Dåliga feminister och minst lika dåliga mammor

I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.

För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.

Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!

Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.

Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.

Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.

Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.