I går fick vi hem en liten katt, vi kan kalla henne Ess, som hamnat i kläm. Inte fysiskt, så där som katter trots allt har en tendens att göra, utan med sin blotta existens. Om ingen tar henne avlivas hon, hette det. För hon som en gång var en del av en familj får inte längre vara det. Nu sitter hon här på mitt kontor, under extrasängen och undrar vad hon har gjort för fel.

Men hon inte gjort något fel alls. Faktum är att det är en alldeles osedvanligt trevlig liten kattdam, tre år gammal och redan nära döden. Ess är rädd. Förstås. Inte för att hon förstår hotet som hängde över henne, utan för att hon inte förstår vad som händer. Ändå har hon redan kommit fram från sitt trygga ställe under sängen och tiggt gos, strukit sig mot min hand, tassat försiktigt runt mina ben. När veterinären var här och vaccinerade henne satt Ess tyst i min famn, utan att försöka riva eller protestera. Benig är hon. Och tovig. Och väldigt, väldigt stressad. Men det är sådana saker som kärlek och omvårdnad botar.

Det hänger inte längre något dödshot över lilla Ess. Hon får vara här, under extrasängen, så länge hon behöver. Därefter kommer jag att sakta försöka introducera henne till de andra katterna, även om jag förstås förstår att det i bästa fall är en veckolång process och i värsta fall inte kommer att fungera alls.

Så därför tänkte jag fråga er om någon av er skulle vilja viga de nästkommande 10-15 åren till Ess. För det bästa vore förstås om hon så snart som möjligt kunde få ett hem utan andra katter, utan stress och utan risk att någonsin bli övergiven igen. Har du eller någon du känner ett sådant hem till Ess? Hör av dig! Ess finns för tillfället i Sibbo, har levt som innekatt och är steriliserad, avmaskad och vaccinerad. Priset för henne är veterinärkostnaderna.