Kanske är det bara den sena våren, den här obehagligt starka längtan. Jag vet inte, men jag tror inte det. Den känns mer. Större. Som om den alltid har funnits där i bakgrunden men har tagit ett grepp om mig som jag inte lyckas skaka bort sedan vi såg ett stort, skruttigt hus på landet och för första gången på riktigt öppnade upp för längtan.

Visst när jag också drömmen om slott och frasande klänningar och soaréer. Och en gårdskyrka. Jag har alltid velat ha en gårdskyrka. Jag vill ha en fruktträdgård, ett groteskt stort jordgubbsland och en trädgård som aldrig blir full, som aldrig säger att jag planterat min sista klematis för det finns inte mer tillgänglig jordyta. Men när jag ser på mina små barn förstår jag att det jag längtar efter, det som nu håller på att äta upp mig, också består av något annat. Något som gör att jag under alla de år jag drömt har kunnat vakna upp och fortsätta mitt vanliga liv men som nu, när drömmen fått fäste i ett alldeles riktigt hus, förföljer mig även när jag är vaken. Det handlar om vad jag vill för mina barn, vad jag tycker är det Riktiga Livet.

Jag vill att mina barn vet att potatis kommer från en åker, inte från en påse. Jag vill att de förstår att mjölk inte är något som görs i affären, att alla de där frukterna inte växer i lådor utan på buskar och träd, att te inte naturligt kommer i småpåsar. Jag vill att barnen får med sig vetskapen om att det man sår kan man skörda, inte som något som gamla tanter säger till ungdomar som misslyckats, utan som ett faktum om världen och naturen. Jag önskar att mina barn ska växa upp och förstå betydelsen av att vårda, allt från sina läderskor till naturen och medmänniskorna.

För det som vi människor pysslar med nu, när vi låter samlandet gå fullkomligt överstyr och allt handlar om att konsumera (räddningen för Cypern och Europas ekonomi är att lära afrikanerna konsumera, sa de på radion igår), förbruka och konsumera mera – det funkar inte i längden. Folk i dag vet inte hur man använder nål och tråd och kan inte laga ens de enklaste av småhål utan kastar kläderna och köper nya. Barn vet inte vad kött är (och ingen vad vad för kött det är), ingen vet hur man tillagar rovor (utom möjligen finnarna i mitten av december) och alltför få vet hur man tillagar något annat än filé. Man räknar med att var femte kasse med mat som köps kommer att kastas. Svinnet är enormt för folk stirrar sig blinda på ett datum istället för att lita på lukt och smak. Att äta vegetarisk, som är bra för både människa och miljö, har fått så dåligt rykte att när en (1!) vegetarisk dag i veckan infördes på skolorna här i staden ställde sig eleverna på barrikaderna och krävde ”riktig” mat istället.

Samtidigt blir skillnaden mellan dem som bryr sig om djur och dem som tycker att djur hör hemma i skogen och skogen hör hemma i Ryssland allt större. I försök att skydda djuren menar många av de ”äkta” djurvännerna att barn inte ska ha djur. Som när jag ringde och ville köpa två kattungar som var utannonserade för 150 euro styck (vilket jag var villig att betala) och säljaren efter en halvtimmes intervju bestämde sig för att det var olämpligt att vi hade katt eftersom vi har barn. Barn kan råka göra illa katterna. Jo. Men katterna kan också fostra en förståelse för djur, för ett ansvar när man är större och starkare, hos barnen.

Av det här är min längtan byggd. Av att inte köra runt barnen på fem fotbollsträningar i veckan, utan sköta trädgården, huset och djuren tillsammans. Av att kunna ha mina katter ifred, ha potatisland och växthus och hönsgård. Av att kunna få visa barnen att när man investerar sin tid och kraft i att vårda vad man har runt sig så kan man leva på det – det är investeringar som ger något tillbaka.

Nu ska jag försöka skaka av mig den här längtan och fokusera på dagens uppgifter istället. Huset kommer vi knappast ha råd med ändå och längtan sliter sönder mig. En dag kanske den blir sann. Jag hoppas det.