Kvällstankar om mänsklighet

6 december, 2013 Charlotte7 kommentarer

Ibland undrar jag varför reklammakare och media verkar försöka skapa bilder med någon sorts orealistiska idealmänniskor, för smala och tillrättalagda för att existera bortom bilderna. För när jag söker produkter tilltalas jag av att produkten kan användas av sådana som mig. Att de kan användas av riktiga människor i denna värld av hängiga tyngdkraftstuttar, celluliter, underhudsfett och olikheter. Att det finns ett igenkännande. Produkten ska förstås framställas som något åtråvärt, men inte för att jag vill bli som den som använder produkten, utan för att en sådan som mig kan använda den.

Därför uppskattar jag vad som så nedlåtande betecknas som plus size models, för att de visar hur kläder ser ut på någon som är normalviktig. Därför uppskattar jag vad vissa leksaksföretag gör med sina kataloger nu, för att de visar att barn leker över stereotypa gränser om de bara får möjlighet. Jag tror nämligen att de där bilderna som visar orealistiska stereotypa ideal påverkar oss mer än vad vi kanske skulle önska, men jag tror också att det inte skulle ske en djupdykning i konsumtionskurvan om man öppet och ärligt gick in för att sluta tuscha folk bortom all verklighetskontakt. Tvärtom tror jag att igenkännandet skulle kunna vara minst lika viktigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Det var den tanke som slog mig när jag slött bläddrade i en tidning och undrade vad det var som gjorde att jag tyckte att vissa bilder var väldigt tilltalande. Mänskligheten. Det.

Och om det var någon som nu trodde att alla de där vi ser på reklampostar och förstasidor faktiskt ser ut så på riktigt så kan man med fördel titta på den här videon, om hur media förvrider kroppar in absurdum.

Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

19 november, 2013 Charlotte38 kommentarer

Det finns fortfarande mycket att säga om kvinnor och utseende. Väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga, och som jag i ärlighetens namn tycker är det allra enklaste och allra viktigaste är det här:

Det rådde inga tvivel om att de som deltog i kommenterandet under mitt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika och det senare inlägget om vem som tystas är medvetna om att det är väldigt känsligt att kommentera kvinnors utseende. Att det är känsligt var liksom utgångspunkten för de allra flesta, oavsett vad man sedan tyckte om det. Väldigt snabbt utvecklades det till en fråga om att män måste ha rätt att kommentera kvinnors utseende, särskilt om man gör det genom att påpeka vad forskningen visat att standardmannen tycker är snyggt (det vill säga smal midja och breda höfter). Det här var den poängen, om jag inte alldeles misstolkat allt, som de flesta män som ställde sig emot mitt inlägg ville göra. Jag förstår inte varför. Varför ska det vara en manlig rättighet att kommentera kvinnors utseende? Varför kan man inte bara konstatera det man redan vet, att det är ett väldigt känsligt ämne, och sedan respektera det?

För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda. Det är det viktigaste, tycker jag.

Därmed inte sagt att män alltid måste vara tysta (vilket vissa män (inga kvinnor) drog det till), eller att män inte ska få vara med och problematisera kvinnorollen och utseendehysteri. Den lilla men ack så viktiga skillnaden ligger i varför man vill vara med och diskutera. Gör man det för att man ser sig ha en rätt att kommentera kvinnors utseende kommer man (vilket blev väldigt uppenbart) stöta på patrull. Gör man det för att man anser det problematiskt att utseendet är en så stor del av kvinnorollen är det en helt annan sak (vilket också blev uppenbart).

Så varför är utseendekommentarer så känsligt då? Varför kan inte kvinnor bara ta det som en man, så att säga? För att många kvinnor är så vana vid att dömas och bedömas på basis av utseende. Och jo, jag vet att utseendet är det första vi reagerar på och att det är viktigt och bla bla, men många kvinnor blir aldrig något annat än sitt utseende. Kan det ge vissa fördelar? Absolut. Men det är inte fördelar man själv arbetat sig till (förutom de som går igenom plastikkirurgi och ”korrektioner” förstås, de har både arbetat på och betalat dyrt för sitt utseende) och inte fördelar de flesta av oss skulle vara stolta över, sätta på CVn, känna oss nöjda med. Det är objektifiering och gör ofta att det inte känns som om man har kontroll över sitt liv.

