Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.

Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.

För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?

För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.

Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.

När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?

För ett par dagar sedan skrev Johan Ingerö i SvDs ledare om att Norge drar ned på stöden till genusvetenskapen eftersom den inte håller tillräckligt hög vetenskaplig standard. Han refererar också till svenska undersökningar om ”partisympatier inom olika akademiska discipliner” och kommenterar att hela 33,3 % av genusvetarna bekänner sig till Feministiskt parti (som i hela landet har ungefär 0,68 % av rösterna). Eftersom jag ser mig själv som genusvetare blir jag både provocerad och konfunderad över vad det är i genusvetenskapen som gör att det inte är vetenskap.

Roland Poirer Martinsson hävdar i Sveriges Radio P1 å det bestämdaste att genusvetenskap inte är en vetenskap utan raljerar och kallar det en ”kulturpolitisk trend”. Kanske Poirer Martinsson skulle kunna berätta vilken vetenskap som inte är en kulturpolitisk trend? Om en disciplin inte ligger i vår kultur, passar in i politiken och åtminstone i sin ungdom upplevde någon sorts trend kommer det garanterat inte att finnas några forskningsanslag och ingen vetenskap. Det klaraste exemplet är nog rasbiologin som florerade vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och då betecknades som en synnerligen betydelsefull vetenskap. Sök forskningsanslag för att jämföra ansiktsformen på svenskar och japaner för att kartlägga intelligens i dagens Sverige och se vad forskningsråden anser om rasbiologins vetenskapliga värde i dag. Alkemism har varit vetenskap i tiden, liksom astrologi. Ingen av dessa har klarat sig, men se på biologin och Darwin eller varför inte 1700-talets forskning om ekonomi.

Poirer Martinsson liknar genusvetenskap vid marxistisk ”vetenskap”, en sorts trend som blåses upp och ges en pseudovetenskaplig dimension, och det är klart att ytterligheter som marxism inte hör hemma i vetenskaplig forskning. Däremot förbises helt att hade det inte varit för marxismen som en kulturpolitisk trend och senare forskningsdisciplin hade vi knappast haft de metodologiska verktyg för att undersöka klassamhället som vi har idag. Det är först när klasskillnader börjar uppmärksammas som vi får exempelvis historievetenskaplig forskning om allmogen. Och nu när könsskillnader uppmärksammas får vi vetenskaplig forskning om kvinnor.

Men vi har fortfarande lång väg kvar. I Norge sändes programmet Hjernevask, som tar upp genusvetenskapen i Norge och konfronterar norska forskares resultat med de från amerikanska och brittiska forskare. De förstnämnda hävdar att skillnader mellan pojkar och flickor endast kommer av hur barn socialiseras in i samhället och förkastade att det skulle finnas några medfödda skillnader, vilket de sistnämnda dementerade. Harald Eia, som gjorde Hjernevask, menar att det som förmodligen skapade det största motståndet hos folk i allmänhet var arrogansen bland norska genusforskare gentemot andras vetenskapliga resultat. En genusvetare kommenterade att det helt enkelt inte fanns plats för biologi för henne. Så får det inte gå till. Den dagen vi förkastar andras resultat baserat enbart på att de inte överensstämmer med våra har vi lämnat den vetenskapliga grunden forskningen måste vila på. I dagens genusvetenskap finns ett stort motstånd mot biologiska faktorer som inte kommer att gynna någon. Jag har själv vid en konferens presenterat ett paper där jag försökte lyfta fram problemet med att avgöra vad under medeltiden som var genusstruktur och vad som var biologiska nödvändigheter. Fränare och mer otrevligt motstånd har jag aldrig stött på. Jag fick bryskt veta att det faktum att kvinnor var gravida och ammade inte på något vis kan ha varit en delförklaring till varför de inte kunde bli landsförvisade enligt svensk medeltida rätt. Ingen plats för biologi alls.

Problemet med genusvetenskap är inte forskningsobjektet – socialiserade skillnader mellan män och kvinnor – utan metoden och teoretiseringen. Genusvetenskap måste hållas tvärvetenskapligt och får inte stänga dörrarna till andra discipliner, en sanning som förvisso gäller de flesta vetenskaplig grenar. En fysikers forskning om rymden blir bättre av att förstå kemi, en historikers forskning om förfluten tid blir bättre av att förstå antropologi och en genusvetares forskning om skillnader mellan män och kvinnor blir bättre av att förstå biologi. Det vore mycket olyckligt om genusvetarna sköt sig själva i foten genom att inte upprätthålla en vetenskaplig standard, för genusvetenskapen behövs!  Att nonchalera att flickor ofta uppmuntras till tystnad och lydnad medan pojkar är högljudda och fartfyllda gör att vi cementerar synen på hur vi ska vara baserat på biologiskt kön. Å andra sidan är det att lägga hela förklaringen till hur pojkar blir pojkar och flickor blir flickor i uppfostran och samhälleliga krav och således helt utesluta biologiska faktorer ett hån mot dem som känner sig födda med fel kön.

En ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och att våra försök att tolka den måste få diskuteras och ifrågasättas borde utgöra fundamentet i all vetenskap.

Och dessutom: Jag känner många norska genushistoriker som håller utmärkt vetenskaplig standard.

Länkar till alla Hjernevask finns här!

Läs också gärna ett humanistiskt upprop till reformer inom forskningen här!