Etikett: Det är inte så att jag ogillar muskulösa män

Historikerns historier · Nyhetsplock

Längdskillnader och ifrågasättandet av dogmer

Charlotte23 kommentarer

Nu har jag äntligen hunnit titta på Vetenskapens värld, det där avsnittet om hur det kommer sig att det finns en längdskillnad mellan män och kvinnor. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad över att de sände ett sådant program och över hur de lät ifrågasättandet av vad som betraktats som fakta få stå i fokus. Det är för just de här sakerna som genusvetenskapen behövs. Som med Lucy, som förutsattes vara en kvinna för att hon var liten och därför bekräftar att kvinnor alltid varit mindre än män i ett klassiskt cirkelresonemang. Ett annat exempel på hur våra nutida fördomar om kön påverkar resultaten är Bäckaskogskvinnan som först bedömdes vara en man – hon begravdes med jaktredskap – men efter osteologiska undersökningar visade sig vara flerbarnsmor.

I Vetenskapens värld tar de också upp myten om att män måste vara större för att de utför fysiskt mer krävande uppgifter. I diskussioner på nätet har jag många gånger stött på männens fysiska styrka som förklaringsmodell för (och ibland även berättigande av) patriarkala samhällssystem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; kvinnors uppgifter har varit minst lika fysiskt krävande som männens. Förmåga till hårt fysiskt arbete har inte ett positivt samband med status, utan snarare tvärtom. Att män skulle ha ekonomiska (och tidigare även politiska och juridiska) fördelar av sin större fysiska styrka, vilket de har än i dag med argument som att män arbetar mer, hårdare och med mer avancerade uppgifter, har ett betydligt större samband med värderingen av arbetsuppgifter än med fysisk styrka. Därmed finns det heller ingen evolutionsbaserad grund för att män på grund av sina uppgifter borde vara större och längre än kvinnor.

Därmed inte sagt att jag är helt övertygad om att det är så enkelt att det bara handlar om mat, det vill säga; kvinnor får så pass mycket mindre mat än män att de är kortare. Att mattillgång har stor betydelse, och att kvinnor världen över har sämre tillgång till proteiner än vad män har råder det väl knappast något tvivel om. Men att kvinnor rent generellt föredrar långa män ligger det ju också en hel del i. Inte för att skriftliga källor kan ta oss längre tillbaka i tiden än några tusen år, men bra män beskrivs ofta som resliga och ännu i dag hör man kvinnor som inte vill dejta korta män för då kan de ju inte ha på sig sina högklackade skor (I know, man bah wtf.).  Vilken påverkan idealiseringen av långa män kan ha haft (och om den egentligen fungerar som argument utanför den västerländska kulturkretsen) låter jag vara osagt, men jag tycker inte att man helt kan avfärda det som en faktor heller. Dessutom finns det, vilket framkom i programmet, en grundskillnad i längd baserad på tillväxtmönster. Det som mattillgången skulle kunna förklara torde alltså vara en ganska liten längdskillnad – inte varför kvinnor inte är större och längre än män. Det tyckte jag kanske inte framgick helt tydligt.

Ja, och så vill jag bara säga att jag tycker att det är märkligt hur just den här delen av Vetenskapens värld fick så stor genomslagskraft. Nästa del i programmet handlade om hur Grönlands inlandsis smälter i takten 18.000 Cheopspyramider (ett mått jag känner att jag kan relatera till betydligt bättre än kubiknånting) förra året och folk sitter där med sina popcorn och bah ”jävlar vad mycket is asså, helt sjukt att det kallas Grönland”. Det där med att vi på riktigt håller på att förstöra vår planet är liksom inte så relevant. Men så är det någon som menar att kvinnor systematiskt har förfördelats och att tidigare stereotypa tolkningar av könsroller kanske inte är så självklara och då kastar man popcorna, sliter tag i sitt tangentbord och knapprar iväg dödsdomar åt den helvetes genusvetenskapen. Men kanske det bara är de kretsarna jag rör mig i.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En händig man

Charlotte2 kommentarer

I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.

Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.

Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.

Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!

Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.

Kulturkrockar

Trygghet, våld och genus – om det fortsatta behovet av kvinnofrid

Charlotte30 kommentarer

Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.

Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag?  Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.

En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.

Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som krigaren

Charlotte4 kommentarer

Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.

Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.

För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.

Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).

Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.

I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.

Antoine Louis Francois Sergent-Marceau:Jeanne de Navarre 1271-1304 Takes the Count of Bar Prisoner, engraved by Jean Baptiste Morret fl. 1790-1820 1788

Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)

Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.

För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.

Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.

Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.

Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.

För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.

Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.

Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.

Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:

Uncontacted tribe in Brazil

Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnor som gifter sig uppåt och det där med dödsstraff

Charlotte18 kommentarer

Det händer ju ganska ofta här på bloggen att vi diskuterar kvinnor som gifter sig uppåt. Många hävdar nämligen att så länge kvinnor alltid gifter sig uppåt kan de inte förvänta sig jämställdhet. Vill kvinnan ha en cool karriärkille kan hon inte sedan komma och klaga på att han inte hjälper till att byta blöjor. Det finns så otroligt många saker att säga om det här att jag misstänker att det är ett av de där ämnena (right up there med bilder på fluffiga katter) som vi aldrig kommer att bli färdiga med, och det gör ingenting.

Och på ett sätt ser jag förstås poängen: gifter man sig med en man som uppenbarligen vill göra karriär och prioritera annat än familjen så ska man inte bli förvånad om han sedan gör karriär och prioriterar annat än familjen. Så är det ju. Däremot menar jag att det är väldigt många män och kvinnor som möts när de är på samma sorts statusnivå och som tror att de vill samma saker, men som finner sig själva tio år senare med helt olika prioriteringar och syn på jämställdhet. Det är fastställt att många par lever väldigt jämställt innan det kommer barn med i bilden, och att man därefter tar upp traditionella roller. Effekten av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet är att de hamnar efter på arbetsmarknaden och att den kvinna som en gång i tiden gifte sig med en jämställdhetsintresserad man av samma status inte sällan fastnar i ett mönster där mannens status ökat, hennes har stagnerat och jämställdheten blir svår att upprätthålla när mannen ogärna går ner i status igen. Det är ingens fel, ibland blir det bara så, men om man tillsammans reagerar på och accepterar att man hamnat någonstans där man är på väg ifrån varandra kan man göra något åt det.

Jag hävdar dock att dessa kvinnor inte gift sig uppåt eller ens sökt efter en man med statuspotential utan att dessa kvinnor (och män) sökt och trott sig ha funnit en jämlike. I dag vill vi gifta oss med någon som vi känner är på samma nivå som oss själva. Därmed inte sagt att kvinnor inte suktar efter hotta högstatusmän (Matthew Macfadyen som ett hypotetiskt exempel), eller att de flesta av oss i tonåren inte var dödsförälskade i någon stjärna eller den populäraste killen i skolan. Men när det gäller att hitta en partner, en man vill tillbringa sitt liv med, söker de flesta kvinnor inte efter någon med högre status en dem själva utan någon som de kan dela allt med. En man som är som dem själva (fast man, då).

Sedan tillkommer det, som alltid, en historisk aspekt. Många som menar att kvinnor gifter sig uppåt och därför själva väljer ojämställdhet hänvisar till historien och menar att kvinnor alltid gjort så. Kvinnor har alltid gift sig uppåt. Därför får de skylla sig själva om de fått män som manifesterat sin status genom att trycka ner dem. Men när man betraktar kvinnors rättigheter beträffande giftermål står det helt klart att det var långt ifrån kvinnors egna starka vilja att gifta sig uppåt som skapade hushåll där mannen bestämde. För…

… kvinnor har fram till 1872 haft en giftoman som var rättsligt ansvarig för att organisera giftermålet. Ofta var det hennes far, men ibland en annan manlig släkting (eller, åtminstone teoretiskt sett, kvinnlig). Kvinnor hade alltså inte laglig rätt att gifta bort sig själva och bestämde inte vem de skulle gifta sig med, även om de borde godkänna valet.
… kvinnor hade inte rätt att själva ha en inkomst utan var beroende av mannens inkomst för sin överlevnad. Nej, kvinnor var inte lata, de hade bara inte lagliga befogenheter att förvärvsarbeta förrän vissa yrken öppnades även för kvinnor på 1800-talet (och då bara för ogifta kvinnor).
… kvinnans status var beroende av mannens eftersom han ”bättrade” henne. En adelsman som gifte sig med en bondekvinna förblev adlig, och bättrade henne till adelsstatus också.