Av en slump ramlade jag på ett perfekt exempel på hur det fungerar i går. Inne på Indulged finns ett inlägg om färglagda historiska fotografier (som förövrigt är helt sjukt coola och värda en titt!) och följande beskrivning:

”The colorful image of Albert Einstein sitting beside the water gives us an entire new perspective on the genius. He goes from a brilliant historic relic, into a living brilliance of our era. The colorized photograph of Audrey Hepburn transforms our thoughts of beauty. Her photo goes from an intriguing historic photo to one of a sexy starlet of today.”

Visst, Audrey Hepburn var fantastiskt snygg och Albert Einstein var det kanske inte. Men Hepburn var först och främst skådespelerska. Ändå nämns inte hennes insats, utan bara henne utseende. I samma anda får Hillary Clinton frågor om vilka designers kläder hon brukar ha på sig, varenda tidning är fylld av bilder på kända kvinnor som är för smala, för tjocka, som tappat gravidetskilona rekordsnabbt, som inte gjort det, som visat för mycket hud, som visat osedvanligt lite hud, som blivit fotade utan makeup, med rufsigt hår, med påsar under ögonen, med en konstig hatt, med för blek hy eller alldeles för solbrun. Överallt ligger fokus på kvinnors utseende istället för deras prestationer.

Och utseendet sägs ge oss kvinnor makt. Till exempel menar många att vi genom hur vi klär oss kan undvika våldtäkt, undvika objektifiering och sexuella trakasserier, få en bra man och gratis grejer. Igen, som om utseende var kvinnans viktigaste egenskap.

Det Karl-Johan Karlsson gjorde i sin krönika var att uppmuntra män att säga att trådsmalt inte är vad män vill ha. Idén kanske var att hjälpa dem som med våld försöker bli väldigt smala, men han missar två (enligt mig väldigt uppenbara) saker. Den första är den mest allvarliga: ätstörningar handlar inte bara om utseende utan är en sjukdom. Att kritisera den som är sjuk hjälper inte det minsta. Den andra är att även om man säger till någon som är väldigt smal att den skulle se snyggare ut om den lade på sig några kilo ligger fokus fortfarande på utseende. Mängder av kvinnor är väldigt smala (som exempelvis Kendall Jenner som talar ut om hur det är att ständigt bli kritiserad för att vara för smal) och kan inte gå upp i vikt fast hur de försöker. Andra kvinnor är av den större sorten. Viktigt är också att det ”naturliga” spektrat av vikt för kvinnor är otroligt brett och att säga att kvinnor är finast när de är naturliga är precis lika destruktivt objektifierande som något annat. Genom att börja tala hälsorisker, BMI och naturlighet bekräftar man bara att kvinnor inte är mer än sitt utseende.

Som kvinna är det väldigt lätt att fastna i det där och påverkas – att internalisera sitt utseende och göra det till den kanske mest avgörande delen av vem man är. Man känner hela tiden att kroppsformen är lite fel, fötterna lite för stora, håret lite stripigt och hyn lite dålig. De bilder av modeller vi matas med, vare sig vi vill eller inte, är inte bara tillrättalagda innan själva tagningen, med smink, kläder, ljus och vinkel, utan är därefter photoshoppade. Inte ens supermodellerna själva kan leva upp till de bilderna, men vi förväntas ändå förhålla oss själva till dem. Därför är varje kommentar om hur man ser ut, vare sig den är positiv eller negativ, ytterligare en bekräftelse på att utseendet är det viktigaste.

Och nej. Det här är förstås inte mäns fel, utan är ett problem i vårt samhälle som både män och kvinnor bär ansvaret för. Många män verkar anse att det helt och hållet är kvinnors eget problem och det är man förstås fri att tycka. Men om man samtidigt försöker försvara sin rätt att fritt kommentera kvinnors utseende så blir det problem. Den negativa självbilden som kommer av utseendefixering är inte direkt beroende av just negativa kommentarer, utan kommer av kommentarer i största allmänhet. Sedan kan det förstås finnas en dimension av rätt sak på rätt plats. Om jag piffat upp mig när jag går ut på krogen har jag ingenting emot positiva kommentarer (även om negativa dito kan förstöra en hel kväll). Om jag däremot just har hållit en föreläsning tar jag fruktansvärt illa vid mig av samma positiva kommentar. Den hör inte dit. Jag är mer än utseendet och vill bli behandlad därefter. Och om det känns förvirrande och svårt som man att veta när det skulle kunna vara ok att kommentera en kvinnas utseende finns det en enkel lösning: låt bli. Det är trots allt inte en rättighet.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

14 november, 2013 Charlotte85 kommentarer

Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.

Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.

För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.

De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.

Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.

Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om småbarn och BH och om hur kvinnoförtrycket kan se ut

16 juli, 201316 juli, 2013 Charlotte6 kommentarer

Vi måste prata lite mer om det där med barn och BHar för det blev visst en jättegrej. Och fortfarande är de allra flesta röster oerhört fördömande; ”hur kan föräldrar låta sina barn få sånt där skit? Jävla curlingföräldrar!” ”Nu räcker det inte med att sexualisera vuxna kvinnor, nu ska man sexualisera småflickor också!” ”Folk är för fan inte kloka som tillåter att småflickor utseendehetsas!”

Och så vidare. Här finns några uppenbara problem. För det första verkar motståndarna tro att anledningen till att vissa tillåter BH och bikini är att de är lata jävla usla curlingföräldrar som låter barnen få allt de pekar på, inte att det kan vara ett aktivt genomtänkt val. För det andra är det huvudsakligen kvinnor som blir arga, och när dessa kvinnor klagar på ”föräldrarna” menar de oftast egentligen ”mammorna”. Ingen här talar om pappornas roll. För det tredje är sexualitetens normer något som man socialiseras in i – inte något medfött. Ett litet barn som kråmar sig som Lady Gaga förstår inte den sexuella innebörden. När vi menar att barnen sexualiseras är det alltså någonting som härstammar från oss som betraktare, inte från barnet.

Den debatten som förs nu är på tok för förenklad och generaliserande, det är för mycket moraliserande, fördömande och fingerpekande. BH-motståndarna tycks ta för givet att de har rätt och att det inte finns nyanser. Och jag säger inte att de har fel, men de där nyanser får inte glömmas bort.

Jag vill dock göra det alldeles klart att jag tycker att det är helt onödigt med BH och bikini till småbarn. Det är produkter som jag önskar inte fanns på marknaden. Nu finns det, och jag misstänker att de inte kommer att försvinna. Därför är det upp till mig att förhålla mig till deras existens. Min femåring Tilda (då fyraåring) hittade dem förstås långt innan jag själv ens fattat att de existerade i minimodeller. Hittade, och ville ha. När det blev dags att köpa nya badkläder till Tilda insisterade hon således på en bikini. Jag sa nej. Och så diskuterade jag saken med en vän, upprörd över vad för skit som nu finns att köpa till småflickor och upprörd över att föräldrar faktiskt köper det och upprörd över hela världens förfall. ”Min dotter ska banne mig inte ha någon jävla bikini!” Och han frågade mig bara helt simpelt varför inte. Jag svarade att bikini är vuxengrejer, inte för barn. Han frågade varför.

Och jag kunde inte riktigt svara. För att det bara är så. Bikini är vuxen kvinna. Inte barn. ”Men varför?”, insisterade han. ”Varför?” ”För att man inte ska sexualisera barn!”, menade jag. ”Men det är ju du som gör det”, svarade han. ”Du sexualiserar ju genom att tycka att bara vuxna kvinnor får ha bikini.”

Därefter köpte jag just den bikini (en prickig med frillig kant) som Tilda ville ha till henne, och en baddräkt till mig. För det finns någonting oerhört sjukt i att en bikini, ett så tydligt kvinnoplagg, tillåts vara sexsymbol så till den milda grad att den förälder som låter sitt barn ha bikini förtjänar spott och spe. Gör jag fel som låter henne ha en bikini? Kanske det. Men hade det inte blivit ramaskri bland andra mammor när en del barn har bikini så hade barnbikini inte alls varit lika problematiskt. Jag säger inte att man inte ska få protestera, men i protesterna fördömer man andra kvinnors val och skuldbelägger både mammor och barn. Det är inte ok.

Sedan skulle jag också vilja berätta om hur det var när Tilda nu fick en BH av sin flickvän N. Jag har sagt nej till BH. Där går nämligen min gräns. Jag har motiverat det inför Tilda med att hon inte behöver en BH ännu och att jag därför inte vill lägga pengar på det. Vill hon lägga sin veckopeng eller önska sig i present är det ok, men jag köper inte. Hennes lycka var därför total när hon fick en BH av kompisen. Och om ni själv har barn så vet ni hur otroligt lätt barn snappar upp känslor och vibbar från omgivningen. Det är bland annat så småflickor lär sig att utseendet är det viktigaste. När Tilda så av vuxna vänner blev påmind om att hon inte behöver BH hände just det där. Tilda kröp ihop, blev mindre, blyg, medveten om sitt utseende. Besvikelsen i hennes ögon som just hade glittrat av glädje krossade mitt mammahjärta.

