– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Idag är det leksaksdag på dagis. Tilda tar med sig den oemotståndliga, rosa Barbie-bilen. Hon hinner knappt komma innanför dörren förrän en pojke närmar sig; händerna i byxfickorna, uppsynen lagom nonchalant. Och så på klingande finlandssvenska:
– Voi vitsi asså ten tä bilen ä siisti! (och så med det djupaste eftertryck som uppbådas kan) WOW.
Själv hade han en hink med en Barbie i, men de kom överens om att hans Barbie säkert kunde åka med i bilen den också.
Kuriosa: siisti = cool
På förskolans föräldramöte: ”Jo, och så kommer barnen få brodera en kudde. Det brukar ju vara populärt hos pojkarna. Hahaha!”
På dagis föräldramöte: ”Nu har vi ju snart så många pojkar i den här gruppen att de kan göra ett fotbollslag och få spela lite.”
Själv biter jag mig i tungan för att inte ställa mig upp och fråga vad i helvete de menar med det. Min dotter gillar fotboll och min son är bättre än många vuxna på att brodera. Nåde den som försöker få mina barn att känna att det inte är helt ok!
Tilda har börjat på gympa. Det är kul. Tilda är stark och snabb och älskar att röra på sig. Igår var första gången på gympan, och efter att ungarna gympat färdigt fick de sätta sig runt läraren och välja varsitt gympakort som dels hade terminens program, dels gav möjlighet att fästa det lilla klistermärke man får efter varje pass. På framsidan av kortet fanns det en bild.
– Här är pojkarnas, säger läraren glatt och lägger fram kort med pojkar på.
– Och här är flickornas, fortsätter hon och lägger fram kort med flickor på.
Många genuskritiker beklagar sig över att vi som tycker att genusmedvetenhet är viktigt vill utplåna och förringa skillnaden mellan pojkar och flickor. Så är det förstås inte. Kortutdelningen efter gympan igår är för mig ett oerhört tydligt exempel på hur en total avsaknad av genustänk begränsar barns möjligheter. Barn (oavsett hur trotsiga de är) försöker uppfylla vuxnas förväntningar om vad de ska göra. Den lille pojke som tittar på flickornas kort och tänker att det var just ett sånt han ville ha kommer att ta ett av de korten ur pojkarnas hög som han uppmanas att vilja ha. Ger man honom tillräckligt många sådana vinkar om vad han som pojke förväntas välja kommer han till slut att välja just så som pojkar ska.
På vägen hem tittar Tilda på sitt kort.
– Mamma, är det här en pojke? undrar Tilda. Hon är orolig för att hon har tagit fel kort. Att hon tagit ett pojkkort. Ett sånt hon inte får ta. Jag svarar henne att jag inte vet om det är en pojke eller en flicka på kortet och att hon får bestämma det själv. Jag säger att det möjligen skulle kunna vara en elefant också, fast jag inte tror det. Tilda tycker att jag är knäpp, och bestämmer sedan att det är flicka på kortet.
Varför kunde man inte bara lägga fram alla kort och säga
– Här är barnens kort! Ni får välja vilket ni vill!
Varför måste man begränsa barn genom att dela upp dem i flickor och pojkar?
I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:
”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”
Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?
Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?
Hit och dit och tillbaka igen 