Men kvinnor är bara ute efter lyx. Annars kan de väl bara avsäga sig lite status och lite inkomst och andra världsliga grejer om de verkligen hade velat vara mer jämställda, och gifta sig neråt istället. Jo, och så var det den lilla detaljen att…

… det under många hundra år i stora delar av Europa har varit belagt med dödsstraff för en kvinna att gifta sig neråt.

Så nej. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en stark tradition av kvinnlig vilja att gifta sig uppåt för att kvinnor helt enkelt gillar högstatusmän. Och jag fortsätter att vidhålla att kvinnor i dag inte heller vill gifta sig uppåt, utan med jämlikar.

Historikerns historier · Vardagslivet

Och mer kaffe. Det behöver man alltid.

Charlotte7 kommentarer

Jag sitter nu i djupet av vårtröttheten och försöker boka flyg och boende för sommarens konferenser. Det är sånt man skulle behöva ha en assistent för.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bota kvinnor

Charlotte20 kommentarer

Hur kommer det sig att så många av dem som fnyser åt örtmedicin, healing, massageterapi och akupunktur ändå är helt övertygade om att bråkiga kvinnor kan botas med en magisk penis?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som luktar gott

Charlotte12 kommentarer

I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.

Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.

Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.

Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bat-genus

Charlotte3 kommentarer

Igår var vi och tittade på The Dark Knight Rises – den senaste Batmanfilmen. Nu är det ju så här att jag gillar hjältefilmer, kvinnor i högklackat och män i trikåer (om det inte är min egen alltså, utan på film). Inte helt överraskande gillar jag också Batman och under eftertexternas pompösa musik var jag så hjältefilmsskadad att jag var tvungen att prova några, i min egen värld riktigt snygga, poser som min make inte kanske fann lika imponerande som jag gjorde. Alltså det är ju sånt som händer när man tittar på sånna filmer. Det vet ju alla.

Och egentligen ser jag ingen vits i att plocka sönder varenda film som kommer och genusanalysera allt. En del filmer är helt enkelt bara till för att ge filmskaparna lite mer pengar och ge biobesökarna oemotståndliga impulser att skaffa sig en mantel och börja posera. Men när jag sitter där i biomörkret och ser man efter man puckla på någon annan kan jag inte låta bli att fundera över vilken manssyn sånna här filmer reproducerar. Mannen som äventyraren, brottslingen och hjälten – manen som våldsverkare. Och let’s face it: Batman är på intet vis unik på det här sättet. I gatufighterna, i den organiserade brottsligheten, i fängelsescenerna: män.

Visst, Catwoman är också en skurk och visst, superhjärnan är kvinna, men alla de tusentals som mejas ner, som peppras med maskingevär, som blir offer för bomber och alla de som åsamkar den här skadan (utom två, då) är män. Samtidigt, i den riktiga världen, finns det en förvånansvärt stor och högljudd grupp som brukar tala om hur feministerna (som en homogen grupp av ondskefulla manshatare) är de som reproducerar myten om mannen som våldsverkare. Nu känner ju inte jag Christopher Nolan, han kan ju vara extremfeminist och i maskopi med de däringa feministerna som sprider lögner om den våldsamme mannen och så fall tar jag tillbaka det här. Men jag tänker mig ändå att filmer som Batman, skapade av män i underhållningssyfte, är en betydligt viktigare i faktor när samhället uppfattar män som potentiella våldsverkare.

Historikerns historier

Att lyfta ut en bit av tiden

CharlotteLämna en kommentar

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.