Kulturkrockar · Vardagslivet

Andra klassens kvinnfolk

När man har gift sig med en mycket troende muslim från Syrien spenderar man ganska mycket tid med att funder över kulturella skillnader (och likheter, men de ger inte samma upphov till omedelbar reflektion). Särskilt det där med hur man tänker kring genus är en sak som kommer upp väldigt ofta. A är helt överens med mig om att män och kvinnor ska vara jämställda och dela arbetsbördor. Om jag lagar mat (vilket det nästan alltid är jag som gör) så ser han det som självklart att det är han som städar, till exempel.

Hur som helst.

I dag har vi varit på middag hemma hos hans vänner, av vilka alla är generationen äldre än oss. Ett tag var jag helt övertygad om att de försökte döda oss med mat för härrimingud så mycket vi åt, men det var inte det jag tänkte skriva om. Med på middagen var en man som jag träffat många gånger förr. Han är ganska diskussionslysten och dessutom väldigt beläst, så det är synd att vi inte har något flytande gemensamt språk (det blir hackig engelska) för det vore väldigt intressant att höra hans utsvävningar på originalspråk.

När det var dags att drick te så skulle jag ställa ut de fyllda tekopparna. Jag har koll på att det är den äldste personen som ska ha först, men eftersom det satt fem gubbar som alla såg ungefär jämngamla ut på rad var det i stort en gissningslek att få kopparna i rätt ordning. När alla hade fått koppar slog det mig att det fanns en kvinna i gruppen, fast att hon satt lite avsides, som borde vara kanske två eller tre i åldersordning från äldst till yngst. Så jag frågade förstås om det var någon mer faktor än ålder som man borde ta hänsyn till, som till exempel kön. En äldre kvinna, vilken plats i turordningen har hon?

Och då fick jag förklarat för mig av den här ena mannen att män och kvinnor aldrig borde sitta tillsammans så att de blandas och därför ska alla männen först ha, för de är i den första klassen, och därefter alla kvinnor, för de är i den andra klassen.

Här hade jag faktiskt varit så pass trevlig när vi nu var bortbjudna och allt att jag hade låtit maten tysta mun om det inte var för att min man uppmuntrande klappade mig på axeln och sa att jag gärna får svara på det. Och det gjorde jag förstås.

Den här typen menade, som många andra män med honom, att eftersom män ger sitt liv för kung, fosterland och kvinnfolk i krig hela tiden så måste man vörda männen. Eftersom han trots allt har flytt från ett krig (oh, the irony!) alldeles på riktigt kändes det som att det vore lite väl oförskämt att ställa frågan när han senast var ute i strid.* Istället frågade jag honom vad han trodde kvinnor gjorde under tiden männen krigar och påpekade så försynt det gick att det ju faktiskt är kvinnorna som upprätthåller själva livet. Kvinnorna sköter barnen – nästa generation – och hemmen och maten och allt det som på riktigt är värt någonting. Jag frågade honom vad han trodde skulle hända om män inte drog i krig, hur världen skulle se ut då. Han blev ganska tyst. Och så frågade jag honom vad han trodde skulle hända om kvinnorna slutade vårda livet som anförtrotts dem.

Sedan blev det nästan ansträngt tyst.

Okej om man vill leva i en värld där män och kvinnor har olika uppgifter, men att komma och säga att det är mer värt att dra ut i krig än vad det är att upprätthålla det som är värt att dö för? Nej. Där någonstans gick gränsen. A lade armen om mig och sörplade leende i sig sitt te. Jag log milt och slog sedesamt ner blicken.

*Han och många andra män just nu är de som har tagit på sig det livsfarliga uppdraget att söka sig in i Europa för att söka en plats att leva på. Dessa män (inklusive den här typen) har alltså inte flytt och lämnat sin familj i sticket utan varit den som haft bäst chans att överleva resan vidare. Det ska man komma ihåg.

Historikerns historier · Vardagslivet

Utnyttja doktorander

Universitetet skickade just ut ett mejl med följande information:

”We will organize a pilot course on research funding and exploitation for doctoral candidates and post-docs […]. The course is targeted to ambitious doctoral candidates and young post-docs of the University of Helsinki who are planning a successful research career.”

Jag är inte riktigt säker på om det är årets mest träffsäkra Freudian eller ett öppet erkännande av unga forskares verklighet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Vardagslivet

Vilho har tappat en tand

Inte så att den inte var lös redan från början, för det var den ju, men efter att ungarna sett ett TV-program med en tandfé i morse och Vilho insåg att det fanns pengar att tjäna tog det honom i runda slängar åtta timmars ivrigt vickande (”nej, jag har inte tid nu, jag vickar på min tand”) innan den ploppade loss.

Visst tycker jag att barn ska lära sig att man inte får saker gratis, att man måste arbeta hårt för att komma någonstans i livet, men om min sexåring tycker att det är värt att knäcka loss sin tand för ett par euro hoppas jag att han aldrig får veta hur mycket en njure är värd på svarta marknaden i Bangladesh.

Jag har närt en kapitalist vid min barm.

Vardagslivet

Att bli några år äldre i ett nafs

I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.

Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.

Orka. Byta. Däck.

Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.

Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.

Vardagslivet

Det gör vi ju bara när han är frisk

Jag: Nu är pappa lite sjuk och har feber så vi ska vara extra snälla mot honom, eller hur?
Tilda: Jaa! Jag ska klappa honom försiktigt, försiktigt och säga ”såja, såja, pappa” och inte bara slå honom i ansiktet.