, för det har aldrig vuxit sig så här långt innan jag fick Gabriel. Jag var lycklig över färgen. Lycklig över längden. Och i ärlighetens namn lycklig över den effekt som långt hår tycks ha på män.

Så det har varit med viss sorg jag har samlat tofs efter tofs och kastat i soporna. Sorg, och oro över om det kommer att sluta falla av innan allt hår är borta.

Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att fallet kanske har lugnat sig lite de senaste dagarna. Det är nu en vecka sedan jag slutade med Asacol. Och om det då faktiskt berodde på medicinering så finns det en mycket god chans att det inte längre kommer att falla av i samma hastighet och dessutom att det kanske rentav kommer att växa tillbaka.

Om nån vecka ska jag till frissan. Då tänker jag be henne klippa av det. Dels för att det inte märks lika mycket om det faller av hår om det är kortare. Dels för att jag vill vara boss över det här. Acceptera situationen och göra den till min. Raka huvudet tänker jag inte göra ännu, men kortare ska det bli.

Vardagslivet

Bästa medicinen

I dag har jag varit hos frissan för första gången på aaaalldeles för länge. Och jag har i princip legat sjuk sedan mitten av augusti, så det känns väldigt mycket som att världen liksom bara snurrar på och jag inte alls hinner med.

Best Hamsters Wheel GIFs | Gfycat

Att få gå till frissan var frigörande på så många olika vis. Dels för att man ju alltid känner sig mycket fräschare när man kommer därifrån. Dels för att det faktum att sitta still i en frissastol och bli ompysslad var nog för att suga musten ur gör att jag inte behöver tvivla på att det är rimligt att jag är sjukledig från jobbet.

Och vi har blivit utfodrade, både jag och djuren. En vän leverade mat till både kaniner och höns, som nu mycket nöjda mumsar sina magar fulla (de har förstås fått mat hela tiden, men den började ta slut). En annan lagade mat till mig. Gabriels farfar ringde i morse och frågade snällt om han möjligen kunde få komma ut hit och jobba i dag, vilket jag givetvis tackade ja till, så nu är renoveringen av hönshusets ruttna vägg snart färdig. Och jag har fått de sista nerspydda lakanen och handdukarna tvättade och undanvikta. En brasa sprakar i kaminen och vedspisen har hunnit värma upp köket. På bordet lyser en bukett ringblommor.

Ni ska ha ett jättestort tack för allt pepp, hörrni! Det har betytt otroligt mycket, trots att jag inte har hunnit svara till alla som har hört av sig!

Frissa och smink ftw.
Vardagslivet

Pretto

Jag kostade ändå på mig att gå till frissan. Först hade jag tänkt bättra på de blekta slingorna, men sedan kände jag mig liksom… röd. Och det är märkligt det här med att färga håret, för jag skäms alltid. Inte för att jag tycker att det blir dåligt – tvärtom är jag tvärnöjd med mitt nya, rödare hår – utan för att det känns som att jag tror att jag är något förmer än vad jag är. Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Kanske handlar det om en djuprotad vilja att smälta in? Kanske är det bara jante?

Att lägga pengar på att färga håret känns så jävla pretentiöst. Fast när jag nu går förbi en spegel och ser det röda så är jag gärna pretto.

Jag har alltid skämts för min stora näsa. Det var ett genidrag att gifta sig med en syrier. Han tycker att jag har en jätteliten, gullig näsa och med tanke på hur näsor ser ut i Syrien är det ju en statistiskt helt berättigad åsikt.

Vardagslivet

Tant har varit hos frissan

”Jag vill inte ha något diskret. Inget colour me different nyanser av brunt. Inget smälta in i den naturliga hårfärgen.”

Frissan studsar glatt och klappar händerna förtjust.

Och jag har den sortens blonda lugg jag färgade senast när jag var 15 och vi hängde i Linnéas källare igen. Snurrar jag in det syns det knappt. Kammar jag ut det bakåt blir det tydliga tigerränder i mitt mörka hår.

Först tänkte jag att jag är för gammal för sånt här. Att jag liksom är i den åldern då man inte börjar färga håret om man inte alltid gjort det. Nästa chans att börja färga är där i slutet av 40, när man som kvinna ska klippa av sig allt hår och satsa på kort och praktiskt.

Men sedan tänkte jag, ganska ordagrannt, fuck that shit. Jag gör vad jag vill. Det finns ingen som kan stoppa mig. Och så är det ju. Det har jag sett till.

Vardagslivet

Barn som klipper håret

Jag: Tilda. Älsklings-hjärte-gullet. Har du möjligen klippt ditt hår?
Tilda: Nähädå.
Jag: Du, du vet väl att du kan berätta för mig om allt?
Tilda (väldigt uppspelt): Mamma!
Jag: Mmmm.
Tilda (studsar av förtjusning): Jag kanske klippte mitt hår. Lite bara.

20120918-093928.jpg

Luggen. Inte i samma skick som förut. Ungen har dock inte förändrats det minsta.

Vardagslivet

Vår frissa är ett geni

Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.

Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.

Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.

Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.

För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.

Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.

Vardagslivet

En farlig känsla

Jag känner igen den när den kommer krypande, känslan av att mitt hår är för långt. Den där driften att slita fram kökssaxen och kapa lite. Så svårt kan det ju inte vara…? När jag kommer till det där stadiet är det bäst att låsa in alla saxar och påminna sig om förra gången, då jag i en vecka fick sitta med huvudet lätt lutat åt vänster innan jag fick tid hos frissan för att jämna till det.