Och jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne och sa att hon inte ska lyssna på andra. Små flickor och små pojkar får ha på sig precis vad de vill för kläder. Hon ska inte skämmas.

Så läser jag på nätet om vad andra kvinnor säger om sådana barn som min dotter. Om vad andra kvinnor säger om sådana mammor som mig. Läser rad efter rad om vad jag som kvinna och mamma ska göra, måste göra, måste vara. Rad efter rad om vad min älskade lilla dotter, tack och lov för ung för att själv kunna läsa vad som skrivs om sådana som henne och hennes mamma, kommer att bli för ett sorts förstört, sexualiserat, underordnat vrak. Och jag tänker att den som tror att det bara är män som står för sexualiseringen av kvinnor, som upprätthåller utseendehets och nedvärderande kvinnosyn, den skulle med behållning kunna läsa alla de där kommentarerna. Det finns nämligen bara polarisering, bara rätt eller fel, medveten eller korkad, ansvarstagande eller curling i nästan alla kommentarer.

Jag har också hört några säga att BH är vuxengrej, precis som alkohol och även om jag förstår hur man tänker då så missar man en oerhört viktig poäng. Alkohol är skadligt för barn vid själva användandet. Ett barn som har en BH är skadligt först när det finns en sexualiserande fördömande betraktare. Det är en himmelsvid skillnad.

Innan jag slutar skulle jag vilja ta upp två saker till. För det första undrar jag när det är ok att småflickor börjar använda BH (och smink, för den delen) om vi tänker oss att det bara är vuxengrejer. Ponera att vi lär våra småflickor att det inte är bra att använda BH för det är en grej som vuxna kvinnor har och att det inte är bra för barn, hur ska vi då komma bort ifrån nedvärderingen av kvinnor? Och om argumentet är att barn inte ska ha BH för att de inte behöver, så man då sluta tillverka BHar i A-kupa även för vuxna, för att vuxna kvinnor med små bröst egentligen kanske inte behöver BH?

För det andra undrar jag var småpojkarna finns i allt det här. Om någons son skulle vilja ha en BH-topp för barn, skulle det accepteras? Skulle det vara genuskorrekt eller skadligt? Och om svaret är att vi skulle tycka att det vore uppfriskande och bra att småpojkar som ville använda BH fick göra det, varför ska vi då straffa våra flickor?

Det finns många saker som jag tycker är viktiga kvinnofrågor att driva. Ytterligare begränsningar och moralisering av kvinnors och småflickors klädval är inte en av dem.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemet med håriga leggings

20 juni, 2013 Charlotte2 kommentarer

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Vardagslivet

10 bra anledningar att hata strumpbyxor

17 april, 2013 Charlotte12 kommentarer

(Utan inbördes ordning)

1: Strumpbyxor behöver man dra på sig när det är för kallt för att gå barbent; de är en indikation på skitväder.
2: Det går inte att se åt vilket håll de ska sitta förrän man dragit dem hela vägen upp.
3: Tunna strumpbyxor har en relativ överlevnadschans vid påklädning från fot till lår på under 25%.
4: Har man fått på sig dem åt rätt håll är garanterat ena benet snurrat vilket framåt eftermiddagen kommer att skapa blodstoppning i låret.
5: Vanliga strumpyxor ger inte alls en vacker femtiotalsfigur utan skär av magen på mitten så att den undre delen ser ut som om man var gravid och den övre blir till två extra boobs.
6: Strumpbyxor som ”håller in på de rätta ställena” är till för folk som ska stå hela kvällen, för så snart man sätter sig och den övre kanten väl börjat rulla ner, inte bara blottläggs magkorvarna – de multipliceras med roten ur strumpbyxans Denier.
7: Av ren djävulskap kaser strumpbyxor ner fem centimeter i grenen.
8: Om strumpbyxorna gått på rätt och sitter snyggt har de ofelbart ett litet hål på vaden och kommer att repa upp sig så snart man inte längre hinner byta.
9: Effekten av strumpbyxor som ger platt mage är att magen viks ner över troskanten.
10: Har allt gått bra ligger det en liten, liten sten i strumpbyxans fot som är osynlig tills man fått på sig strumpbyxorna, skorna, jackan och gått ut, och som inte låter sig avlägsnas med mindre än att man korvar av sig strumpbyxorna och börjar om från början igen.